BO SIEGBAHN: Frankrike efter ett år av socialism För drygt ett år sedanfick Frankrike en socialistisk-kommunistisk regering. Ambassadör Bo Siegbahn, tillika riksdagsman (m) , beskriver här vad som hänt i Frankrike sedan dess och analyserar vilka paralleller man kan dra inför höstens val i Sverige. På kvällen den lO maj 1981 jublade och dansade den dryga hälft av det franska folket som röstat fram Mitterand till ny president. Segern fullföljdes en kort tid därefter genom en stor framgång även i parlamentsvalet. Inte sedan före and11 världskriget hade Frankrike haft en rent socialistisk regering. Det var den kort· variga folkfrontsregeringen under Leon Blum. Nu skulle det bli tillfälle att vidareutveckla dennes intentioner och ular· beta en väl genomtäkt socialistisk politik under de 5 år det nyvalda parlamentet skulle sitta och kanske även under dc ytterligare 2 år för vilka Mitterand valts Anknytningen till Leon Blurn kändes stark och i Mitterands hälsningstal til parlamentet hävdade han just att det na skulle bli en uppföljning av dennes strä- vanden. Den stora framgången för Mitterand kom för åtskilliga kommentatorer ganska oväntat. Mitterand hade ju två gånger tidigare sökt vinna ett presidentval mea misslyckats. Därtill kom att socialiste1111 ända till några månader före valet var splittrade på två kandidater. Ganska aJI. mänt ansågs dessutom på borgerligt hål den andre kandidaten, Michel Rocard, vara en farligare motståndare till Giscm d'Estaing med sin mer reformistiska bakgrund. Denna uppfattning delades a nästan alla opinionsbildande grupper även inom det socialistiska blocket. Nt sedan Mitterand äntligen bestämt sig fir att ställa upp fick han en lång tid ijämf6. relse med Giscard mycke låga opinioiJio siffror. Ifop gav honom till en böljan cadast 18 % mot dubbelt så höga för Git card. Men man hade kanske glömt Mitterand vid det föregående presid~ valet nästan löpte dött lopp med C. .... card. Procentsiffrorna var 50,7 mot 49,3. Det hade endast behövts att några hundra tusen väljare röstat tvärtom för att Mitterand redan 1974 skulle blivit president. Två kandidater Vid en bedömning hur det kunde gå som det gick, måste man emellertid även ta in ibilden det förhållandet att det på båda sidor i första valomgången fanns två kandidater, Marchais för kommunisterna och Chirac för gaullisterna (RPR). Visserligen kom Giscard högst av dem alla, men vid andra omgångens röstning mellan de två kvarstäende kandidaterna visade det sig att kommunisterna på ett betydligt fullständigare sätt än gaullisterna stödde respektive "second choice". Marchais rekommenderade bestämt sina trupper att stödja Mitterand under det att Chirac för sin del inskränkte sig till att säga att han personligen komme att rösta på Giscard. På många håll har det sagts att valutgången mer måste karakteriseras som ett val mot Giscard än ett för Mitterand. Men självfallet måste Mitterands valprogram ha spelat en betydande roll vid tällningstagandet. Vid valet J974 hade socialisterna och kommunisterna sedan två är tillbaka ett gemensamt politiskt program. Detta hade emellertid några är senare sagts upp. Vem som var mest ansvarig härför råder det olika meningar om. Kommunisterna krävde en "modernisering" under det att socialisterna inte var beredda till några väsentliga ändringar, framför allt inte i radikaliserande riktning. Att detta formella samgående brutits kan naturligtvis ha gjort det lättare för 357 mindre radikala att rösta för Mitterand men kan å andra sidan ha minskat kommunisternas vilja att stödja honom. Det kanske viktigaste förhållandet i detta sammanhang är dock att socialistpartiet nu definitivt syntes ha överflyglat kommunisterna och att de därför, som t ex i Sverige, ändå föredrog en socialistisk framför en borgerlig president. Detta betyder dock inte att 1972 års program helt förlorat sin betydelse. På vissa punkter, exempelvis kritiken mot en nationell kärnvapenstyrka, hade socialisterna backat men i det program i Il O punkter som Mitterand gick till val på och som även antogs vid en extra partikongress i januari 1981 äterfanns flertalet punkter i det tidigare gemensamma manifestet. Regeringsförklaring Vid den nya socialistisk-kommunistiska regeringens tillträde avgav konseljpresidenten Mauroy den 8 juli en regeringsförklaring inför parlamentet som egentligen var en närmare precisering av det tidigare valprogrammet. Vad de ekonomiska och sociala delarna beträffar sades att ett ekonomiskt utvecklingsprogram i två etapper skulle utarbetas. Huvudsyftet skulle vara en minskning av arbetslösheten samt i förening härmed en kraftfull satsning på nationell solidaritet. Den offentliga sektorn skulle vidgas, bl a genom tillkomsten av 210000 nya jobb. Frankrikes konkurrensförmåga både inom och utom landet skulle förbättras. En sänkning av arbetslösheten sades dock förutsätta en minskning av arbetstiden. Mauroy sade sig redan ha givit order till arbetsmarknadens parter att ta ., ' . ' : l ' l l 358 upp förhandlingar härom. Arbetstiden skulle inom valperioden sänkas från 40 till 35 timmar per vecka, varav omedelbart en sänkning till 39 timmar borde genomföras. Vidare skulle en generell rätt, men ej skyldighet, till pensionering vid 60 års ålder under valperioden infö- ras. Bostadsbyggandet, som de senaste åren gått ned, skulle åter kraftigt öka. Det gamla kravet på nationaliseringar vidhölls: så gott som hela den ännu fria sektorn inom bank- och försäkringsvä- sendet skulle förstatligas, liksom de största företagen inom stål-, kemi-, farmaceutiska, elektriska och verkstadsbranscherna. Syftet med dessa senare nationaliseringar sades vara att staten därigenom skulle få möjlighet att spela en mer aktiv roll för effektivisering och modernisering av industrin. Inflationen skulle bekämpas, budgetunderskottet nedbringas men prisbildningen skulle förbli fri. Den franska valutan skulle försvaras mot "spekulanter". Samtidigt skulle dock de sociala bidragen för barn, bostad och sjukdom höjas, till en böljan med 25%. Vidare skulle den franska minimilönen /SMIC/ kraftigt höjas. Detta kan te sig ganska oväsentligt eftersom den ligger mycket lågt och det knappast finns några kvalificerade arbetare som faller inom denna kategori. Enligt fransk tradition visste man emellertid att en så- dan åtgärd alltid utlöser kompensationskrav från de arbetare som ligger högre och anser att avstånden skall bevaras. Syftet med olika åtgärder på detta område var att öka efterfrågan vilket i sin tur skulle framtvinga investeringar inom industrin. Dessa var nämligen på sikt avgörande för landets möjligheter att genomföra det utvecklingsprogram som man höll på att utarbeta. Något i marginalen till dessa ekonomiska och sociala aspekter kan kanske också nämnas att man efter hand avsåg höja Frankrikes u-landshjälp från 0,35% till 0,7% av BNP. (l Sverige avstår VI som bekant i princip l % till u-hjälp.) I Keynes anda Ur svensk synpunkt är detta program för lösning av de ekonomiska och finansiella problemen onekligen av intresse. Det överensstämmer på väsentliga punkter med den svenska socialdemokratins tankegångar idag: i sann keynesiansk anda skall krisen lösas genom ökning av efter· frågan bl a via ansvällning av den offent· liga sektorn, inklusive höjda eller åt· minstone värdesäkrade socialbidraa samt ökat bostadsbyggande. (På dea sista punkten är behoven i Frankrike dock sakligt starkare.) Den ökade efter· frågan förväntas i sin tur öka investering· arna, detta minskar arbetslösheten ocb genom högre löneinkomster får man slut· ligen åter balans i affärerna. Man återfinner i den franska debatten även de svenska socialdemokratiska brasklapparna att den tidigare borgerliga regimen kört ekonomin i botten så att det kan dröja någon tid att åter få ordning pA torpet ... Mot denna bakgrund är det givetvis mycket intressant att se hur utvecklingen varit under det första socialistiska året och i vilken utsträckning man redaa nu kan säga om botemedlen varit de räl· ta, m a o vad en socialdemokratisk vaJ. seger i höst skulle innebära. Men dessförinnan bör man kanske kasta ett öga på utvecklingen före det socialistiska maktövertagandet och det ekonomiska läge som rådde just vid denIB tidpunkt. Eller för att använda svenskt språkbruk: kom socialisterna till ett dukat bord eller fick de överta ett konkursbo? Det var för att få ett för dem själva tillfredsställande svar på denna fråga som de franska socialisterna omedelbart tillsatte en utredning för att göra räfst och rättarting. Utredningen var färdig redan i september men trots sitt klara syfte gav den knappast särskilt nöjaktiga rtsultat och en generad tystnad har utlrett sig över dess redovisning. Produktionsökningen i Frankrike uppaick 1973 till 1980 årligen till2,9%. Motarande siffror var för Storbritannien 1%, för Västtyskland 2,6 mot hela 4,5% för Japan. Budgetunderskottet låg på knappt l % av BNP mot exempelvis 4,8% för Nederländerna och 3,5% för Storbritannien. Vid slutet av 1980 var statsskulden i Il Frankrike 16,7% av BNP (helt intern), i Il Japan 28,6% och i Västtyskland 22,6 %. Detaljprisindex steg i Frankrike från mars 1980 till mars 1981 med 12,5 % mot endast 5,5% i Västtyskland. Arbetslösheten låg i mars 1981 på 7,4% eller omkring l ,7 miljoner personer mot ganska mycket lägre siffror hos bia den viktigaste handelspartnern Västtyskland och Beneluxländerna. Slutligen kan nämnas att den franska betalningsbalansen var ijämvikt fram till den andra oljechocken men resulterade 1980 i ett underskott på omkring 33 miljarder francs helt hänförande sig till handelsbalansen. Valutareserven uppgick vid maktövertagandet formellt till 363 359 miljarder francs men låg till en del i mindre säkra tillgångar. Sammanfattningsvis kan man säga att Frankrikes finansiella ställning var ganska god och att denna del av bordet var ganska väl dukad. Däremot var naturligtvis arbetslösheten och inflationen dåliga rätter. Vill man i detta sammanhang göra en jämförelse med den svenska situationen före och efter 1976 bör man dock hålla i minnet att den franska borgerliga regeringstiden även innefattade de stora oljekriserna under det att andra av dem i Sverige helt drabbade de borgerliga regeringarna och sålunda försvårade en återhämtning här. Många andra punkter kan naturligtvis också dras fram , exempelvis att de väldiga lönehöjningarna i Sverige i mitten av 70-talet i betydande omfattning kom att påverka utvecklingen även efter valet 1976. Socialiseringar Den nya franska regeringen genomförde med stor snabbhet vissa av sina löften . Först kom en del rättsliga reformer: avskaffande! av dödsstraffet och vis a slag av specialdomstolar etc. Av naturliga skäl tog vissa åtgärder på det ekonomiska området något längre tid. Lättast var det att genomföra massiva höjningar av olika sociala förmåner. De stora socialiseringarna krävde mer förarbete och dessutom visade det sig att de juridiska instanserna gav regeringen bakläxa bl a beträffande ersättningarna till aktieägarna. Detta fördröjde genomförandet av åtgärderna och höjde dessutom statens, eller rättare sagt skattebetalarnas, utgifter med mellan 20 och 30 %, jämfört med regeringens kalkyler. stuträkningen blev ' ' 360 omkring 35 miljarder francs, som eventuellt skulle ha kunnat få en bättre användning. Nationaliseringarna hade även andra konsekvenser. Genom det ovissa läget stannade i stort sett all investerings- och planeringsverksamhet i de berörda företagen upp under närmare ett år. Vidare hade de anställda utlovats en specialställning i "de egna" företagen som man inte tyckte sig uppnå, vilket föranledde motsättningar och strejker. Några av de förväntade värdefulla konsekvenserna i planeringshänseende osv av de vidtagna åtgärderna har ännu inte försports. Regeringens order om förhandlingar om 39 timmars vecka såg till en början ut att gå bra. När Mitterand i ett tal förklarade att det inte kunde komma ifråga att lönerna i motsvarande grad skulle sänkas mötte han dock kraftigt motstånd i första hand från företagen men även från ekonomiministern icke minst vad gällde den statliga sektorn. Arbetskostnadsökningarna kunde ju beräknas bli omkring 2,5 %. Dessutom krävde olika grupper, bl a tullmännen, som redan uppnått 39 timmar att få kompensation. Det slutade med att parterna på arbetsmarknaden fick frihet att göra upp om de önskade. Det kanske kan tilläggas att arbetstiderna under den föregående presidentens tid sänkts från 44 till 40 timmar. Regeringens inflytande över lönerörelser har i Frankrike sedan länge varit mycket större än i Sverige. Den första entusiasmen efter regimskiftet lade sig inför olika svårigheter så småningom och vid kommunala fyllnadsval i olika delar av Frankrike. I mars kunde man konstatera att ett nyval idag med största sannolikhet skulle innebära en mycket stor strömkantring. (Därellllll har Mitterands personliga ställning inlt skakats väsentligt.) Härtill bidrog även en del andra trala förhållanden. Förhoppningarna • att påspädningen av köpkraften, dels1ft nom höjningen av socialförmåne.,._ dels genom lämnaodet av miljardkredifl till statliga och andra företag, skulle fåll uppmuntrande inverkan på aktivitetfil inom näringslivet och speciellt inve ringarna infriades inte. Den utlovadt sänkningen av arbetslösheten som ju fil högsta prioritet uteblev helt och lösheten ökade istället från l 700 000 till att passera det i det1atllll magiska talet 2000000! Den ökade frågan kom nämligen i betydande sträckning att rikta sig mot produkter. Detta berodde till en del att den gällde kapital- och "v••~u.11•m,._ varor där Frankrike för närvarande ligger i första linjen. En viss roll även minskad produktion inom bt strin på grund av arbetskonflikter ha lat. Dåliga resultat Vad betalningsbalansen beträffar man nu med att handelsbalansens skott för 1982 nästan kommer att bli bett så stort som 1980, nämligen 80 jarder francs. På grund av denna samma utveckling har Frankrike nio månader tvingats devalvera gånger med sammanlagt 18 % i •-"·"••..... de till sin viktigaste handel•n~rt....u Västtyskland. Programpunkten om försvaret francsen har sålunda inte kunnat las. Å andra sidan skall det i aamn sägas att det under tidigare regeringar nästan endast är Barre som kunnat undgå betydande devalveringar. Kampen mot inflationen har heller inte jvit önskade resultat. Prisstegringarna liar hittills legat på en något högre nivå In före maktskiftet och beräknas för lrsta hälften av detta år ha varit omkring 14 % i förhållande till motsvarande period föregående år. Den kraftiga köpkraftspåspädningen aenom högre socialbidrag och jättelika statliga krediter har medfört betydande statsfinansiella problem. Socialutgifteras andel av de totala statliga utbetallingama har i Frankrike stigit kraftigt 111der senare år. 1960 utgjorde de 38 % , 1970 46 % för att 1982 ha stigit till 53 % . l Yiss motsats till i Sverige har dessa utaifter i princip fördelats på företagen och de anställda och förekommer normalt mte i den statliga budgeten. Den högre arbetslösheten och de högre ersättningarna inom denna kommer under de närmaste åren att kräva omkring 2 miljarder mer per månad, dvs 24 miljarder på ett år. Liknande gäller övrip socialförmåner. Totalt skulle man tomma upp i en socialkostnad på mellan 860 och 900 miljarder francs . Finansieringen skulle kunna lösas på två sätt: genom högre avgifter från företag och anställda eller via statsbudgeten. Finansministern vägrar bestämt att låta budgeten bära några ökade kostnader. Då återstår antingen ökade avgifter från arbetsmarknadens parter eller en minskDing av bidragens storlek. Nu har eftertankens kranka blekhet och verklighetens kalla ljus för socialister och kommunister infunnit sig. Verktiglieten är även i Frankrike socialister- 361 nas värsta fiende. Finansministern förklarade för några veckor sedan att: fransmännen måste få klart för sig att de sociala utgifterna inte kan växa utan att deras direkta löneinkomster minskas. Och planeringsministern Rocard tillade att: vårt nuvarande socialskydd överstiger våra tillgångar. Socialministern Questiaux som tidigare inte sett några hinder för ökning av socialutgifterna har nu varit i full färd med att hitta ytterligare besparingar inom sjukvården utöver de omkring 12 miljarder hon redan funnit. Detta arbete har för hennes del dock avbrutits genom att hon fått lämna regeringen i böJjan av juli. Fas nr 2 Efter en längre tids funderande deklarerade den franska regeringen i en parlamentsdebatt att moderniseringen av det franska samhället nu kom in i sin andra fas. Denna skulle karakteriseras av löneoch prisstopp under fyra månader. Det sistnämnda skulle dock inte omfatta så- dana basvaror som mjölk och andra jordbruksprodukter. Skälet härtill torde ha varit det starka missnöjet bland bönderna över den förda politiken. En höjning med l procentenhet av momsen fick dock inte medföra prishöjningar utan den skulle i sin helhet bäras av företagarna. Ordet reformpaus fick inte användas i detta sammanhang, enligt Mitterand. I realiteten är det svårt att kalla dessa åtgärder för en ny fas; riktigare vore det att benämna dem en nästan total helomvändning på det ekonomiska och sociala området. Vid makttillträdet hade den socialistisk-kommunistiska regeringen betecknat den nya politiken som en 362 "economie de rigueur", dvs en fasthetens politik. Nu sades att det krävdes en "politique d'austerite" den mest adekvata översättningen härav är en "svångremspolitik"! Reaktionen bland arbetsmarknadens parter blev den väntade. Företagarna ansåg att priskontroll, eller rättare sagt, prisstopp, inte skulle fungera vilket ju även tidigare varit franska regeringens deklarerade politik. På arbetstagarnas sida ställde sig tjänstemännen kritiska då det av den närmare utformningen ansågs framgå att de skulle bli de mest lidande. De socialistiska fackföreningarna förhöll sig något avvaktande under det att den kommunistiska CGT tog klart avstånd från lönestoppet men väl kunde acceptera prisstoppet. Samma inställning deklarerade kommunistpartiets ordförande, Georges Marchais, som bl a framhöll det orimliga i att Talbot-arbetarna nu i princip skulle behöva avstå från att fortsätta att driva sina rättvisa krav på lönehöjningar vid den pågående konflikten. Genom en finurlig användning av en artikel i författningen behövde de kommunistif. ka regerings- och parlamentsledan» terna inte i en regelrätt votering ta stålning i frågan. situationen har dock sil stora intresse vid en analys av hur di socialistisk-kommunistiska samarbeld på längre sikt kan komma att gestalta sf För svenska politiker kan det VIll ganska instruktivt att studera den fraJIIo ka utvecklingen. Också hos oss finnsdet partier som anser att man löser både it flationsproblem och sysselsättning ID' nom att öka den offentliga sektorn oci "temporärt" öka vårt budgetundersket ännu mer. I Frankrike tog det knappt • år innan "skördetiden" var över. lll måtto är vi i Sverige lyckligare lott• som bara har tre års mandattid underdir att den i Frankrike är fem och för preadenten sju år. Men detta kanske inte bt tyder så mycket. Sanningens ögonblict kommer tydligen mycket snabbare än sl att döma av Frankrikes erfarenheter.