/ Folkpartiets väg Efter valet inträffade en markant högervridning i folkpartiet. Man väntade sig nog allmänt att högervridningen skulle vara avklarad och möjlig att bedöma efter landsmötet i början av januari. Må- hända är den det också. Mycket tyder på att partiet har vridits 360° och därmed är tillbaka i utgångsläget. Ola Ullsten är partiordförande och han har Birgit Friggebo och Ingemar Eliasson vid sin sida. Lars Leijonborg och Thomas Berglund har lämnat partiledningen och dess grannskap. Fråga är t o m om det inte vill en välvillig tolkning till för att säga att partiet är tillbaka i utgångsläget. För folkpartiet var under 60-talet socialliberalism lika med mittenpolitik. Socialliberalismen definierades av att man sa nej till högerns "antistatliga" dogmer som Ola Ullsten uttryckte det i en uppsats frän 1965. Men den krävde också att man sa nej till socialdemokraternas uppfattning att en stor offentlig sektor har ett värde i sig. Socialliberalismen blev i Ullstens tappning den politiska beteckningen för pragmatismen. Förvisso var det ingen särskilt uppseendeväckande eller klandervärd ståndpunkt. Tingsten formulerade vid samma tidpunkt sina teser om ideologiernas död. Ullstens socialliberalism hade på- tagliga likheter med Tingstens ideologiska lik. Enligt Tingsten var det förnuftstro och anhängigheten till demokratin som tagit död på ideologierna. Och det var inte - och är inte - klandervärt att vara en förnuftig demokrat. Problemet är att de senaste femton åren visat på avgörande brister i den socialliberalism som låter sig definieras av en allmänt förnuftig mittenpolitik. I själva verket visar de senaste åren att kärnan i det liberala arvet just är " anti· statlig" och den kärnan måste rimligen finnas i varje liberalism. För vad är det för liberalism som leder till att den offentliga sektorn uppgår til 67 % av BNP, inflationen stadigt ligger omkring 10 %, brottsbekämpningea främst inriktas mot brott mot staten, kontrollsamhället byggs ut med hjälp av generalklausuler och angiverisystem, osv. Intet av detta har i någon rimtia mening med liberalism att göra, ej ens med en socialliberalism. Om folkpartiet skall överleva krä det en nyorientering. Problemet är denna nyorientering framför allt in• krävs av folkpartiet som parti för där hela tiden den liberala kärnan fun · kvar. Nyorienteringen krävs hos de personer som numera leder folkparti De måste i viktiga avseenden förän sina attityder och uppfattningar. Det en illa dold hemlighet att ingen av d tillhörde regeringens liberala kraftet Ingemar Eliasson hade nästan oavbru ansvar för arbetsmarknadspolitiken AMS. Var fanns det starkare skäl bryta ned maktmonopol och sk mångfald och konkurrens än inom • betsmarknadspolitiken? Och var gjor det mindre? Birgit Friggebo - som av något svii förståeliga skäl blivit krisgruppens fim lady - tillhörde ju inte direkt marknadt. lösningarnas främsta supporterskara r.; det gällde mark- och bostadspolitik något annat sysslade hon inte med. H nes famösa motstånd mot ägarlägenhelll grundades exempelvis just på att d institut skulle främja handel med bo der - det som vanligen kallas markn Med detta är inte sagt att folkparf r s bAda nya viceordföranden är för all framlkl inlästa i något slags mittenpragmatism med evigt förord för offentlig makt och statliga regleringar. Båda är i grunån liberaler. Men det är självbedrägeri a~m folkpartiet om man tror att man lppnat för en nyorientering genom de ftl som skedde på landsmötet. Denna ayorientering måste snarare ske trots valen än till följd av dem. Nyorienteringen är besvärlig därför att ån förutsätter att folkpartiet och dess aya ledning gör upp med sitt högerkomplex. Detta högerkomplex består i att folkpartiet aldrig vill vidgå att man i svensk mening är ett högerparti samti- 'at som man så helt uppenbart är det. Detta blir om inte förr uppenbart om JDal1 jämför folkpartiets traditioner, attityder och politik med socialdemokratins. Folkpartiet står helt främmande för den rorelseanknytning och den verkligt genuina kollektivism som ändå kännetecknar 59 både dagens ledande socialdemokrater och deras föregångare. En folkpartist är lika hemtam på ett villaägarmöte som diskuterar skattetrycket som han är främmande på ett möte i hyresgäströrelsen där fritidsombudsmannen organiserar barnens lekar medan föräldrarna går på arbetarkommunens årsmöte. Folkpartiet må låta sociala hänsyn leda till fler kompromisser med marknadsekonomin än moderata samlingspartiet. Men skall partiet överleva måste det erkänna att det är liberalt. Att det befinner sig i frontställning mot den kollektivistiska socialdemokratin och att kärnan i de egna ideerna utgörs av rädslan för den enda övermakt som kan bli övermäktig - statens makt. Att detta sedan råkar sammanfalla i långa stycken med moderat politik får inte spela någon roll. Just däri ligger uppgörelsen med högerkomplexet. ) /