LARS TOBISSON: Högervinden i och utanför Norden De·senaste tio åren präglas ll\' frammarsch för de nordiska moderata partierna vilket senast visade sig i det danska valet i januari. l de stora länderna på kontinenten har motsvarande partier länge dominerat bland de icke-socialistiska partierna. När den ekonomiska tillväxten räckte till både en utbyggnad av den offentliga sektorn och en viss ökning av utrymmet för privat konsumtion kunde socialdemokratiska partier dominera. Men nu krävs det borgerliga partier med en marknadsliberal grundsyn för att vända utvecklingen. Det är dä1jör Sl'(irt att tro att de svenska socialdemokraterna skall kunna undgå alla sina nordvästeuropeiska broderpartiers öde att hamna under 40%. Riksdagsman Lars Tobisson är fil dr i statskunskap och l :e vice ordförande i moderata samlingspartiet. Det mest framträdande draget i Nordens politiska utveckling under de senaste tJO åren är de moderata partiernas frammarsch till en dominerande position" den borgerliga sidan. Denna förskjutni11 har sammanfallit i tiden med den höger· vind som allmänt blåst i de västliga industriländerna. Men de nordiska moderat· partiernas framryckning har varit si markerad att vi närmat oss förhållandena i de stora länderna på kontinenten, d* våra motsvarigheter sedan länge do!IIJo nerat bland de icke-socialistiska par· tierna. Island får kanske betecknas som ea undantag i den nordiska kretsen i dea meningen att partiförhållandena även tJ. digare anslutit till det kontinentala mönstret. Sjiih·stiindighetspartiet hr länge varit det största i landet, och efter en inre svaghetsperiod för några år sedaa är partiet åter på väg framåt. Högervågen i övriga Norden börjadt först rulla i Norge. Efter tillbakagången samband med folkomröstningen om EG 1970-talets början växte höyre vid vai]C val fram till storsegern 1981 med över3 procent av rösterna. Partiet är i dag ca bred borgerlig gruppering som särskik de större städerna gränsar direkt till af beiderpartiet, medan de båda kvarvara de mellanpartierna ligger under JO procent och tillvaratar vissa speciella intressen. Det kommer för många som en övefo. raskning att Finland sedan länge är IIIIP pålitligt borgerligt än de skaodinavis länderna. På den icke-socialistiska si har nationella samlingspartiet under nare år ryckt ifrån sin tidigare jäms! konkurrent centerpartiet. Inför riksd valet för knappt ett år sedan tydde opi onsundersökningarna på att samlingspartiet t o m kunde nå fram i jämnbredd med socialdemokraterna. Det blev inte så, men det förhållandet att partiet länge stått utanför regeringen får inte dölja att det storleksmässigt väl kan jämföras med sina broderpartier i angränsande länder. Den svenska utvecklingen är naturligtvis väl känd men inte desto mindre anmärkningsvärd. Från ett opinionsläge kring lO procent i början av 1970-talet har vi moderater stadigt marscherat fram till 23,6 procent i 1982 års riksdagsval. Opinionsmätningarna därefter tyder på en fortsatt framgång till uppåt 30 procent. Även sedan den socialistiska röstmajoriteten förbytts i en borgerlig opinionsövervikt, är vi därmed större än de övriga icke-socialistiska partierna tillsammans. l det nordiska partisamarbetet betraktades länge det konservative folkeparti som något av den fattiga kusinen från landet. Det var som regel ungefär hälften så stort som vi övriga och hade stora svårigheter att hävda sig i partisplittringens Danmark. Inte många tillmätte regeringen Schluter någon ljus framtid, när den bildades i september 1982. Men dess hårda åtstramningspolitik mot den ekonomiska krisen har blivit en stor framgång, och det nyligen avhållna folketingsvalet medfOrde en närmast exempellös förstärkning av Schliiters eget parti med närmare lO procentenheter till en nivå i närheten av det moderata valresultatet i Sverige 1982. Bredden och styrkan i de nordiska moderatpartiernas frammarsch blir extra tydlig, därför att den som regel startade från en position, där man var ett av 101 många storleksmässigt jämförbara borgerliga partier. I Sverige turades de tre partierna om att vara störst och minst. Moderaterna var fram till 1973 års val det minsta borgerliga partiet i riksdagen, och ännu vid en Sifo-mätning våren 1979, under Ullstens korta glansperiod, hamnade vi i sammajumboposition. Internationell tendens Den positiva utvecklingen under särskilt de senaste åren bör dock ses i perspektivet av den högervind som samtidigt blåst ute i stora världen. Sitt första tydliga utslag fick denna nya fläkt i det brittiska valet 1979, då Margaret Thatcher fick majoritet för ett program, som markant avvek från den dittills under efterkrigstiden förda statsinterventionistiska politiken på keynesiansk grund. De brittiska väljarna visade sin uppskattning av hennes kursomläggning, när det konservativa partiet förra sommaren vann sin jordskredsseger över en splittrad och rådlös opposition. I Tyskland har nu den politiska ledningen gått över till kristdemokraterna, som i och för sig länge varit den största politiska grupperingen i landet. Avgö- rande för scenförändringen blev visserligen fridemokraternas uppbrott från koalitionen med socialdemokraterna, men detta var på sitt sätt tidstypiskt. Trots sina liberala traditioner hade de i en tid av ekonomisk tillväxt kunnat samarbeta med ett socialistiskt parti, vilket underlättades av att detta leddes av den högerbetonade Helmut Schmidt. Men när den ekonomiska krisen aktualiserade kravet på en återgång till marknadsekonomin, blev det för partiets överlevnad nödvän- 102 digt att byta sida. CDU/CSU har även efter den stora valsegern för ett år sedan fått höga opinionssiffror, medan förvirringen är stor på den socialdemokratiska sidan beträffande uppträdandet i framtiden, inte minst gentemot de gröna. I det österrikiska valet för ett år sedan förlorade socialdemokraterna sin dominerande ställning men kunde med hjälp av det liberala frihetspartiet åstadkomma en fortsatt regeringsmajoritet av tidigare tysk modell. Även här hade en högerinriktad partiledare och statsminister i form av Bruno Kreisky verkat fördröjande på utvecklingen. Men opinionsundersökningarna visar nu på en yt_terligare förstärkt ställning för det österrikiska folkpartiet, som från början varit det ledande inom det moderata partisamarbetet i den europeiska demokratiska unionen (EDU). Valvinden i Sydeuropa har under senare år snarast blåst åt vänster. Men genomgående etablerar sig EDU-partier som de dominerande på den borgerliga sidan. Så håller i Frankrike det tidigare gaullistpartiet RPR under Jacques Chirac på att arbeta sig fram till en ledande ställning inom den opposition som nu har en klar övervikt i opinionen. l andra delar av världen som i Japan, Australien och Nya Zealand dominerar konservativa partier på den borgerliga sidan. Och i USA slutligen är valet av Ronald Reagan till president och hans popularitet tydliga tecken på den uppskattning som den nya högern röner från väljarna. Det är påfallande att efter de senaste valen de stora demokratierna styrs av ideologiskt likasinnade ledare som Reagan, Thatcher, Kohl och Nakasone. Trots att Mitterrand är socialist kan han nästan fogas till skaran efter omläggningen av den ekonomiska politiken i åtstramande riktning och med hänsyn till den säkerhetspolitiska linje Frankrike företräder. Var finns mitten? Motsvarigheter till centerpartiet finns egentligen bara i Sveriges omedelbara närhet. Sådana partier förekommer i Norge och Finland, men redan i Danmark blir det svårt att sätta likhetsteckea med venstre. Utanför Norden hör som regel landsbygdsbefolkningen hemma 1 de konservativa eller kristdemokratiska partierna. Man får gå ända till Australie1 för att finna ett särskilt landsbygdsparti, men det har under en följd av år närmast varit en underavdelning till det dominerande liberalkonservativa partiet. Folkpartiet har då en större familjekrets. Men dessa partier har i allmänhet förlorat i styrka under senare år. I Norge finns det knappast längre något libe~ parti vid sidan av höyre, och i FinlaM gick det nyligen upp i centerpartiet. Ra. dikale venstre i Danmark lever fortfarat de kvar som vågmästarparti på fempJ'Oo centsnivån, och något av samma nf spelar fridemokraterna i Tyskland. De liberala partier som gått framåt under senare år har betecknande nog föl) en högerliberal kurs. Detta gäller tex Nederländerna, Belgien och Schweiz;. där de liberala partierna snarast liggert höger om kristdemokraterna och där i sina länder spelar rollen av tlygelp• tier. Folkpartiets återhämtning i SveriJI kan på samma sätt härledas till bytet Ola Ullsten mot Bengt Westerberg, vjj. ket bekräftar den återgång till marknadsekonomin som beslöts vid landsmötet i början av 1983. Den socialdemokratiska modellens kris Den tendens som kan urskiljas ur alla dessa exempel kan ges en rimlig sammanhållen förklaring. Socialdemokratiska partier kunde dominera scenen så länge det fanns en ekonomisk tillväxt som räckte till både en utbyggnad av den offentliga sektorn och en viss ökning av utrymmet för privat konsumtion. Men när de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten steg och tillväxten mycket som en följd därav avtog, tog den automatiska expansionen i stat och kommun i anspråk mer än hela produktionsökningen. Fångna i sin ideologi försöker socialdemokraterna möta de krisfenomen som då uppträder med mer av samma slags åtgärder som en gång framkallade dem. De rekommenderar mer av statsingripanden och skattehöjningar. trots att drivkrafterna i ekonomin redan håller på att strypas och människorna våndas alltmer över ofriheten i sin personliga tillvaro. Exemplen från framför allt Storbritannien, Nederländerna, Belgien och nu senast Danmark visar att det endast är borgerliga partier med en marknadsliberal grundsyn som förmår att vända utvecklingen till sunda banor igen. Den socialdemokratiska utvecklingsmodellens kris har förändrat förhållandena och uppträdandet på den borgerliga sidan. Så länge den offentliga expansionspolitiken fungerade. var det socialdemokraterna som angav tonen. Detta gällde i ett tvåpartisystem som Storbri- 103 tanniens. där det konservativa partiet ännu under Heath stod för en patriarkalisk samförståndspolitik med stor fördragsamhet mot offentliga utgiftsökningar, skattehöjningar och statsingripanden på snart sagt alla områden. I det svenska flerpartisystemet tävlade centern och folkpartiet om att ligga närmast socialdemokraterna för att vara till hands för missnöjda marginalväljare. Även det då- varande högerpartiet kunde under 1960- talet visa liknande böjelser, t ex i skattepolitiken. Man ifrågasatte på den borgerliga sidan inte politikens inriktning men hade möjligen avvikande uppfattningar om detaljer eller takten i förändringen. Denna strategi dömde emellertid de borgerliga partierna till nära nog evig opposition, eftersom socialdemokraterna normalt måste betraktas som skickligast på att driva socialdemokratisk politik. I dagens läge råder andra förutsättningar. När socialdemokratiska väljare blir missnöjda över att den politik de röstat på inte räcker till, söker de sig inte till någon som lovar att göra samma sak fast på ett litet annat sätt. De går till ett parti, som står för ett klart utmejslat alternativ. Återigen kan denna förändring iakttas även i tvåpartisystem, där det tidigare närmast ansågs ofrånkomligt att de båda partierna måste ligga nära varandra för att tävla om väljarna i mitten. I USA har det på de båda plattformspartierna överlagrats en tydlig ideologisk motsättning mellan konservativa och radikala, där de förra är mest företrädda hos republikanerna. Margaret Thatcher visade i Storbritannien att det går att bli återvald på ett kompromisslöst marknadsekonomiskt program. 104 Fortsätter Norden åt höger? Som tidigare nämnts framträdde nyorienteringen iNorden tidigast i Norge. Det har efter det norska kommunalvalet i höstas spekulerats om att "höyrebölgen" nu skulle vara bruten. Bakslaget behöver emellertid inte vara mer än tillfälligt. Det illustrerar de svårigheter ett högerparti i en koalitionsregering har med att förklara de kompromisser man tvingas göra. Detta problem kan t o m vara större i en situation, där man själv är starkare än de övriga, eftersom gemene man då tycker att man lätt borde kunna rösta ned de andra. Dessutom torde höyre ha underskattat det hot från höger som framstegspartiet representerar med sin förledande blandning av renodlat marknadstänkande och ansvarslös populism. Även i Finland kan man kanske tala om ett brott i utvecklingen i så måtto att den väntade valframgången förra året i stort sett uteblev. Förklaringen kan ligga i de speciella förhållanden som råder i Finland, där minoritetsskyddet i grundlagen tvingar fram breda regeringar över blockgränsen. Samlingspartiet har i sin ambition att komma med i regeringen tidvis förefallit att väl mycket sudda ut sin egen profil. Samtidigt har det nämnda minoritetsskyddet medfört, att det statsfinansiella förfallet inte framskridit lika långt som i andra icke oljeproducerande välfärdsländer, varför de ideologiska motsättningarna inte har blivit lika tillspetsade som tex i Sverige. Danmark passar däremot perfekt in i · det angivna mönstret. Valutgången nyligen visar att det tog tio år att få bukt med det destruktiva missnöjesparti som Glistrop gavs utrymme för, när den borgerliga trepartiregeringen runt .1970 misslyckades med att avvika från den socialdemokratiska färdriktningen. Trots den bestående partisplittringen såväl i som än mer utanför folketinget står nu i Danmark mot varandra två dominerande partier på var sin sida om den grundläggande ideologiska skiljelinjen. Olof PaJmes återkomst till statsministerposten i Sverige 1982 kan synas gå på tvärs mot den här beskrivna utvecklingen. Men där finns speciella orsaksfaktorer. Förutom att det i svåra tider alltid finns en underliggande tendens mot sittande regeringar, hade de borgerliga regeringsåren i alldeles ovanligt hög grad utmärkts av inbördes splittring och misstro. De borgerliga partierna i Norge och Danmark hade f ö brottats med liknande svårigheter, när de ungefär tio år tidigare gjorde sina första försök att regera efter långa perioder i opposition. Dessutom lyckades de svenska socialdemokraterna 1982 förmå väljarna att gå baklänges in i framtiden. De spelade på gamla klasskänslor och lyckades skjuta undan mera omedelbara framtidshot som fondsocialism och skattehöjningar. Men därmed bäddade de naturligtvis också för svårigheter när de väl uppnått regeringsmakten. Från (s) till (m) Moderata samlingspartiet i Sverige ansluter sig så till vida till den internationella tendensen att vi nu är det dominerande partiet inom vad opinionsmätningarna anger som en borgerlig majoritet. Ett tidstypiskt fenomen är också den nya väljarström som kan iakttas från socialdemokraterna direkt till moderaterna. Det är inte högutbildade offentliga tjänstemän med goda inkomster som i första hand kommer till oss utan snarare yngre arbetare och lägre tjänstemän, framför allt i de större tätorterna. Här finns en klar parallell till de många yrkesarbetarnas uppslutning bakom Reagan i USA, till det förhållandet att de konservativa blev det största arbetarpartiet i det senaste brittiska valet och att Helmut Kohl hävdade sig särskilt väl i arbetslöshetsdistrikten i Ruhr-området. Sverige är numera det enda nordiska 105 land, där socialdemokraterna är mer än tio procentenheter större än det ledande borgerliga partiet. Det beror inte på att vi moderater är särskilt svaga utan på att socialdemokraterna här bäst lyckats försvara sina ställningar. Det är dock svårt att finna skäl för att de svenska socialdemokraterna i längden skall kunna undvika att i likhet med alla sina broderpartier i Nordvästeuropa hamna under 40 procent. Om mönstret från andra länder står sig, blir det då vi moderater som får ta emot de flyktande skarorna.