Litteratur THEDE PALM: Gunnar Jarrings minnen Tredje delen av Gunnar Jarrings memoarer omfattar åren 1952-1964 och har fått titeln "Rikets förhållande till främmande makt" (Bonniers). Det är gammaldags högtidligt men är också adekvat för större delen av boken. Jarring hade gjort karriär inom UD i Asien och Afrika. Nu hämtades han hem och placerades mitt i utrikestjänstens centrum som biträdande chef för politiska avdelningen. Ett halvt år senare var han chef; hans företrädare hade gått ut som ambassadör. Många inom UD var missnöjda med utnämningen. Jarring skriver att flera sade om honom och några till honom att han brast i kompetens. Han hade aldrig tjänstgjort vid någon av de stora beskickningarna. Han medger att han visste mer om den tredje världen och han undrar om det inte var därför som han kallats till sin nya plats. Utrikesminister Unden eller kanske kabinettssekreteraren Arne Lundberg skulle ha varit framsynt nog för att förstå vilken roll tredje världens länder skulle komma att spela också för svensk utrikestjänst. Så förhöll det sig säkerligen inte. Unden kände Jarring redan från sin tid som universitetskansler och hade i honom funnit en fram~ stående akademiker med rörligt intellekt, breda kunskaper och ett vänligt sätt. Dessutom hade han visat sig ha praktiskt handlag. Jarring var om skapt för nära samarbete under Unden och vad han inte visste, kunde han lära. Vilket han gjorde. Berättelsen om arbetets gång i UD är en av höjdpunkterna i boken. Jarring föredrog direkt för Unden och i början också uhjälpsfrå- gor för Ulla Lindström, detta begåvade statsrådsfenomen som Erlander inte ville ha men som Unden troget stödde. "Ulla låg inte för diplomati - allt var rakt på sak, helst uppkäftigt." Unden var ingen resande utrikesminister. Den "stora resan" under Jarrings tid var Erlanders och Hedlunds Rysslandsresa 1956, i vilken Jarring deltog. Hans beskrivning av den är mycket läsvärd och han berömmer de två resenärernas prestationer trots förkylningar och många skålar i vodka. Utom Unden fanns också Dag Hammarskjöld som statsråd i UD. Det är givet att Jarring lärde känna honom, men hur mycket är svårt att säga. Ingen kände honom helt igenom, men han och Jarring kom närmare varandra då arbetet fortsatte i FN, sedan Jarring 1956 blivit svensk ambassadör där. Inom UD hade Hammarskjöld några personliga vänner, som Jarring namnger, och därutöver fanns ett antal tjänstemän som gärna gav sig ut för att vara sådana. Beundrare av honom fanns många. Det gällde att visa att man förstod honom. Det var inte alltid så lätt. Jarring, som är betydligt mera jordnära och som i sin ställning hade råd att visa sig som sådan, menade att Hammarskjöld kunde vara svårbegriplig både i tal och skrift. Däremot var han rätlinjig. Det framgår tillsammans med mycket annat i bokens innehållsrika kapitel om Hammarskjöld . Dag Hammarskjöld var mycket noga med att den svenska delegationen till FN inte skulle kunna räkna med några favörer av att generalsekreteraren var vensk. Det begrep man, skriver Jarring. Nej, inte alla. Ulla Lindström, också hon FN-delegat ibland, skriver i en av sina böcker att Hammarskjöld blev "en centralfigur inte bara inom storpolitiken utan också för de svenska FN-delegaterna som beundrade och stödde honom." Kommentarerna gör sig själva. Ifråga om stöd berättar Jarring om den konflikt han blev inblandad i och som uppstod mellan Hammarskjöld och Unden. Under Libanonkrisen 1958 hade Sverige genom Jarring lagt fram ett resolutionsförslag i sä- kerhetsrådet, vilket lade grunden för organiserandel av en observatörsgrupp, vilken Hammarskjöld behövde och satte upp. Så kom en månad senare en revolt i Irak, vars verkningar snabbt spred sig också till Libanon, som begärde amerikansk hjälp. Amerikanska trupper landsteg söder om Beirut. Mot detta protesterade Sverige i Washington, men två dagar senare skärptes tonen och Jarring fick order från Stockholm att lägga fram en ny resolution i FN att observatörerna skulle dras tillbaka. Detta var ett slag i ansiktet på Hammarskjöld och det kom oväntat. Jarring försökte få sina order ändrade, men förgäves. Hammarskjöld gjorde då det ovanliga att han vände sig direkt i telefon till Unden. Denne reagerade surt men ett kort uppskov och någon mindre ändring beviljades; i 542 sakfrågan stod han fast. Jarring lade fram den svenska resolutionen i Säkerhetsrådet. Sverige och Sovjetunionen röstade ja, alla andra nej. Förlorare var Sveriges anseende i FN. Undens benhårda antiamerikanism hade demonstrerats och tillfredsställts med stöd i regeringen av alla, utom Ulla Lindström, statsrå- den Sträng och Lange. Detta är väl det mest dramatiska avsnittet i Jarrings bok. När det utspelades var han redan utnämnd till ambassadör i Washington. Han hade kunnat komma dit under bättre förutsättningar. Men hans vistelse där blev lugn och inte ointressant, och en ganska överraskande litterär exkurs i boken vittnar om hans egen mångsidighet när det gällde både politik och kultur. Boken slutar då han 1964 stod i begrepp att flytta till Moskva. Det är synd på så gott material och på så rolig läsning - allt det berömmande som sagts om de två första delarna av Jarrings minnen kan användas ock å på den tredje med det tillägget, att författaren här är öppnare, mer meddelsam, rent av skarpare. Att han sedan inte gör väsen av sig själv hör till hans natur. Det gör inte boken sämre. Men tjänstgöringen i Moskva ligger så nära i tiden att det givetvis är svårt att publicera en fortsättning på memoarerna - nu. Man får hoppas att fjärde delen blir skriven under de tidiga timmar på dagen då morgonmänniskan Gunnar Jarring författar. Detta är närmast ett krav på honom. Han har varit med om så mycket, som inte får glömmas. Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 85:- kronor för år 1984. (Prenumerationspris för pensionärer: 70:-)