MIKAEL STENBOM: Socialistinternationalen Socialistinternationalen har de senaste Ã¥ren börjat vackla i sitt tidigare klara avstÃ¥ndstagande till kommunismen. Även om öppningen mot öst enligt SI sker ifredens intresse, sker det till ett politiskt pris som inte kan accepteras, skriver ekon stud Mikael Stenbom. Han redogör för Sfs utveckling frÃ¥n "diskussionsklubb" till politisk maktfaktor sedan Willy Brandt, Bruno Kreisky och OlofPalme blivit tongivande i organisationen. S/ och dess medlemspartier saknar i viss mÃ¥n förmÃ¥gan att objektivt betrakta världen vilket hotar att rasera den Ã¥terstÃ¥ende trovärdigheten, skriver författaren. Socialistinternationalen (SI) har efterkrigstiden upprepade gÃ¥nger markerat den ideologiska gränsen vänster. Denna gräns har utgjort ett fektivt skydd mot de kommunistiska tierna i framför allt Västeuropa. Men der senare delen av sjuttiotalet och · Ã¥ttiotalet har sociali böljat vackla i sitt tidigare klara stÃ¥ndstagande till kommunismen och fler har uttryckt sin oro över vad de fattar som idekonvergens. att SI Ã¥terigen skall markera sin giska stÃ¥ndpunkt har lämnats fyllda. Socialistinternationalen avvisar gelsema om idekonvergens och att de ökade kontaktema med Sovjetunionen endast är ett uttryck en intensifierad fredssträvan. ''Trots gÃ¥ngna motsättningar socialdemokrater och mÃ¥ste vi hoppa över vÃ¥ra skuggor frÃ¥ga sÃ¥ viktig som fred", sade internationalens Bemt Carlsson i oktober 1979. Men detta har inte lugnat som menar att även om öppningen öst sker i vad SI kallar fredens · sker detta till ett politiskt pris som kan accepteras. Man menar att lingen de senaste Ã¥ren snarast serats av ett uppgivande av de ar som sedan kriget varit internationalens arbete än av en risk för krig. Den avgörande f~c...-11 därför huruvida sociali accepterat de politiska spelregler bestämts av Sovjetunionen. 'k ·slinternationalen har historiska 'tioner. Den 28e september 1846 ades ett par tu.sen socialister frÃ¥n i hand västeuropeiska länder i St 'ns Hall i London. Under överinde av Karl Marx bildades den första mationalen. Den blev emellertid inte lÃ¥nglivad - 1876 upplöste Marx samslutningen. Man hade haft problem splittring - bÃ¥de anarkister och so- 'ster rymdes inom internationalen nationella självhävdelser försvÃ¥rade mationell politisk verksamhet. 1889 ljordes ett nytt försök. Anarkisterna uteoch den andra internationalen fick allt tydligare politisk framtoning. De kliga frÃ¥gorna lämnades till den nybiltde fackföreningsinternationalen. Hutldrnotständarna var kapitalisterna. Ytttill vänster om socialismen tänkte inte sÃ¥ mycket pÃ¥. Det var inte förr- 111919, dÃ¥ Lenin bildade den kommuiltiska internationalen, Komintern, 111m det böJjade stÃ¥ klart att det existera- *tvä frän varandra helt skilda politiska ._,.er som bÃ¥da tog Marx och hans idesom utgÃ¥ngspunkt. Socialisterna hade tt faran i kommunismen och tog ett e klarare avstÃ¥nd frÃ¥n dess diktatoafasoner. Under krigsÃ¥ren och fram till femtiotalit hördes inte mycket av socialistinterlltionalen. Visa av tidigare erfarenhe- 111', väntade man med att göra ett nytt "k att aktivera sig. 1951 i Frankfurt ppväcktes den andra internationa- - dagens socialistinternational. Redan dÃ¥ var man mÃ¥n om att frama sig själv som "the middle way". z, Algeriet, Vietnam m m kom dock Wi allt högre utsträckning fläcka flera 317 av Sis medlemmars anseende och i början av sjuttiotalet var det fÃ¥ som trodde att internationalen nÃ¥gonsin skulle nÃ¥ den styrka man hoppats pÃ¥. Bland dem som trodde fanns emellertid Willy Brandt, Bruno Kreisky och Olof Palme och bland annat dessa personers ansträngningar bidrog starkt till att göra internationalen till vad den är idag. 1976 valdes Willy Brandt till ordförande och Bernt Carlsson till generalsekreterare. I sitt hälsningstal efterlyste Brandt "a fresh start" och det blev signalen till en ny era. Under tiden fram till dess att Willy Brandt blev ordförande rörde sig debatten inom SI främst kring frÃ¥gor av principiell natur. SI tog sällan ställning i rent praktiskt politiska frÃ¥gor utan strävade efter att skapa en international inom vilken medlemspartierna hade en gemensam principiell politisk syn. En av de frÃ¥gor som ofta debatterades var hÃ¥llningen gentemot kommunismen och med nÃ¥gra fÃ¥ undantag lyckades SI hÃ¥lla en gemensam front mot kusinerna i öst. Men de ständiga principiella debatterna krävde sitt pris - SI blev mer av en diskussionsklubb än kraftfull politisk organisation. Brandt satte punkt för denna inriktning pÃ¥ Sis verksamhet och efterlyste pragmatism. Ideologi, principer och värderingar sjönk i prioritetsordningen och ersattes av Brandts ''tre offensiver''. Dessa offensiver rörde strävan efter en säker fred , nya relationer mellan nord och syd samt de mänskliga rättigheterna. Den nya inriktningen pÃ¥ frÃ¥gor av mer praktisk natur visade sig vara vitaliserande för SI. Aldrig har organisationen varit mer mÃ¥linriktad än idag. 318 Men strävan efter pragmatism innebar oundvikligen att nÃ¥gra fundamentala frÃ¥- geställningar aktualiserades. Intar socia- · listinternationalen fortfarande en avvisande hÃ¥llning gentemot kommunismen? Är socialistintemationalens_aktiviteter i den fria världens intresse? Bidrar man fortfarande till utvecklingen och skyddet av demokratiska värderingar? I Frankfurt 1951 underströk den Ã¥teruppväckta socialistinternationalen i en principdeklaration sin strävan efter politisk, ekonomisk och internationell demokrati. Man refererade till kommunismen som "ett instrument för en ny imperialism''. I Oslo 1962 betraktades kapitalismen och kommunismen som likvärdigt onda. Men man sade ocksÃ¥ nÃ¥got annat som idag har sitt intresse; " Sovjetunionen hävdar att dess utrikespolitik idag bygger pÃ¥ principerna om fredlig samexistens. I praktiken är emellertid detta endast en taktisk förändring och kampen mot den icke-kommunistiska världen har fortsatt i en annan form' ' . Vad gäller NATO, menade man att: ''de demokratiska socialistiska partierna i Alliansen betraktar denna som ett kraftfullt bÃ¥lverk för freden och deklarerar sin fasta beslutsamhet att upprätthÃ¥lla den." HÃ¥llningen mot kommunismen var sÃ¥ledes klar. Oklar skiljelinje mot kommunismen 1978 gavs en kommitte under ledning av Felipe Gonzales, Reiulf Steen och Karel van Miert uppdraget att utforma en ny principdeklaration. Om syftet med kommitten var att Ã¥stadkomma en suddigare gräns Ã¥t vänster kunde dess ledning knappast ha varit bättre vald. Den spanske socialisten Gonzales har vid et flertal tillfÃ¥llen besökt Moskva, sammat träffat med den högsta politiska en och gjort uttalanden som vittnar en lÃ¥ngt gÃ¥ngen idegemenskap. Steen, som tillhör vänsterflygeln i norska arbetarpartiet, har ocksÃ¥ hÃ¥llit goda kontakter med det ""v"~"Â- kommunistpartiet och var en av som motsatte sig en lagring av nU&t materiel i Nordnorge. Belgaren van Miert har utmärkt sig genom bortförklara Frankfurtdeklarationen ett utslag av det kalla kriget. Han ocksÃ¥ intagit en ledande roll i moltstÃ¥l• mot NATO-beslutet att modernisera taktiska kärnvapenstyrkoma i Kommitten lade fram en rapport huvudlinjerna i sitt arbete i ""'"""'•• 1980 vid Sis kongress i Madrid. stans i denna behandlades den mentala frÃ¥gan om kontra kommunismen. I stället det om problemen förknippade med nÃ¥ " verklig ekonomisk demokrati". den som lyssnat pÃ¥ Bemt Carlssons lande i oktober 1979 och som ledande vice ordförandenas ~~·~·.....- till olika öst-väst-konflikter utgjorde porten ingen överraskning. Den klara skiljelinjen mellan <>VI.·I<· UU<;JI~ ter och kommunister hade blivit allt utsuddad. Sovjetunionens ledare har inte sig kända genom att missa ""''""'..,.n politiska vinster. Naturligtvis man Sis politiska uppmjukning na armar. I en artikel i Pravda Brandts besök i Moskva 1981, av vice ordföranden i n.v''""'u""~·•-•• internationella avdelning, Vadim din, sades bl a att ''det är viktigt att a att socialistinternationalen i sin fredssträvan har avlägsnat flera hinder för tootakter med kommunistpartiet .. . Mötet nyligen mellan Leonid Bresnjev ICb Willy Brandt ägde stor politisk bety- *lse." Det var tämligen uppenbart att rysIlilla skulle bli glada. Redan 1971 hade IlaD inlett en charmoffensiv i avsikt att llirka kontakterna med de socialistiska fll1ierna i väst. Det hela böJjade med att lresnjev själv i ett tal i Tiflis uttryckte tommunistpartiets beredskap för ett IIIIlarbete med socialdemokratiska partier i strävan efter fred, demokrati och IOCialism, "utan att glömma de ideolojska och revolutionära principerna''. Offensiven tog sig uttryck i att Sovjetlllionen böJjade uppvakta socialister i täst med önskan om samarbete, samtiigt som det italienska kommunistpartiet iorde sitt bästa genom att verka i EGs alika institutioner. Idag njuter man framlAngens frukter. De flesta socialistledare 1 väst umgÃ¥s synnerligen vänskapligt med makthavarna i Kreml - bl a opposili>nsledaren Olof Palme. Speciellt framgÃ¥ngsrik var den ryska llearbetningen av de belgiska socialistema och Labour i Storbritannien, men bnske är det franska socialistpartiet YÃ¥rst anfrätt. Vid ett besök i Moskva signerade Mitterrand en gemensam komIIUnike i vilken det franska socialistpartiet "uttryckte sin uppskattning av Sovjetunionens konstruktiva bidrag till den illernationella avspänningsprocessen''. Men än mer signifikant för socialistinterationalens del var följande passus: "De tvä delegationerna anser att utökade kontakter mellan kommunistiska och socialistiska partier, oavsett deras ideolo- 319 giska skillnader och individuella traditioner, är av högsta vikt för den internationella arbetarrörelsen dÃ¥ det skulle förstärka rörelsens sammanhÃ¥llning och solidaritet och därmed dess möjlighet till seger". Klarare kan det inte uttryckas. Vi ska här inte fördjupa oss i nedrustningsproblematiken, men det stÃ¥r klart att SI har accepterat den sovjetiska. definitionen av avspänning; "en relation mellan stater som utesluter risken för krig men som inte karaktäriseras av ett bevarande av socialt och politiskt status quo, ej heller av en minskad klasskamp mot imperialism inom individuella länder och i ett globalt perspektiv" (Kommunist, september 1970). Socialistinternationalen har inte accepterat den implicita utmaningen mot sin (bortglömda) ideologi. Avspänning och en "säker fred" betyder inget annat än nedrustning och det politiska och fysiska hot som kommunismen utgör i sig lämnas Ã¥t sidan. Socialistinternationalen och sandinisterna I takt med närmandet till Sovjetunionen och utsuddningen av gränsen till kommunismen har socialistinternationalen till sig knutit en mängd organisationer och partier vars demokratiska ambitioner inte kan sägas vara framträdande. Ett exempel är Nicaragua där sandinistjuntan oupphörligen uppmuntras och beröms av de stora socialisterna i Västeuropa. 1980 ägde ett uppmärksammat möte rum i Santo Domingo. Det var representanter för socialistinternationalen som tillsammans med gerillan i El Salvador, sandinisterna, Mexicos regeringsparti och Kuba, drog upp riktlinjerna för den framtida strategin i Latinamerika. En 320 medlem i det kubanska kommunistpartiets centralkommitte höll fortlöpande Fidel Castro underrättad om vad man kom fram till under mötet. Hur socialistinternationalen förenar sina teser om fred och mänskliga rättigheter med samarbete med Kuba är svÃ¥rt att förstÃ¥. Vice ordföranden i socialistinternationalen, Michael Maniey, säger t o m "Fidel Castro är en man med utomordentlig politisk klarsynthet. Han har ingenting emot pluralism. Kubanerna är brinnande anti-imperialister och kämpar för att uppnÃ¥ bredast tänkbara allians mellan de progressiva krafterna i världen". VÃ¥rt svenska socialdemokratiska partis internationelle sekreterare, Pierre Schori, var när han refererade till mötet i Santo Domingo inte pÃ¥ samma linje. Fidel Castro "manar till samarbete och pluralism". SI har naturligtvis konsekvent ignorerat sandinistjuntans förgripetser mot Misquitoindianerna, undertryckaodet av yttrandefriheten och den ökande sovjetiska närvaron. I vintras inträffade dock nÃ¥got som allvarligt skakade internationalens enighet. Den 24e februari skulle ett möte med socialistinternationalen ha avhÃ¥llits i Caracas till vilket representanter för sandinisterna var inbjudna. I början av samma mÃ¥nad kom emellertid ett brev till Willy Brandt frÃ¥n de socialistiska partierna i Venezuela och Costa Rica. De motsatte sig den sandinisliska närvaron och krävde att inbjudan skulle Ã¥tertas. TvÃ¥ skäl angavs; dels hade man uppmärksammat att sandinisterna föredrog att kalla sig själva för marxist-leninister - nÃ¥got som undgÃ¥tt de övriga medlemspartiernas uppmärksamhet och dels vände man sig mot sandinisternas lÃ¥ngtgÃ¥ende samarbete med Kuba. Protesten var lite pinsam för SI oci konsekvensen blev att mötet fick instl las. Pierre Schori skyllde splittringenJI pÃ¥tryckningar frÃ¥n den venezolkristdemokratiska regeringen - n'- som bestämt tillbakavisades av bÃ¥de 1t geringen och det venezolanska sociaJilt. partiet. Michael Manley skyllde likafet. utsägbart pÃ¥ USA. I ett möte i Bonnik enades emellertid SI om att uttala Il stöd för ''sandinistregimens strävan " ter pluralism, demokrati och social* visa i Nicaragua". UngefÃ¥r sam~ förklarade den ledande gerillakämpll under Somozadiktaturen, Eden Past~ krig mot sandinisterna med motive · att de förrÃ¥tt folket. Och ordförandel kommitten för försvar av de mänsklila rättigheterna i Nicaragua, Jose Estet. Gonzales, avslöjade vid ett möte ifelxt ari att tusentals människor försvunnittJo ler avrättats under sandinistjuntan Gli hur de ca 10000, misquitoindiana skoningslöst förföljs. Gonzales arbetai för de mänskliga rättigheterna även • der Somozadiktaturen. Det finns fler exempel pÃ¥ SI:s ochdal medlemspartiers tvivelaktiga v* Bruno Kreiskys umgänge med Lib~ diktator Khadaffi torde utgöra en nalli ögat för de flesta socialister. Sallll'&ll med gerillan i El Salvador och '*Palmes uttalanden om regimen i lraat andra exempel som alla väcker fri~~ vart SI är pÃ¥ väg. Det intressanta är huruvida det är• dömet eller den demokratiska pÃ¥litliallt ten som sviker. Förmodligen är bÃ¥de cialistinternationalens och dess -. lemspartiers ambitioner välmenade, • man tycks inte förmÃ¥ att förena sin idet lism med ett objektivt betraktande av• Yirld. Denna oförmÃ¥ga har resulterat i ea enögdhet som pÃ¥ sikt hotar att rasera lllt av den Ã¥terstÃ¥ende trovärdigheten. Och vad värre är, enögdheten och undfillenheten gentemot kommunismen ut- 321 gör idag en möjlighet för nya pÃ¥tryckarregimer att komma till makten och att stanna där med internationell legitimitet, frikostigt bortskänkt av de "demokratiska socialisterna".