LEVI MAURITZSSON: Voslenskijs "Nomenklatura" Detta år, det sista före George Orwells 1984, likar ett par av vår tids minnesvärda händelser träda fram. Låt mig i detta sammanhang llåmna åtminstone två: Det är i år hundra år sedan Karl Marx dog i sin Londonexil och listan exakt 50 år senare trädde i hans tyska llcmland en viss Adolf Hitler till makten - llårk väl, genom valsegern i ett, i stort sett demokratiskt land. Att kunna åberopa dessa två historiska tilldragelser i samband med den svenska utgivaingen av Michail Voslenskijs Gag fattar inte riktigt, varför hans namn konsekvent stavas ~1- i svenska språket brukar vi ju vara noga med att följa originalet) bok NOMENKLAnJRA (Tidens förlag, Stockholm), betraktar .J18 som något av ett omständigheternas lyckokast. Det erbjuder mig ett välkommet lillfälle att påvisa några sammanhang, som lillan föreligger så klart som i denna bok; ate minst får jag nästan gratis en del ammuMion att avliva flera myter och heliga kor på en gång. Detaljerad inblick i maktstrukturen Det är ingen tillfållighet, att jag inledningsvis limner Marx och Hitler i samma andetag. I den mån någon vill betrakta det som en utstuderad elakhet, så är den i varje fall inte min, som vem som helst kan övertyga sig vid läslingen av ovannämnda bok. "Nomenklatura" ger nämligen en detaljerad inblick i den maktstruktur, som i detta fall visserligen är sovjetisk, men gäller i största allmänhet för, som besvikna socialister brukar säga, "den ReUt existerande socialismen" (en omskrivaing som dock i själva verket implicerar, att det är den enda som finns), dess mekanismer, IIIAI och medel så som de fungerar och framIdder i dessa samhällens vardagsliv. Vosleoskijs stora förtjänst är dessutom, att han mr det mesta lyckas beskriva detta, för en demokratiskt sinnad västerlänning ganska lbsurda, system på ett begripligt berättarspråk som är lättillgängligt och rentav fångslaode och därför förhoppningsvis kan uppstattas av en bred läsekrets. I och för sig erbjuder annars "Nomenklallre" inte så mycket, som är nytt eller okänt. Det har genom åren, inte minst på svenska 303 utkommit en hel del böcker som lika bra, och i en del fall rentav bättre, beskriver den förljugna myten bakom kommunistisk retorik. Voslenskij nämner själv en lång rad av sina föregångare i ämnet, vars verk han använde som källmaterial. Själv villjag ta tillfället i akt att här, vid sidan av Solsjenitsyns " Gulag", påminna om den nyligen bortgångne Arthur Köstlers klassiker " Natt klockan tolv pa dagen" och de utmärkta romanerna " Gapande höjder" och "Den ljusa framtiden" (den senare utgiven på svenska av Coeckelberghs förlag) av Voslenskijs egen före detta nomenklaturakamrat Alexander Zinovjev - idel verk av det lättare, litterära slaget. Observationerna om den kommunistiska aristokratins liv- och leverne är alltså inga nyupptäckter: Maktfullkomligheten, de väldiga privilegierna, det egna ekonomiska systemet, isoleringen från omvärlden och dess "vanliga" människor, det förvrängda själslivet, allt detta har vi hört förr. Det nya i Voslenskijs bok är sammanvävningen av alla enskilda observationer i ett fast samhällsnät som bildar det fungerande slutna systemet, den kommunistiska eliten lever i och parasiterar på. Däri, anser jag, ligger Voslenskijs stora förtjänst. Boken kom vid rätt tidpunkt Av en slump, som det ibland händer, utan att riktigt kunna förklara varför, hade "Nomenklatura" dessutom turen att publiceras i rätt tid. Den moraliska indignationen som väcktes av sextio- och sjuttiotalets starka upplevelser- Biafra, Vietnam, Watergate - falnade alltmer och därmed även en del av den fashionabla antiamerikanismen. I stället får vi nu leva i skuggan av Afghanistan, av de ryska, kärnvapenladdade medeldistansrobotarna, av u-båtar och spionskandaler och med minnena av ett brutalt och cyniskt krossat försök till ett fredligt medborgarsamhälle i Polen, symboliserad av den lika unika som genuina folkrörelsen Solidaritet. Det går inte längre att ignorera den kyliga östanvinden. Inte att undra på att "nomenklatura" snart blir modeord, fast dess innehåll hade varit begripligare om vi i stället i vardagsbruk talade om den härskande eliten. ·~ ' ~ :: ' i :'l', '·i l '• ' '·' •, 304 Semantiken är allt annat än oviktig. Utan att så mycket som blinka övertar vi nämligen därmed den bolsjevikiska vokabulären som inte skapades av en slump, utan just med syftet att förvirra, blanda bort korten och få folk att glömma det verkliga förhållandet. Vi behöver inte acceptera liknande begreppsförvirring, däremot kan vi utnyttja den konjunktur som hjälpte upp Nomenklaturaboken för att bättre lära känna kommunismens egentliga väsen. Voslenskij själv säger att hans bok är ett försök att tillämpa marxistisk analys på det sovjetiska samhället. Det är den inte alls, om jag nu har förstått marxismen rätt. Ty den marxistiska metoden är dialektisk, dvs den undersöker utvecklingen som en form av motsatsernas kamp som slutligen genom deras syntes mynnar ut i en högre sanning. Något sådant sysslar Voslenskij inte med. I stället tillämpar han en mängd olika generella påståenden och definitioner hämtade från skilda källor - däribland marxismens olika kritiker, lika väl som allsköns marxister och inte minst Marx, Engels och Lenin - kompletterar med egna liknelser och iakttagelser hämtade direkt ur kommunistsamhällets vardag och resultatet blir i de bästa fall i blixtbelysning avslöjade groteska karikatyrer. En sådan litterär metod är fullt godtagbar och på sina håll både fungerande och elegant, me·n det vore fel att kalla den vetenskaplig. Ibland känns den nog litet långtråkig och tär på läsarens uthållighet, som exempelvis redan i början av första kapitlet, där författaren lik magistern i grundskolan, med stor möda och skenbart systematiskt hopar en lång rad truismer och självklarheter i syfte att för läsaren-eleven avslöja den stora sanningen som vid närmare betraktelse visar sig vara ganska banal. Denna slags retorik är nog ganska typisk för de flesta, som vuxit upp i kommuniststaterna och är en avart av den semantiska förvrängningen, jag nämnde ovan. Lä- saren som inte låter sig avskräckas, får emellertid snart sin belöning. Med åberopandet av Marx' teori om att staten i kommunismen successivt ska tyna bort, påpekar exempelvis Voslenskij sovjetstatens växande styrka och drar slutsatsen att om man accepterar den sovjetiska verkligheten, måste man förkasta den marxistisb statsteorin och läran om klasserna och klut kampen. Det är ju ingen dålig böljan. k. bättre känns referensen till Engels' uttalaadl om att " ... allt tal om folkstaten är rent JIGio sens" - en nyttig påminnelse för en och • nan marxistisk förkunnare. Det är nämliJI åsikten, som var gängse bland marxisme11 klassiker; demokraterna brukar nöja sig IIIIII att mödosamt försöka förvandla statsappanten till ett medborgarnas förvaltnings- od serviceorgan. Myterna avlivas Även en annan kär myt - den om ko.- nistpartiet som proletariatets demokra · organisation - avlivar Voslenskij effe Redan hos klassikerna var det tänkt att b6 elitistisk organisation, ett proletarial4 avantgard. När denna elit väl kom till mf ten, fanns det knappt en tanke kvar om l mokratin. I stället utvecklade sig komrn partiet alltmer till en välorganiserad rev tionär maffia, dock med oändligt större surser och möjligheter än någon Gudti någonsin kunde drömma om: Den mili polisiära, diplomatiska, ekonomiska, tiska och rentav även kulturella makten centreras ju undantagslöst i partiets h" Makten korrumperar och den absoluta ten korrumperar absolut, var det någon sade! Bäst är Voslenskij där han beskriver hällets vardag och hur den fungerar: menklaturien - den härskande elitens fii vade land. Det är här, som hanspedag tillvägagångssätt kommer till sin rätt. små medel - en liten historia, vars v förstärks genom att han gärna utpekar rerna med namn och ställning, en förkl detalj eller upplysande sammanhang gör de annars så notoriskt välkända gamla telserna om den parasitiska härskarkl monumentala lyxliv utanför och ov samhällets ekonomiska system, som io ningen och i sin cynism gentemot folket överskrider allt vi lärde oss om feodals Jet, framträder plastiskt tredimensionellt motbjudande. Av egen erfarenhet kanjaa lägga, att parasitklassen förfogar även nliga summor i hårdvaluta (vilket annars · gar hårda straff); somliga har hemliga ton i utländska banker, som även familjeemmarna disponerar. Jag känner själv sådana fall och pengarna är undantagsdirekt eller indirekt hopstulna just från stat, som upphöjde dessa individer till all ära och berömmelse, som de oförtjänt ~uter. l sina värderingar och vanor är härskarsen ytterst småborgerlig, ja reaktionär. t hör till saken, att den också är full av ornar, liksom för övrigt alla moderna teliter är i tron, att de därmed identifierar med folket, vars gunst de hoppas vinna om att visa sin, som de tror, folkliga sida. , låt oss inte tillskriva dem alltför demoka drag, även dessa härskare föredrar att älskade av folket, helst för sina ädla nskapers skull. De små mänskliga detaJa förstärker än mer intrycket av obehag. Något av det mest cyniska resultatet av a härskarklassens långvariga, oin·nkta välde är den tvångskaraktär arbetet i Nomenklaturien. Jag menar då inte bara tvångsarbetet sådant d.yt förekommer i fängelser och straffläger. Aven de skenbart fria medborgarna kan tvångskommenderas till jlbben, som är så ansträngande; obehagliga, 111utsiga ochfeller dåligt betalda, så att det bappast finns folk, som frivilligt tar dem. Själv har jag råkat ut för sådant i m1tt gamla llemland. Då ska man komma ihåg att den ~ciella ideologin upphöjt arbetet till ett objekt av dyrkan och hycklande låtsas som vore det någonting heligt. (I Tjeckoslovakien låter till exempel den officiella ·kommunisthälsningen "Heder åt arbete!", och även de par·sa förväntas använda den i vardagsbruk i Slållet för Hej eller Goddag). irtjänstfuU översättning del fel och en del förvirring har också ugit sig in förbi den annars utomordentligt · insatte och språkligt suveräne översätn Bengt Alexandersons vaksamma öga. tt ställe där det sakliga och det språkliga let förstärker varandra, är på sidan 311 i :vsnittet om förhållandet mellan politbyrån hsekretariatet. Först ställer författaren två 305 retoriska frågor som utesluter varandra och det gäller att välja det rätta alternativet. Svar: "Nej, så är det i vaJje fall inte." Vadå? Så fortsätter jämförelsen mellan politbyrån och sekretariatet så här: ''... Den makt som dessa båda organ förfogar över är inte av samma slag, men fullt jämförlig. Politbyrån kan framstå som ett närmast allsmäktigt organ. Men dess svaghet är att den inte förfogar över någon egen apparat. sekretariatet däremot är ett organ på högsta nivå, som har en sådan apparat." . Beroende på, hur man vill se på saken, är detta antingen en förvirrande, eller en helt felaktig slutsats. Det förhåller sig nämligen så att det är just sekretariatet som är den allsmäktiga politbyråns egen apparat, vilket blir än mer självklart då ju författaren i det strax föregående avsnittet själv berättar, att de enskilda sekreterarna icke sällan är medlemmar i politbyrån. Att de sedan kan, och i vissa fall även missbrukar makten för egna mål är en helt annan sak. Men det är enstaka missöden. Helhetsintrycket av "Nomenklaturas" budskap är så mycket viktigare. Där finns ett upplysande kapitel om kommunistblockets anspråk på - jajust det - världsherravälde. Det är mycket nyttig lektyr för envar, men alldeles speciellt för dem, som av olika anledningar tror att vi blidkar björnen bara vi skaffar en het linje till Moskva med påkopplad automatisk telefonsvarare, som kommer att upprepa: "Vi ger oss!". Realsocialismen Låt mig, avslutningsvis ännu en gång återkomma till realsocialismen. Det är något av ett nyckelord, som vi inte bör glömma. Det betyder den verkliga socialismen, den enda som finns på hela jorden. Det är ett samhällssystem, som i fråga om allt, de grundläggande mänskliga såväl som politiska, ekonomiska och kulturella värden är undermåligt och djupt underlägsen det, kanske bristf<illiga, men någorlunda demokratiska och humanistiska system vi har, kritiserar och nödtorftigt och mödosamt försöker lappa ihop där socialismens aningslösa ivrare sliter hål i det. Den besvikne marxisten Voslenskij och 306 många andra med honom kan nog ha nytta av att hitta från Karl Marx till revisionismens fader Eduard Bernstein, som mig veterligt var den moderna socialdemokratins ideologiska utgångspunkt, där han betonade behovet av ständig förändring framför stela dogmer och av demokrati framför socialism. Till skillnad mot det marxska jubileet pat serade för övrigt femtioårsdagen av EdWIN Bernsteins död ganska obemärkt vid slutetl! förra året. Pärmar för inbindning av årgång 1982 kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, te! 08-67 59 55; eller genom insättning av kronor 35:- på postgiro 727 44-6.