/ Dagens namn MATS JOHANSSON: Jan Myrdal Två intellektuella klassiker föddes sent på året 1982. Ingmar Bergman begick ett lustfyllt fadermord i den fantastiska barnfilmen för vuxna "Fanny och Alexander'' , mer underhållande och fellinisk än någonsin tidigare. Och Jan Myrdal begick dubbelt föräldradråp i den fantastiska barnboken för vuxna "Barndom". Bergman hade vanan inne efter mångårig övning, medan Myrdal befriade sig från ett mångårigt komplex. Vad återstår egentligen i genren, sedan dessa två mäs~ tare har talat? Ja, för familjen Myrdals del det sorgliga efterspelet. Somliga har i recensioner invänt att Jan Myrdal inte kan tilltros säga hela sanningen om sina föräldrar, Pristagarna. Alva och Gunnar själva förstår ingenting, de harju velat så väl .. . Mtonbladet blev så skakat av skriverierna att det genast ryckte ut till Pristagarnas undsättning och över förstasida och ett par helsidor "förklarade" hur familjegrälet skulle tolkas. Yrsa Stenius, som betraktar Pristagarna som "nationalhjältar'', lyckades med uppbjudande av hela sin kapacitet som avslöjande journalist t o m att få tag på en sida ur Alvas dagbok där det står att Jan är älskad. Det var en dag 1927. Frågan är dock om Jan kommer ihåg den dagen. Det är knappast troligt, han var två dagar gammal då. Hans liv verkar mer präglat av de andra 20 000 dagarna. Så här har fredspristagare Alva själv sammanfattat dem: "30-talet ägnade jag åt familjepolitik, 40-talet åt skolpolitik, 50-talet åt u-landsprogram, 60-talet åt nedrustningsfrågorna'' . Inte åt Jan, alltså. Men i Mtonbladet kan Stenius förmedla orden från Pristagerskans "darrande läppar": - Det är kärleken till Jan som gör det så svårt. Gunnar har läst boken. Jag kommer inte att göra det. Jan Myrdals mor känner uppenbarJi. gen inte någon särskild moderslycka över att sonen efter 55 års lidande lyckats befria sig från några onda andar. Jan Myrdals far meddelar i AB att boken kan bli Alvas död. Det ansvaret skallläggas på Jans axlar, som när han borde ha insett att hans politiska uppfattning kunde skada föräldrarnas politiska karriärer. Pristagarna förefaller trots sina breda livserfarenheter vara oförmögna att för· stå ett barns förhållningssätt till Livet och Sanningen. De försöker emfatiskt bevisa att Jan ljuger i boken: han tvinga. des inte skaffa glasögon själv vid tolv ån ålder efter att i åratal ha plågats av däJt syn och ordblindhet, han lämnades inte alls bort så ofta som han påstår, han fick verkligen följa med på resor då och dA, de kastade inte alls bort hans kära saker och möbler, Gunnar hade inte skämts över att heta Pettersson, de skämdet verkligen inte över Jans älskade farfarden enligt Jan rejäle högermannen ocl godsägaren Carl Adolf Pettersson ~ Gesta, Stallarholmsmussolini kallad - och att de gjorde om hans gravsten l» rodde inte på att de ville ta bort godsägartiteln. Att Carl Adolf inte blev bjuden på Gunnars doktorsmiddag berodde inte på att de var rädda för vad han skuJ. le kunna säga till professor Cassel oli professor Ohlin och alla de andra till herrarna. Och när Gunnar fick Nobelpn. set i ekonomi (delat med Friedrich VII Hayek, som varit hans fiende i alla k som därför själv betraktar priset som el elakt skämt av Erik Lundberg och Slll på håll mycket road följt den myrdalska familjestridens utveckling) är det alls inte sant att bara en släkting, en direktör på SAF, ville komma. Det är tänkbart att det alls inte är sant, lika litet som att Jans syster Sissel är "falsk som ett trekronorsmynt, ett Alvas och Gunnars barn". Men lika fullt har lan upplevt det så. Som att Gunnars karriär från Heimdal och Nationella ungdomsförbundet till socialdemokratisk världsexpert har samma innebörd som Alvas upphöjelse till barnexpert. Jan har upplevt att ett barn har rätt till sina egna upplevelser. Och han ville absolut inte uppleva sig som en försvarslös femåring, ett objekt för blonda Alvas studier i psykologi, en guinea pig: "Hon satt bakom mig så jag inte skulle se henne eller störas när jag fantiserade. Jag hörde pennan skrapa mot papperet bakom mig." ... "Jag var så försiktig när jag talade med dem. Man fick passa sig så man inte blev tolkad." ... "Så började hon kvittra med rösten för att trösta mig och sedan gick hon och skrev protokoll." I denna laboratorieatmosfår föds Jans vita hat till sina föräldrar. Det är ett stilistiskt mycket kliniskt uttryckt, inte III strindbergskt svart men lika hett. Det är naturligtvis mycket orättvist, som barn ofta är orättvisa. (Jan Myrdal är fortfarande kommunist och ingen gentleman, dessutom lever barnet i honom fortfarande). Han har rätt att skriva: "Det jag upplevde som barn var att man inte bara höll mig undan och inte ville veta av mig utan att man tyckte direkt illa om mig. Jag var ett fel." Hade han läst sina föräldrars berömda verk "Kris i befolkningsfrågan" 1935 där de skrev om kvalitetsproblemet i arvsbiologin, hade han kanske förstått dem bättre: de var ju så engagerade i att ''stegra folkmaterialets kvalitet'' i sina resonemang om "denna sociala cirkulationsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer avskiljas" och som betecknar "en mera varaktig rasbiologisk selektion, framförallt vad gäller sinnesslöa" . Hade han redan då insett sina föräldrars storhet, kunde han ha sluppit mycket, t ex att vara den veterligen ende i uppslagsboken "Vem är det" som saknar föräldrar. Andra anger vilka föräldrarna var, Jan Myrdal är bara född ett datum i Stockholm. Han tar då priset. /