Frihetsdebatten Frihet är på modet igen. Frihebmotioner skrivs i riksdagen . Politiska talare håller anföranden om friheten. Arbetsgrupper jagar ofriheter och regeringen håller sig med ett helt frihetskansli. Eller är det ett framtidskansli? En statlig utredning har t o m samlat sig till ett förslag om försöksverksamhet med frihet i Bräcke m fl kommuner. Två motstridiga känslor infinner sig inför detta politiska fenomen . Den ena är naturligtvis tillfredsställelse över att ett tålmodigt och ofta i motvind bedrivet arbete från främst moderat håll till slut börjar avsätta resultat, om inte i den praktiska politiken så dock i den politiska debatten. Den andra känslan som infinner sig är vanmakt över de vantolkningar frihetsbegreppet utsätts för, de många rent ut sagt fåniga analyser som yrvakna socialdemokrater presterar och vanmakt över att så mycket av det öppna samhällets elementa måste erövras på nytt efter 1960- och 1970-talets kollektivistiska renässans. Frihetsdebatten är naturligtvis i sig en utomordentlig framgång för moderata samlingspartiet. Den har tagits upp av andra därför att moderaternas politiska opponenter förstått att budskapet vinner gehör långt utanför traditionella moderatled. Redan motståndarens reaktion visar att frihetsbudskapet slagit an strängar hos vanliga människor. Och att det grundlagt betydelsefulla politiska framgångar för moderaterna visar valresultaten de senaste lO åren. Samtidigt kan det med skäl ifrågasättas hur djupgående de moderata framgångarna verkligen är. Representerar frihetsdebatten utanför moderata samlingspartiet en verklig sinnesförändring eller utgör den primärt en taktisk anpassning till en politisk klimatförändring? Något entydigt svar går knappast att ge på den frågan. Socialdemokraterna har tvingats att ompröva mycket i sin politik. Från att ha varit på offensiven under större delen av efterkrigstiden är dagens socialdemokra· ter otvivelaktigt på defensiven . De di~ kuterar få egna frågor och erkänner alh oftare att deras debatt är en återspegling av vad moderater sagt och tyckt. Ett intressant tidens tecken är att man använder sig av den moderata hällskritiken mot krångel. byråkrati bristande valfrihet för att legitimera förslag. Detta var påtagligt i l Carlssons frihetstal för ett år sedan ocl är även en betydelsefull utgångspunkt det diskussionsmaterial Ingvar sons programgrupp tagit fram inför partikongress. Därigenom legit emellertid inte bara socialdemokrati förslag i sakfrågorna. Framförallt legiU· meras den moderata samhällskritiken. dvs moderaternas kritik av den socialdemokratiska modellen. Förmodligel oavsiktligt ger således socialde na själva moderaterna betydande drat hjälp och motverkar strategin att poJi. tiskt isolera dem. Det går ju inte att fraJt ställa moderaternas kritik mot olika företeelser i samhället som extrem när egna förslagen utmålas som svar på ma kritik. Socialdemokraternas defensiva tion framgår inte minst av deras heter att formulera ett budskap i frågorna som logiskt hänger s med de grundläggande ideologiska ställningarna. Det leder till grumliga lyser och motsägelsefulla proble leringar samt till att de konkreta förslagen ger ett ytterst halvhjärtat intryck. Visserligen finns sedan gammalt motsättningen mellan det liberala frihetskonceptet och socialismens kollektivism, men det har ändå inte hindrat att socialdemokraterna förr anammade mycket i den liberala frihetstraditionen. Händelserna i slutet av 60-talet tycks dock ha gett den marxistiska traditionen en så stark förankring och byråkratiseringen ha varit så grundlig inom parti och folkrörelser att de kollektivistiska föreställningarna verkar omöjliga att bryta ner. Lars Furhoff och Lennart Holm kan i skön förening attackera Ingvar Carlssons och Bo Holmbergs blygsamma försök att fräscha upp partiets profil. Medvetna om kritiken från de egna blir naturligtvis politiken oerhört försiktig och omgärdad med en mängd reservationer. Den socialdemokratiska samhällskritiken får därigenom något när- 167 mast ryskt över sig. Den godtas så länge den inriktas på vissa uppenbara enstaka missförhållanden, men avvisas och fördöms så fort den antar karaktären av systemkritik. Där går gränsen för både Holmberg och Carlsson. Holm och Furhoff drar en långt snävare gräns, kanske i insikt om att kritik mot enskilda sakförhållanden i ett öppet debattklimat förr eller senare också kommer att bli systemkritik. Det krävs ingen särskilt utpräglad siarförmåga för att inse att socialdemokraterna knappast har något att vinna på en · frihetsdebatt som legitimerar moderaternas kritik och därmed också indirekt moderata reformförslag. Å andra sidan måste·moderaterna visa förmåga att konkretisera den ideologiska debatten och göra parollerna trovärdiga också i ett regeringsperspektiv. Frihetsdebatten avgörs inte i talarstolarna eller i Sifo. Den avgörs i människornas vardag.