STIG STRÖMHOLM: Finns det plats för en borgerlig kulturpolitik? I Svensk Tidskrift nr l och 4/1983 har LeifCarlsson, Jan-Erik Wikström och Anders Ciason skrivit om kulturpolitik. Här ger professor Stig Strömholm sin definition av ordet "kultur" och sina synpunkter på begreppet kulturpolitik. Valfrihet har endast den som någon gång fått se vad han har att välja mellan. Att i beskäftigt aktualitetsjäkt undanhålla den i dessa stycken helt försvarslösa ungdomen det som under generationer prövats och befunnits gottför att i stället kasta åt den gods, som är åtkomligt genom att vrida om en knapp på TV-apparaten, det är både svek och dårskap, skriver Strömholm. Det är därför ett centralt kulturpolitiskt mål attförbättra det svenska gemensamma kulturarvets ställning i skolorna. Detta borde inte vara en politisk tvistefråga. Är det emellertid det, faller ansvaret på den borgerliga oppositionen. I Svensk Tidskrifts spalter har i år tre företrädare för det "officiella" kulturli· vet - attributet tillagt utan några av de förklenande bitoner som slentrianmässigt gärna inlägges i det - diskuterat kulturens och kulturpolitikens villkor här och nu: i Sverige 1983. Många förnuftiga ting har sagts, så många och så fömuf· tiga, ehuru delvis motstridiga, att en lä- sare, som varken är professionellt engagerad eller professionellt illvillig, känner en stark benägenhet att fogligt instäml!ll - vilket trots motsägelserna är möjligt, ty här är det oftast fråga om nyanser och om förläggningen av svårfunna balanspunkter, inte om 2x2 - och för egen dd tiga. Det kan inte förnekas att en viss leda vidlåder hela området. Men ska den som ger sig. Härtill anmodad skal jag försöka bidraga till diskussionen. Ämnet är inte utan förvirring. Ibland fk man utsätta läsarna och sig själv för att helt enkelt tänka högt. Att förkunna iar· diga sanningar förmår jag inte. "Die Kulturpolitik" En inledande personlig lägesbestämning. Jag är gammal nog att erfara ett lätt ol» hag inför själva termen och begreppet "kulturpolitik". Det kan inte helt frigö- ras från doften av "Kulturkammer" och "kulturkommissarie". I mitt rättsvetenskapliga arbete på upphovsrättens områ- de, till vilket har hört och hör att gransta lösningar och argument från en gansta lång tidsperiod, möter jag framför allt i tidskriftslitteraturen, ganska oförmedlal, från mitten av 1930-talet termen med vidhäftande ideologi i tysk, italiensk nte1 även mer exotisk litteratur (särskt minns jag ett ovanligt obehagligt rumänskt arbete från 1939). Det finns antagligen starka skäl att betrakta dagens situation på ett helt annat sätt än 1930- talets och därmed att söka skaka av sig olusten. l förkrigstidens värld torde ingen, eller i varje fall mycket få, ha funnit det tillräckligt lönsamt att besvära sig med att pracka på fattigt folk, för konIUllltion under deras snålt utmätta fritid, okultur och vankultur. Vad " die Kulturpolitik" befattade sig med var att likrikta vissa yrkeskårer och att utnyttia kulturbegreppets auktoritet för att hålla breda samhällsgrupper lojala. Idag har dessa gruppers ökade köpkraft gjort dem till intressanta objekt för den kommersiella skräpkulturens entreprenörer. Det behövs, som kulturrådets tidigare ordförande Anders Ciason träffande framhåller (Svensk Tidskrift nr 411983), "motkulturer". Om själva bep-eppet mera nedan. Hur mycket situationen än har förändrats, rår jag emellertid inte helt på min djupt rotade skepsis mot "kulturpolitik". Kanske är den inte ens idag till alla delar osund. Definition av "kultur" Vad "kultur" nu i övrigt än må vara - det förblir min utgångspunkt - är det först och främst något som man är delaktig ieller rentav försöker bidraga till , inte Dågot som man administrerar; framför allt är det inte något man administrerar fram. Det föreslagna definitionsiragmentet innefattar tydligen, att "man" är många: kultur, vågar jag påstå, är ofrånkomligen frivillig gemenskap mellan människor; visserligen består kulturen lika ofrånkomligt av individuella reaktioner och prestationer, men det finns 365 ingen enmanskultur. En stor bok eller ett stort konstverk kan vara den främsta yttringen av en bestämd kultur, eller i något hänseende leda en kultur in på nya vä- gar, men utan en omgivande miljö, ett minimum av närande mylla, är komet dömt att dö. Prestationen som sådan kan vara hur sann och hur skön som helst; om den varken utgår ur en gemenskap eller i någon mening omhändertages av en sådan - det kan ske århundraden senare - kan visserligen allehanda positiva epitet stå till förfogande, men begreppet "kultur" bör inte användas. l den fragmentariska definition som nyss kastats fram ligger en tung accent på " frivillig". Det är viktigt att ordets exakta innebörd klarlägges. Total frivillighet existerar knappast någonsin i en gemenskap. Gäller det en förening eller annan sammanslutning med begränsat syfte, har jag kanske fullständig valfrihet i det ögonblickjag bestämmer mig för att bli medlem eller att stanna utanför (många gånger är inte ens detta sant: trycket från den större gemenskapen utanför föreningen, eller från den speciella grupp inom denna större gemenskap till vilken jag råkar höra, kanske utan varje eget val, gör i realiteten anslutningen eller avståendet frän medlemskap till en nödvändighet). l fråga om den totala livsgemenskap som invånarna i ett samhälle delar, är frivilligheten självfallet än mer begränsad. Vi som fötts och fostrats i Sverige är, vare sig vi vill det eller ej, åtminstone i någon mån delaktiga i den svenska kulturen. Graden av delaktighet kan emellertid variera, liksom graden av aktivitet. Vi kan bestämma oss för att acceptera minsta möjliga andel, vi kan s a s frivilligt ansluta •: • .l . \. 366 oss till mönster utifrån. För det fortsatta resonemanget nödgas jag hemfalla åt den professorliga ovanan att försöka mig på ytterligare begreppsbestämningar. En aspekt av kulturbegreppet, hette det nyss, är att det utgör en frivillig gemenskap mellan människor, om frivilligheten också är relativ och om graden av gemenskap också kan variera starkt. Men låt oss envisas en smula: vad är då egentligen kultur? Hur avgränsas den från andra former av frivillig gemenskap? Kan man objektivt definiera "kultur" med ledning av dess faktiskafunktion eller dess faktiska innehåll i det samhälle där vi lever? Är det sköna ord och vackra ting, som hör fritiden till? Eller skall man ta till s k stipulativa definitioner, sådana som ställer krav på vad ett begrepp bör omfatta? Det kan kanske vara på sin plats att erinra om att cultura är latin och betyder " odling" . Inte så att ett ords etymologi eller förhistoria skulle kunna nyttjas för att avslöja några högre sanningar om vad det "egentligen" eller "djupast sett" betyder. Orden "betyder" idag det som den idag fungerande språkgemenskapen lägger in i dem, varken mer eller mindre. Men "odling" ger likväl ett par nyttiga påminnelser. I första hand handlar det om jord och näringsfång, inte om ord och fritidslekar. Det är fråga om arbete - men ett arbete, som långsiktigt tryggar bärgning, ordnade livsförhållanden och därmed i förlängningen: frihet från aldrig upphörande mödor för dagen. "Odling" omfattar två ganska väsensskilda moment: att börja på nytt - bryta mark, tämja djur, plantera - och att upprepa: plöja, så på nytt, vårda. Allt detta passar ganska väl in på vad jag gärna vill mena med kultur: både att söka nya vägar och att upprepa vedertagna mönster. Vad funktion och innehåll beträffar, vill jag ifrågasätta om inte dominerande språkbruk idag tenderar att vara på en gång alltför snävt och alltför krävande. Ingen torde kunna förneka, att det finns en stark och f ö mycket gam· mal tendens att reservera termen för produktion och konsumtion av erkänt högt· stående yttringar av litteratur, konst och musik - verksamheter, som för det avgjorda flertalet människor i ett samhälle av vårt slag ohjälpligt hör samman med fritiden - och motsvarande, enligt min mening olyckliga tendens att stöta bort allt som har nyttoprägel eller som företräder mindre högtsträvande intellek· tuella och estetiska strävanden. Mot denna tradition har på sina håll växt fram en - lika olycklig - attityd av ovilja mot " finkultur" som något folkfrämmande och som ett uttryck och hjälpmedel for privilegierade gruppers arrogans och isolering. situationen påminner något om den groteska blandning av cynisk inflation och vördsam vidskepelse som kommit att prägla det ofta grovt missbrukade ordet "forskning". Otaliga varianter och grader Det vore, villjag mena, i allas, och framför allt i "kulturens", intresse om mau mer allmänt bestämde sig för att det är med kultur som med annat arbete. Det finns otaliga områden, otaliga varianter, otaliga grader av aktivitet mellan det högsta konstnärliga skapandet och dea blygsamma tillägnelsen, men alla är legio tima och rimliga, det finns plats för alla inom kulturbegreppets ram, och alla har något gemensamt: det handlar om att finna, återfinna, lära eller praktisera giltiga, dvs fria, dvs mänskliga, lösningar och giltiga levnadsmönster för den del av tillvaron som inte är obönhörligt betingad och bunden av biologiska eller Hka starka lagar. Självfallet är jag medveten om att detta bestämningsförsök kan kritiseras så- som extremt vagt. Det är för vissa syften beklagligt, att vi så fullständigt som fallet är har övergivit den aristoteliska psykologi, som delade människans "natur" i hierarkiskt ordnade skikt: i botten det som vi delar med allt levande, därpå det som är gemensamt för alla djur, till slut och högst det "förnuftiga", exklusivt mänskliga. Om det vore tillåtet att falla tillbaka på denna (på goda, men här irrelevanta grunder övergivna) psykologi, skulle jag vilja påstå, att kultur är odling på det mänskligas fält. Med fortsatt risk att urvattna kulturbegreppet och att hemfalla åt vaghet villjag påstå, att familjen, som läser bordsbön tillsammans, liksom den improviserade sångkören, som sjunger en enkel visa tillsammans, begår en "kulturyttring" på samma sätt som den diktläsande skå- despelaren eller den professionella orkestern, som spelar en Beethoven-symfoni. Kvinnan, som broderar en vävnad med ett banalt talesätt är "kulturellt verksam" på samma sätt som poeten, Där han filar på en lödig strof. Alla "odlar" de - svepande uttryckt - "sin själ". Därmed är jag framme vid en invändning mot Anders Ciasons kulturdefinition. När han hävdar, att det är "motkultur" som den samhälleliga kulturpolitiken arbetar och bör arbeta för, håller jag 367 med honom. Men när han säger, att kulturen inte skall vara "kitt i ett smidigare löpande samhällsmaskineri" , har jag svårare att instämma. Förvisso skall "kultur" inte skapa inåtvänd tystnad - eller för den delen förnöjsamt nynnande eller fördrömt miniatyrmålande - inför en icke-acceptabel social verklighet. Tvärtom: jag framhärdar i den barnsliga iden att en knivsudd etisk strävan är ett plus, inte ett minus, även i kulturyttringar. Men kultur, som gemenskap, är faktiskt ofta ett "kitt", en fridsskapande faktor i samhälleliga kontlikter, och det är inte något skamligt i det. Det finns , tror jag - inte minst i ett land, där kulturskapande allt som allt präglats av på- fallande låg status och kulturnjutande på många håll ansetts nära nog omoraliskt - en risk för att hemfalla åt den romantiska illusionen, att kultur måste vara en synonym till politiskt eller estetiskt uppror - ett evigt rivande för att få ljus och luft. Den illusionen har fått näring inte minst i den påtagliga politiska ensidighet som präglar en stor del - och den mest hörbara delen - av den s k kulturarbetarkåren. Det är uppenbart att det finns enorma gradskillnader, i intellektuell kvalitet, i intensitet, allmängiltighet, bestående intresse, mellan de mest krävande och mest betydelsefulla kulturyttringarna, särskilt de aktivt skapande, och de mest blygsamma sätten att odla sin själ. Det är varken av en slump eller på grund av tillvarons inbyggda orättvisa som vi beundrar och belönar sådan litteratur, konst och musik som i särskilt hög grad tar upp nyodlingar eller som bärgar särskilt rika skördar i arbetet på att finna giltiga lösningar och mönster på det ex- 368 klusivt mänskligas marker. Men dessa gradskillnader förmår mig inte att överge föreställningen, att det finns en avgörande väsenslikhet mellan de högsta och de mest modesta kulturyttringarna. Två slutsatser För "kulturpolitikens" del följer två slutsatser: för det första, att den aldrig kan ses isolerad från samhällets agerande på alla de gebiet som påverkar och omskriver möjligheterna till "kultur" av olika slag och på olika nivåer; för det andra att den måste bygga på ett medvetet, konsekvent och omsorgsfullt genomtänkt val av de områden där de alltid med nödvändighet begränsade samhälleliga resurserna kan sättas in inte blott med det största hoppet om framgång men också med respekt för en livskraftig kulturs krav på att få förbli frivillig gemenskap. Vad gäller den senare av de båda slutsatserna är dess praktiska tillämpningar närliggande på ett par punkter. Det svenska samhället kan sannolikt med fog anses ha ett slags miniroiansvar för att den svenska kulturen åtminstone fortlever och för att det skapas förutsättningar för att samhällsmedborgarna skall kunna stifta bekantskap även med de element i denna kultur som de inte utan vidare blir delaktiga i. Detta ansvar måste samhällsmaskineriet visserligen förverkliga med i möjligaste mån lätt hand: som tjänare, inte som herre. l ett kargt och glesbefolkat land med klent utvecklade fria marknader och ett enhetligt offentligt utbildningsväsen är denna tjänarroll särskilt svårspelad. Åtminstone i ett viktigt hänseende är den troligen helt omöjlig: samhällets ansvar kräver, att de kultureloment som hör det förgångna till v• makthålles och att samhällsmedborgarna åtminstone någon gång i livet - det m» te bli under skoltiden - åtminstone fk tillfälle att konfronteras med dessa ~ turyttringar, får möjlighet att bli delakfi. ga i dem, innan den från olika håll mart· nadsförda kulturen, okulturen eller va. kulturen börjar sin bearbetning. Valfii. het har endast den som någon gång 111 se vad han har att välja mellan. Att beskäftigt aktualitetsjäkt undanhålla del i dessa stycken helt försvarslösa unp men det som under generationer pröva och befunnits gott för att i stället kastd den gods, som är åtkomligt genom • vrida om en knapp på TV-apparaten, dll är både ett svek och en dårskap. Skolan som kulturförmedlare Här förefaller det mig som om det funnes gott utrymme för reformer. Alltför ofta stöter man på svenska gymnasister oli studenter, som i bokstavlig menirc gjorts arvlösa: de har inte läst en rad a Kellgren, inte en sida av Geijers prosa, inte hört talas om Atis och Carnilla, skJj. le aldrig förstå en hänvisning till Sv11 Dufwa eller Stenbocks kurir, för att 11 inte tala om Bibeln eller psalmboke& Uppgiften att välja och dosera är sjäJy. fallet inte lätt. Jag vill kraftigt betona, aa en antikvarisk skola, med uppgift aa tvångsmata med nattstånden föda och1111 hålla det stendöda vid liv, säkert inte Il) kulturen några tjänster. Bakom de senaste årtiondenas sträYII att blanda in aktuellt gods i unde~ ningens intellektuella diet ligger åtmi» tone en säkert riktig tanke: att det gäller att tidigt träna analystisk förmåga och kritiskt omdöme inför medie-, reklamoch skräpkulturens kaotiska överinformation. Det är ett vällovligt och ett nyttigt syfte. Men detta mål måste vägas mot andra; att bjuda på förstklassig, om också inte pinfärsk, kultur och att skapa reeUa valmöjligheter förefaller mig allt som allt att också vara en kompletterande metod att höja självständigheten och beredskapen mot överinformationen och skräpkulturen. Genom att utnyttja den gynnsamma, ännu relativt skyddade situation som skoltiden bjuder till den under alla förhållanden svåra uppgiften att i god tid träna omdöme (och smak) på ämnen och föremål , som bl a har den stora fördelen att kunna granskas och assimileras på en viss distans, utan dagspolitikens och dagsdebattens rykande hetta, borde man rimligtvis förbättra förutsättningarna för att senare, under mindre gynnsamma förhållanden, utöva kritisk självständighet. Strävan att förstärka ungdomens delaktighet i den kulturella gemenskapen borde inte vara någon politisk tvistefråga. Det borde vara en självklarhet. Uppgiften är ändå inte lätt. Att finna skolans väg mellan antikvarisk korvstoppningsinrättning och fladdrig aktua- 6tetsdiskussionsanstalt är en uppgift, som kräver takt, skicklighet och lojalitet mot respektabla delvis motstridiga intressen. Redan uppgiften att utvälja vad som skall anses som de omistliga delarna av ett växande kulturellt arv är maktpåliggande. I enskildheter måste det bli en sak för andra än politiker. Men såvällärda experter som administratörer bör ha den lätta handens gåva: det är inte heller deras sak att med kraftiga nävar 369 gripa det som passar dem; det gäller att varsamt lyssna till vad som kan anses vara allmän consensus om det förträffliga och det livsdugliga. Något specifikt ''borgerligt'' ligger det för så vitt jag förstår inte i vad som här föreslås. Skulle emellertid den socialdemokratiska skolpolitikens företrädare motsätta sig den centrala upprustning av svensk kulturpolitik som det handlar om, faller ansvaret på den borgerliga oppositionen. Ett par följdsatser kan dras ur det centrala kulturpolitiska mål som en förbättring av det svenska gemensamma kulturarvets ställning i skolorna utgör. Det krävs betydligt kraftigare insatser än idag för att verkligen göra detta kulturarvs viktigaste yttringar och förmedlare - böckerna - reellt tillgängliga för alla. Klassikerutgåvor till rimliga priser, liksom fylliga antologier måste på ett helt annat sätt än nu är fallet stå skolor, studerande och allmänhet till buds. Kunde man härutöver bestämma sig för den - i detta sammanhang trots allt ganska blygsamma - alltmer nödvändiga uppgiften att på ett förnuftigt och obyråkratiskt sätt skapa en högklassig modern svensk encyklopedi, vore redan detta en kulturell välgärning av betydande mått. Granska stödformerna Till detta endast ett tillägg: ett område, som är mig alltför obekant för att jag skall våga framföra eller ens hysa några bestämda föreställningar men där en nå- gorlunda uppmärksam tidningsläsare dock ofta inregistrerat olust och tveksamhet, rör de offentliga organens kulturstödjande åtgärder, särskilt på områ- 370 den där kostnadsläget idag medför att offentligt stöd i själva verket är en existensförutsättning - men därmed samtidigt i realiteten ger den understödda verksamheten en så gott som fullständig monopolställning. Ett sådant område är, åtminstone i stora delar av Sverige, teatern. Det är möjligt att existerande stödoch organisationsformer är de bästa eller de enda som kan åstadkommas med givna befolkningsmässiga och ekonomiska förutsättningar. Frågan förtjänar emellertid åtminstone att undersökas. Något liknande gäller det litteraturstöd och de belöningar som kanaliseras över författarnas korporativa organ. l dagspressen har under senare år förekommit intensiv - för en utomstående svårbedömd - polemik om hur detta stöd fördelas. Även om det inte finns anledning tvivla på de agerandes redliga bemödanden, synes en granskning av stödformer, beslutande organ och beslutsprocesser tillhöra de kulturpolitiska uppgifter som - även med väl genomtänkta systemlösningar - bör uppmärksammas återkommande, med rimliga tidsmellanrum. Den förra av de nyss formulerade slutsatserna är på en gång mer komplicerad och mer krävande, när det gäller konkreta förverkliganden. Att "kulturen" inte är isolerad, en angelägenhet uteslutande för utbildningsdepartementet, kulturråd och kommunala kulturnämnder är en trivialitet (samtidigt som min sats inte innebär någon kritik mot den sakligt ofrånkomliga tilldelningen av vissa specifikt kulturpolitiska uppgifter till bestämda organ). Utan en bostadspolitik och en byggnadsplanering, som beaktar kollektiva och individuella kulturella behov - även i sovstäder - och rentav tillerkänner dem en framträdande plats i de ofrånkomliga intresseavvägningarna, är samhällets bekännelse till de s k kulture~ la värdena ett tomt tal. skattepolitikenär i vårt land påtagligt snäv när det gäller enskildas möjligheter till aktiva kulturfrämjande insatser. Man kunde gå vidare ... En genomtänkt, borgerlig kultursyn saknas Till sist är det emellertid -just därför att "kultur" omfattar så många och så olika sätt att "odla sin själ" - de enskilda medborgarna, och grupperingar av medborgare, som bestämmer kulturens vi~ kor. De grupper i dagens Sverige som stöder eller bekänner sig till ''borgerligheten" har kanske särskilda skäl att besinna detta, både därför att de, om också inte ofta öppet, gärna anser sig vara kulturbärare (och i många stycken också är det) och därför att de ofta står principiellt negativa till omfattande samhälleliga insatser. Det kan inte förnekas, att medan den svenska socialdemokratin kan peka både på en respektingivande intern kulturfrämjande tradition och på omfattande kulturpolitiska initiativ (där rörelsens starka tro på kollektiva lösningar kommit till markant uttryck), den borgerliga oppositionen, med enstaka hedersamma undantag, har tunnare lagrar att vila på. Att kulturen under åren 1976-1982 hade en dynamisk och skicklig företrädare i regeringskretsen och att kulturutgifterna i det längsta försvarades förmår inte på avgörande sätt förändra helhetsintrycket. Vad man kanske främst saknar är en någorlunda genomtänkt borgerlig kultursyn. Till en del är bristen inte bara förklarlig utan även tilltalande: den har med principiellliberalism att göra. Kulturområdet är definitionsmässigt ett av de fått där det är mest problematiskt att finna lösningar som förlikar frihetsideal och energiskt offentligt agerande. Den konservativa traditionen är här - på gott och ont - en annan. Förhåller det sig så som här har sagts: att det gemensamma för all "kultur" är själens odling, sökandet efter giltiga lösningar och giltiga levnadsmönster på det specifikt mänskligas 371 domäner - då borde en bred och genomtänkt kulturpolitik framstå som ett lika viktigt arbetsområde som den ekonomiska politiken för grupper och rörelser som vill ge den individuella människoproduktionen i samhället bästa möjliga villkor och som vill slå vakt kring sådana centrala mänskliga värden som hotas inte blott av den själlösa kollektivismens grå kaserner men också av den kommersiella skräpkulturens färgsprakande drömfabriker.