NIKLAVS LAPUKINS: Fredsrörelsens trovärdighet Vissa tecken tyder på en gryende insikt lws den av Sovjet oberoende delen av fredsrörelsen om att det faktiskt ligger ett balansproblem i att den kan verka fritt i västdemokratierna men är IUidertryckt i östdiktaturerna. Niklavs Lapukins varnar för fredsrörelsens ensidiga kritik av väst. Om detta fortsätter urgröps dess trovärdighet och därmed möjligheterna att påverka supermakternas statsledningar. Freden är viktigare än allt annat. Med få variationer men stor envishet matas vi med detta tema från politikernas talarstolar, etermedias mikrofoner och de stora tidningsdrakarnas ledar- och kultursidor. Fredsrörelsen är vår tids viktigaste folkrörelse - försäkrar både den själv och de krafter som vill profitera på den. Vad vore egentligen mer frestande än att följa minsta motståndets lag, bortse från komplikationerna och låta sig svepas med i denna våg av varmhjärtad, troskyldig entusiasm? Alla vill ju ha fred. Och krig är "dumt", för att citera de många barn som så ihärdigt intervjuades i radions och TV:s nyhetsprogram under den fredspräglade oktober månad 1982 som vi just lagt bakom oss när dessa rader skrivs. Men ... Alla vill ha fred, var det. Men vill alla ha fred till valje pris - även till priset av främmande ockupation och alltså frihetens förlust? Krig är förvisso "dumt". Men är alla krig lika "dumma"? Är de afghanska frihetskämparnas försvarskrig lika förkastligt som den sovjetiska ockupationsarmens aggression? Fler och subtilare frågor skulle kunna ställas på samma tema, men redan dessa räcker för att uppenbara att fredsfrågan har flera sidor än den enkelriktade som dominerar debatten. Inte heller fredsrörelsen kan, för den delen, diskuteras som ett entydigt begrepp. I fredsrörelsen finns allt - från ärliga idealister med integritet, införstådda med problem och begränsningar - till medvetna medlöpare, inställda på att exploatera människors ärliga engagemang i egna, politiskt ljusskygga, syften. l' l l· 46 I fredsrörelsen finns, kort sagt, både Inga Thorsson och Maj Wechselmann. Min kritik i det följande gäller företrä- desvis den sistnämmde kategorin och - i något mindre grad - till denna gränsande delar av fredsrörelsen. På ett allmänt plan har fredsrörelsen kunnat inregistrera opm10nsmass1ga framgångar - men en rad faktiska händelser under det senaste dryga året har snarare belyst ihåligheten i de illusioner som ännu, låt vara i något försvagad form , bestämmer så mycket av fredsrö- relsens reaktionsmönster. Till dessa händelser hör förstås U-båt 137:s famösa grundstötning i Gåsefjärden, djupt inne i militärt skyddsområde, och Sovjets klumpiga men långtifrån misslyckande försök att manipulera sommarens fredsmarsch till Minsk liksom de gradvis allt hårdare åtdragna tumskruvarna på Polen och den fortgående invasionen av Afghanistan. Allt detta demonstrerar med påträngande skärpa varifrån de stora hoten mot fred i vår tid kommer. Gryende insikt Dessa händelser gick inte heller fredsrö- relsen spårlöst förbi. Man kan iaktta hur den av Sovjet oberoende delen av fredsrörelsen tenderar att dra öronen åt sig. Benägenheten att tala klarspråk om Sovjet tycks öka. Tecken tyder på en gryende insikt om att det faktiskt ligger ett balansproblem i det förhållandet att fredsrörelsen har sin självklara rätt att verka fritt i västdemokratierna - men är undertryckt i östdiktaturerna. Svenska Fredskommitten, denna hängivna Sovjet-lakej, seglar i viss motvind. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har under året riktat återkommande angrepp mot Fredskommitten för dess slaviska följsamhet mot Sovjet - och Svenska Metallindustriarbetarförbundet, Fredskommittens största medlemsorganisation, har sagt upp sitt kollektiva medlemskap av samma skäl. En del positiva tecken kan således inregistreras. Ändå finns det skäl att ställa frågan hur djupgående och bestående denna tillnyktring har utsikt att bli? Finns vilja tiD nyorientering? Förmår fredsrörelsen vidga sitt perspek· tiv? Förmår den att i framtiden med samma kraft angripa rustningarna i öst, som den redan i många år lagt ner på att kriti· sera rustningarna i väst? Och ännu viktigare: Är fredsrörelsen nu mogen att med full kraft engagera sigi kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Östeuropa? Jämte den växande misären i tredje världen utgör ju nämligen den ekonomiskt kraftlösa och ideologiskt förtvi· nade östeuropeiska kommunismens oförmåga att uppfylla ens lågt ställda folkliga krav på politisk frihet och ekonomiskt välstånd det största hotet mot freden. När fredsrörelsen som nu sker väljer att helt fixera sig vid de förvissO' fruktansvärda vapnen begränsar den si& till problemets symptom - och avskärmar sig från dess orsaker. Det är lätt att känna skepsis inför fredsrörelsens både vilja och förmåga till en konstruktiv nyorientering. Dess le· dande företrädare visar ingen mer mar kerad vilja till nytänkande av här anty slag. I stället försöker de i vart och vart annat debattinlägg göra troligt att fredsrörelsen inte skulle vara ensidig, att dess paroller och aktioner redan i dag riktar sig mot bägge maktblocken med samma kraft. Påståendet avslöjar en på sitt sätt rö- rande tilltro till människors godtrogenhet och korta minne. Ensidig kritik av väst Sanningen är ju att ingen som följt fredsdebatten med någon grad av uppmärksamhet kunnat undgå att se hur tyngdpunkten i den s k "fredskampen" legat på kritik av västs rustningar. Det är neutronbombens och kryssningsrobotens fasor som i känslosam och kuslig detalj utmålats i utläggningarna från de dominerande fredsdebattörerna. Om motsvarande sovjetiska vapen har tystnaden varit desto mer talande. Cyniska uttalanden från amerikanska militärstrateger om möjligheten att vinna ett kärnvapenkrig har med nästan pervers noggrannhet detaljrefererats. Motsvarande uttalanden från den sovjetiske generalstabschefen marskalk Ogarkov har av någon anledning inte varit lika intressanta att fördjupa sig i. Ienstaka bisatser framskymtar av och till det fundamentala faktum att även Sovjet besitter en fruktansvärd kärnvapenarsenal. Dessa med stor ordknapphet och ytterlig diskretion utformade medgivanden har en enda funktion - att tjäna som alibi för den helt dominerande antivästliga agitationen. Som all annan "bisatsmoral" är dock även denna ihålig. Den avslöjar snarare än döljer var hunden ligger begraven. Själva utgångspunkten för fredsrörel- 47 sens uppsving under de senaste åren ligger för övrigt i en ensidighet, nämligen i den ensidiga kritiken mot NATO:s dubbelbeslut hösten 1979. Beslutet innebär att NATO med början i slutet av 1983 skall placera ut medeldistansrobotar, av Persbing II och kryssningstyp, i Västeuropa - om inte förhandlingar med Sovjet dessförinnan lett fram till beslut om ömsesidiga begränsningar av arsenalerna av medeldistansrobotar. Redan 1977 inledde Sovjet utplaceringen av sina SS-20-robotar - som NATO:s dubbelbeslut riktar sig mot - utan några mer hörbara protester från fredsrörelsen i Sverige. Fredsrörelsen valde alltså att mobilisera opinionen mot NATO-beslutet - men att tiga om Sovjets SS-20-program. För de flesta i fredsrörelsen handlade det säkert om aningslöshet, snarare än medlöperi. I sak innebar ställningstagandet ändå ett ensidigt stöd för Sovjet - och därmed ett krokben för freden. Sammanhanget är följande: Om fredsrörelsen låter sig degraderas till ett instrument för sovjetisk utrikespolitik och genom ensidig opinionsbildning mot västs försvarsansträngningar tvingar fram en ensidig nedrustning i väst tenderar balansen mellan militärblocken att rubbas - och i samma mån växer krigsfaran. Trovärdigheten ifrågasättes Skall fredsrörelsen ha någon möjlighet att lyckas med sin utomordentligt svåra uppgift får den inte försätta sig i en situation där den kan misstänkas gå den ena eller andra sidans ärenden. Den måste 48 agera med stor saklighet och strikt objektivitet. Dess krav måste i princip riktas mot båda sidor med samma kraft. Men hittills har alltså fredsrörelsens krav, sådana de låter sig identifieras i den utåtriktade agitationen, i dominerande grad riktats mot väst. Det får följande för fredsrörelsen dystra konsekvens: Fredsrörelsens trovärdighet gröps ur och därmed i slutänden också dess möjligheter att påverka dem som sist och slutligen måste påverkas för att verklig nedrustning skall bli möjlig, nämligen supermakternas statsledningar. Varför skulle Reagan ta intryck av fredsrörelsens krav på nedrustning - om han med fog kan hävda att kraven är ensidigt riktade mot USA och följaktligen ensidigt gynnsamma för Sovjet? Varför skulle Andropov rusta ner - om han dessförinnan med den västeuropeiska fredsrörelsens benägna bistånd lyckats tvinga väst till ensidiga eftergifter? Sovjet kritiseras ej Någon tycker kanske att detta är en mot den svenska fredsrörelsen orättvis betraktelse, att mina anklagelser mot fredsrörelsen för ensidighet är väl ensidiga. Låt mig då komplettera framställningen med ytterligare ett par exempel som bestyrker min tes om ensidighet i fredsrö- relsen till Sovjets fördel. Det första exemplet gäller Afghanistan - där den sovjetiska soldatesken bombar och bränner, mördar och ödelägger på tredje året. Svenska fredsorganisationer har uttalat sitt fördömande, det är sant - och hedervärt. Men den samlade svenska fredsrörelsens takorganisation, Sveriges Fredsråd, har inte gjort något uttalande. Medlemsorganisationerna kunde inte ena sig om en text - Svenska Fredskommitten blockerade alla försök till klarspråk. Och med detta har den samlade svenska fredsrörelsen låtit sig nöja! Den hukar i busken, synbarligen mer angelägen om att vårda vänskapen med Sovjets springpojkar i Sverige än upprörd över kriget i Afghanistan. Det är för ynkligt. Det andra exemplet gäller sommarens fredsmarsch till Minsk. Den besjälades av ett gott syfte, men byggde på en felaktig metod. De nordiska kvinnorna valde att samarbeta med den helt statsstyrda, officiella sovjetiska fredskommitten - och distansera sig från den oberoende fredsrörelsen i Sovjet. Den sovjetiska fredskommittens uppgift är, som alla vet, att propagera för sovjetisk ideologi och utrikespolitik - inklusive upprustningen med SS-20, invasionen i Afghanistan och påtryckningspolitiken i Polen. Om Andrej Sacharov, den ryss som utanjämförelse gjort mest för att bekämpa alla kärnvapen, fick inget sägas vid de officiella arrangemangen under Minskmarschen. Och givetvis var det tabu att tala om Polen och Afghanistan. Det var en förödmjukande traktat att signera, enligt min mening ett alltför högt pris att betala för de trots allt försvinnande små möjligheterna att komma till tals med vanliga sovjetmedborgare. Men dea byggde ändå på en logik - låt vara ytterst diskutabel. Men vilken logik ligger bakom dea svenska fredsrörelsens fortsatta tystnad om förföljelserna mot sovjetiska freds. aktivister? Varför hörs inte ett knyst 011 förvisningen av och de fortgående öv~ geppen mot fredspristagaren Andrej Sacharov - nu när protester inte skulle innebära brott mot överenskommelser med Sovjet? Den del av den svenska fredsrörelsen som inte är Sovjet-beroende har mycket 49 att vinna i trovärdighet och påverkanskraft på att kapa kvarvarande bindningar till det sovjetiska propagandaperspektiv som alltför länge fått ange utgångspunkter och sätta gränser för en alltför stor del av fredsarbetet. Pärmar för årgång 1982 kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 35:- på postgiro 7 27 44-6. /