LASZLO HÅMORI: Den farliga pacifismen Med utgångspunkt i två nyutkomna böcker om Winston Churchill respektive Raymond Aron, Le Figaros världsberömde medarbetare, belyser dr jur Lasz/o Hamori pacifismen under årenföre andra världskriget. I Frankrike förlamades politikernas handlingskraft den gången av den starka förankring pacifismen hade hos de breda massorna, men detta ledde trots allt inte till nedrustning. I Storbritannien däremot var politikerna - och särskilt Labourregeringen - anhängare av pacifismen och genomförde en nedrustning som Churchill kämpade emot. Det heter att historien inte upprepar sig och mycket harförändrats, men det urgamla önsketänkandet, kortsiktigheten och den sneda logiken är sig lik, skriver författaren. Vid ett bordssamtal i början av 60-talet kallade Bernhard Tarschys Le Figaros världsberömde publicist Raymond Aron Frankrikes Herbert Tingsten. De två herramas levnadsbanor visade upp många gemensamma drag. Både var professorer i statsvetenskap och publicerade en rad synnerligen lärda böcker, hoppade över till publicistisk verksamhet och nådde de högsta topparna i detta yrke. Antagonismen mot Marx' lära från en vidsynt liberal basis och oavhängighet från de politiska partierna karakterisera· de både Arons och Tingstens alster. Raymond Aron föddes dock nio år senare än Tingsten och fransmannen fyller 77 år nu i vår och är i obruten aktivitet pl vetenskapens och journalismens fåll. Hans kritik mot politiska vedersakare har inte varit mindre skarpeggad än Tingstens men Aron fäktar inte med tu111 sabel utan med elegant värja. l fjol arrangerade den franska telev~ sionen som en hyllning en intervjuserie med den franska publicistikens grand vieil homme och två välmeriterade jour· nalister frågade ut honom om han långa levnadsbana och verksamhet. Programmen väckte så stor uppmärksamhet att de bandade samtalen publicerades a förlaget Julliard med titeln " Le pectateur engage''. Den första intervjun och det första kapitlet i boken handlar om tiden före 1945 Efter avslutade studier vid Ecole nOf maJe superieure (där han var årskamlå med Sartre) åkte den unge doktorandea till Tyskland. Vistelsen i den forne fiea. dens land betraktades då av de franskl intellektuella som ett bevis på allva · menad pacifism. Men den våldsa• nationalismen som pacifisten Aron sr vid de tyska universiteten verkade en kalldusch på den unge fransmanHan stannade dock i Tyskland till maktövertagande, studerade och vid universitetet i Köln och sei Berlin. Återkommen till Paris förhan inte upplysa sina landsmän om Ullisrnens militära väsen. En jude saktrovärdighet för en sådan uppgift i av pacifism genomträngda atmosfä- ltll i den tidens Frankrike. Den som då ~e föreslagit motstånd skulle överhuwdtaget ha blivit misstänkt för att vilja h in Frankrike i ett krig, ursäktade sig Aron i intervjun. l mars 1936 lät Hitler tyska trupper lllfSchera in i Rhen-området, som enligt Ver ailles-fredsfördraget var en demiiiIIriserad zon. Några få klarsynta franska politiker och intellektuella krävde att Frankrike energiskt - t o m med militä- rens kraft skulle uppträda mot fördragsbrottet. Själve socialistledaren Leon Blum skrev i denna anda, men hans parti avslog tanken, liksom den övervägande majoriteten av fransmännen. Detta var si ta chansen att stoppa Hitler utan ett krig, konstaterar Aron. Det är bevisat i dag att Hitler och den tyska militären utnyttjade aktionen som ett test och i händelse av de franska truppernas uppmarsch skulle de tyska ha utrymt Rhenområdet. Överraskande nog försvarar Aron folkfront-regeringen som 1936-37 vägrade intervenera i det spanska inbördeskriget. En intervention skulle ha spaltat upp det franska samhället djupgående; det var ju bara socialistpartiets vänsterflygel, kommunisterna och en liten grupp av intellektuella som krävde intervention, den stora majoriteten däremot av- 375 slog tanken. Aron betecknar MOnchen som en logisk följd av den utbreddda pacifismen både i Frankrike och i Storbritannien. Han dementerar uppfattningen att den undermåliga upprustningen orsakade den franska krigsmaktens sammanbrott på våren 1940; felet låg på det psykologiska planet, i den av pacifism underminerade krigsmoralen. Den franska och den engelska pacifismen hade dock på den tiden två skilda nämnare. Såsom Raymond Aron vittnar om, fängslade tanken de breda massorna i Frankrike, men inte den politiska ledningen. Den pacifistiska stämningen förlamade politikernas handlingskraft, men ledde inte till nedrustning; varken Leon Blum eller hans borgerliga kolleger ämnade försvaga det franska försvaret. Däremot var man i England inomjust det politiska etablissemanget, särskilt inom Labour-ledningen uppfylld av pacifistisk ideologi och tanken på avrustning. Nedrustningen i Storbritannien Den kände engelske historikern, Martin Gilbert, skildrar utvecklingen som resulterade i det brittiska försvarets utomordentligt svaga tillstånd vid tiden för den tjeckoslovakiska krisen och ett år senare vid krigsutbrottet. Gilberts nyligen utkomna bok, "Winston Churchill, The Wilderness Years" (Macmillan, London 1981) ger en detaljerad redogörelse för kampen som Churchill förde under sin "ödemark" dekad mot de efterföljande regeringarnas illusionistiska politik. Under 20-talet, som man nu för tiden brukar benämna det glada, korsade brännande gränser varandra på den europeis- 376 ka kontinentens karta. De av de hämndlystna och giriga segermakterna dikterade fredsfördragen , som slutade det första världskriget, fyllde de besegrade med förbittrade revanschtankar, men även några av segrarna ställde territoriella krav mot varandra. Den högt uppskruvade nationalismen parad med de sociala problemen laddade atmosfären med explosiva partiklar. l England såg den politiska och den intellektuella eliten med fasa på det makabra spel som pågick på kontinenten, men betraktade också med viss svartsjuka Frankrikes dominerande ställning där. Eftersom ingen kunde hitta någon annan lösning, fastnade man för iden om nedrustning i den blåögda barnatron att det skulle vara vapnen som gjorde krig och inte människorna. Under hela 20-och 30-talen betydde utrikespolitik för de flesta engelska politiker propaganda för nedrustning och sammankallande av internationella konferenser för detta ändamål. Redan den konservativa regeringen minskade flottans budget 1926 med hänvisning till en internationell överenskommelse vilken ingen annan stat brydde sig om. Den riktiga nedrustningen tog dock sin böljan 1929 när Labour kom till makten efter en valseger. Den nye premiärministern Ramsay MacDonald ställde nedrustningen i medelpunkten för sin politik och det första offret för den blev marinen. Churchill protesterade i flera retoriska mästerverk i underhuset, men utan framgång; inte bara Labour utan också liberalerna och de flesta av de konservativa ledamöterna röstade för förslaget. Två år senare, efter nazisternas framryckning vid valen i Tyskland, höjde Churchill återigen varningens ord, men MacDonald påstod att hotet inte skulle komiDI från Tyskland, faran var, enligt honom, den provokativt stora krigsberedskapen! Frankrike. Trots Churchills ständigt återkommande varningar kunde Londonrego. ringen inte befria sig från illusionerna, inte ens efter Hitlers maktövertagande och inte heller när den tyska delegationen tågade ut från nedrustningskonferensen i oktober 1933. 1935 skröt Hitler med att den tyska industrin var i stånd att bygga 100 krigsflygplan valje månad och som svar på det arrangerade Churchill en omfattande kampanj för alt den i skymundan vegeterande Royal Ai Force skulle återupprättas. Den konsef vativa Baldwin-regeringen gick ganska motvilligt med på en tiJI 500 plan begräasad upprustning. Det hjälpte inte ens all; Baldwin försäkrade att RAFs styrka inte skulle överstiga tyskarnas, oppositionat i underhuset bekämpade förslaget, av labourledaren Attlee stämplades s011 militaristiskt och imperialistiskt. Under den följande tiden måste ävca de engelska politikerna inse att Hitlir inte delade deras förtjusning över en aa. män nedrustning, men då hittade man London en ny trollformel; appeasem Man övertygade sig själv och förs· också övertyga allmänheten om att • Hitlers mer eller mindre berättigade uppfylldes, skulle fredens sol återigll skina. Churchill och en liten krets honom blev dock inte övertygad kämpade i ord och skrift outtröttligt eftergiftspolitiken. Det enda rl'~••ltllllf blev att den oangenäme drevs allt längre ut i den politiska marken. Och så kom kommeisen i september 1938, kronan och eftergiftens politik - och världskriget ett år efteråt. brukar säga att historien uppresig inte och det är troligen också Faktum är att 1980-talets värld vien helt annorlunda bild än femtio år , Leonid Brezjnev liknar inte det Adolf Hitler och Deng Xiaoping mindre Benito Mussolino. Bara det 377 gamla, ja, urgamla önsketänkandet, kortsiktigheten och den sneda logiken, som har gått i arv hos allt flera västeuropeer, är sig lik. Visst har troende pacifister goda intentioner, det kan man inte förneka. Samuel Johnson lärde oss dock att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.