~L. 1tteratur KURT HOLMGREN: Skånska riksdagsmän Det har ej sällan noterats, i hur hög grad listoria, ej minst personhistoria, utgör ett lllarkt sidointresse hos människor inom olika yrkesgrupper. Anmälaren har särskilt kunnat tonstatera detta i tjänstemannakretsar, men saken har sin motsvarighet också inom andra liljöer. Från det politiska gebitet är det förDKiligen mest kända exemplet Fabian MånslOD, f 1872 d 1938, från böljan järnvägsarbellre, sedan journalist och politiker, känd fiJif i den socialdemokratiska riksdagsgruppen på 1910- och 1920-ta1en och där expert på lllllfrågor och andra ekonomiska ting. När denne lika begåvade som originelle man fick lid över på 20-talet tog han upp ett ungdomslllresse, medeltidshistorien och 1500-talet, och producerade här arbeten, som förskaffide honom hedersdoktorat vid Uppsala uniYerSitet, en i sanning märklig slutfas i en aukldidakts livsgärning. Förre jordbruksministern, inrikesministern och försvarsministern Eric Holmqvist, f 1917, en minst lika betydande politiker som partivännen Månsson, har efter avgången ur bnslihuset 1976 också tagit upp ett historiskt ~peeialintresse, närmare bestämt den llånska riksdagsrekryteringen under tiden fdn representationsreformen till 1800-talets slut. Härom har han - under rubriken "Aristokrater, bönder och byråkrater, Skånska ritdsdagsmän på 1800-talet" - publicerat en serie politiska personskisser. Holmqvist har i sin bok gjort ett allsidigt a-val bland skånska riksdagspolitiker - från ~q~resentationsreformens och Louis De Geers hätske motståndare Arvid Posse till den ursprungligen mycket radikale publicislen F T Borg i Hälsingborg och den kanske Rlrste folkskolläraren i riksdagen Sven Rosenberg. Flertalet av de biograferade har dock - som naturligt är - blivit skånska bonderiksdagsmän. Vaije personskiss ger en pliska levande bild av föremålet; förf. har i co del fall fått tag i dagböcker och personliga dokument vilkas innehåll belyser både vederbörande själv och hans sociala bakgrund. Alldeles bortsett från det personhistoriskt upplysande ger boken - med en trettio sidors iDledning om " Sverige och Skåne under I*Kl-talet" - många socialhistoriska notiser av stort intresse: om det avancerade spritmissbruket, om distans- och transportproblem Skåne och huvudstaden emellan (även skjutsningstvånget!), om rådande klasskillnader (märk uppgiften att då en gång under tvåkammarriksdagens första tid i Stockholm kvarvarande riksdagsmän skulle omhändertagas för en middag värdskapet anförtrotts icke någon myndighetsperson utan en domstolsvaktmästare!). Bland de olika personstudierna är den längsta den om Arvid Posse, först motståndare till representationsreformen men efteråt - under tvåkammarriksdagens första tid - etablerad som (formell) ordförande i det parti av lantmän för vars tryck reformmotståndarna livligt varnat. Uppfattningen om denne - otvivelaktigt duglige - man har hos den bildade läsekretsen i allmänhet bestämts av Louis de Geers klart kritiska beskrivning i hans "Minnen". 1800-talets kanske mest lästa memoarverk. Holmqvist är för sin del positivt inställd till vederbörande. Värt att märka är uppgiften att Posse vid avgången från statsministerämbetet hade mindre goda affärer och därför omhändertogs genom att gö- ras till president i kammarrätten, redan då en viktig förvaltningsdomstol, detta skedde trots hans uppnådda 63 år och trots att han sedan 1850, då han avslutade en kort sejour i Skånes hovrätt under ett tredjedels sekel ägnat sig åt allt annat än juridik. En annan skånsk herreman, fast med folkligt ursprung, vilken Holmqvist med tydlig respekt beskriver, är den mångkunnige juristen i skånska hovrätten P A Bergström, på grund av sin resning och styrka, både andligen och kroppsligen, Kung Bergström kallad. B blev sedermera statsråd (i två omgångar) och landshövding, känd också för sitt minst sagt märgfulla språk. Med rätt eller orätt kom han under sin senare statsrådsperiod att uppfattas som förföljare av den spirande arbetarrörelsen. Skåne har haft många utmärkta Nilssöner i riksdagen, på senare tid t ex högermännen vice talman Nilsson i Bonarp och Nilsson i skottlandshus (till sist landshövding och talman) samt socialdemokraten, på slutet utrikesministern, Torsten Nilsson. I Holmqvists arbete behandlas två andra Nilssöner, Per Nilsson i Espö, flitig dagboksskrivare, och .'.. l l !· l 328 Sven Nilsson i Everöd, bränneriidkare och hemmansägare, på slutet vice talman och Carl Ifvarsssons efterträdare som ledare för (gamla) lantmannapartiet. Det sagda ger vid handen, att Holmqvist, ambitiös skribent sannolikt utan egentlig historikerutbildning, (men med ett föregående som studieledare i Handelsanställdas Förbund) åstadkommit ett mycket läsvärt arbete, innefattande givande inblickar i våra farföräldrars och farfarsföräldrars liv samt olika skåneförhållanden. Det vore lyckligt, om andra parlamentariker med intresse för tidigare generationers insatser försökte si& i samma stil. Vad skulle inte en historiskt intresserad norr- eller västerbottning kUDDa åstadkomma om sin landsdels märkesmAn, om deras näringsfång, om fattigdom och ~ lering - i anslutning till personskisser om riksdagsledamöter som översten och gruvcfi. rektören C O Bergman, lantbrukaren odl statsutskottsledamoten Boström i Bodbya fram till - ursprungligen kvarnpojken - sedermera kyrkoherden i Gällivare, slutliga biskopen Olof Bergqvist?