mokratins underskott budgetunderskott är enföljd av sätt att fungera, hävdar MBuchanan och Richard E i sin bok Democracy in Deficit. RolfEnglund diskuterar slutsatser och betydelse för förhÃ¥llanden. Hur kommer det sig att de flesta västliga demokratier utmärks av en snabbt växande offentlig sektor och ett snabbt växande underskott i de offentliga finanserna? Beror det bara pÃ¥ den lÃ¥ngvariga· lÃ¥gkonjunkturen, beror det pÃ¥ att vi har valt fel personer till regering och riksdag eller finns det systematiska mekanismer i den demokratiska processen som gör att underskotten växer sig allt större? Det här är frÃ¥gor som tränger sig pÃ¥. Ett intressant försök till svar fÃ¥r man i boken "Democracy in Deficit, The Political Legacy of Lord Keynes" av James M Buchanan och Richard E Wagner. Som framgÃ¥r av titeln lägger de ett stort ansvar för den uppkomna situationen pÃ¥ det sätt pÃ¥ vilket politiker och andra opinionsbildare i de västliga länderna har tolkat Keynes budskap. Under 1950- och 60-talen blev det en allmän uppfattning att vi nu kunde göra oss fria frÃ¥n den gamJa och trÃ¥nga uppfattningen att man skulle balansera budgeten, över kortare eller längre perioder, och att det var dags att i stället balansera hela ekonomin. Det var en stor avvikelse frÃ¥n den tidigare allmänna uppfattningen dÃ¥ man i stort sett jämställde statens och familjens finanser. Tidigare vara sÃ¥väl normer som det faktiska handlandet i de flesta länder sÃ¥dant att underskott uppträdde främst under krigsperioder. Under fredstid visade budgetarna normalt överskott och dessa överskott användes till att betala tillbaka den statsskuld som hade uppstÃ¥tt under kriget. Tidigare ansÃ¥gs det snarast omoraliskt ·att lÃ¥ta budgeten visa underskott. Det ansÃ¥gs dÃ¥ att medborgarna berikade sig pÃ¥ bekostnad av de människor som skulle leva senare och Ã¥terbetala statsskul- 244 den. Det här moraliska argumentet fick sig ett grundskott av den keynsianska teori som sade, att de medborgare som lever under den period när den offentliga utgiften görs alltid och nödvändigtvis bär kostnaden för den, oberoende av om de offentliga utgifterna finansierades genom beskattning eller genom skuldsättning. Staten kan finansiera sina utgifter pÃ¥ tre sätt, genom beskattning, genom upplÃ¥ning eller med hjälp av sedelpressarna. Lockelsen att använda sig av oansvarig upplÃ¥ning förefaller större för regeringar än för familjer och företag. Av den anledningen behövs det, menar författarna, mer noggranna regler för att begränsa den offentliga än den privata upplÃ¥ningen. Den förkeynsianska klassiska " ekonomiska grundlagen" var inte skriven men var icke desto mindre accepterad över nästan hela världen. Den gick ut pÃ¥ att budgeten borde vara balanserad i normala tider. Eftersom utgifterna skulle finansieras genom skatter blev det inte sÃ¥ stor frestelse för de dominerande politiska grupperna att använda den politiska processen för att införa inkomstomfördelningar mellan grupper. När sambandet mellan utgifter och skatter bröts ökade sannolikheten och lockelsen för sÃ¥dana transfereringar. Den nya grundinställningen blev efter Keynes att underskottet i budgeten inte spelade nÃ¥gon roll. Det var den totala ekonomin som skulle balanseras. Budgetunderskott skulle skapas när den totala efterfrÃ¥gan hotade att bli lägre än den nivÃ¥ som behövdes för att uppnÃ¥ full sysselsättning. PÃ¥ motsvarande sätt skulle budgetöverskott skapas när den totala efterfrÃ¥gan hotade att överskrida den produktionskapacitet som uppnÃ¥ddes vid full sysselsättning, nÃ¥got nars hade hotat prisstabiliteten. statsskulden betraktades som sant, Ã¥tminstone sÃ¥ länge som finansierad inom landet. budgetunderskottens positiva för att uppnÃ¥ full sysselsättning karna om att statsskuldens ointressant gjorde tillsammans att litiker som propagerade för inte längre med nÃ¥gon större kunde utmÃ¥las som oansvariga. Budgetunderskott kan ......,~rnmÂ- tingen som en medveten Ã¥tgärd att ja utgifter utöver inkomsterna nom att redan etablerade nivÃ¥er teinkomster och utgifter reagerar vid förändringar i ekonomins utnyttjande. Det förtjänar att om att president Roosevelt i juli ett radiotal sade att "lÃ¥t oss ha sluta lÃ¥na för att finansiera derskott ... Inkomsterna mÃ¥ste · gifterna pÃ¥ ett eller annat sätt. En ring kan liksom en familj för ett större utgifter än inkomster. Men du och jag vet att fortsättning vanan leder till fattighuset". Höjdpunkten för b anhängarna kom nog i USA I Kennedy genomförde sin ning. Den genomfördes inte i ningen att lägre skatter alltid är väg till välstÃ¥nd. Motiveringen var !et att skatterna skulle sänkas nationalinkomsten lÃ¥g under den som var möjlig att uppnÃ¥ med resurser. Politiker ur olika partier gärna blanda samman dessa en skattesänkning. Om man · ten, till exempel marginalskatten, det till att det blir mer lönande att folk rimligtvis arbeta mer, varför stiger. Det är den rena ut- ""'v••v"""· Man mÃ¥ste i klarhetens intresse skilja den positiva effrÃ¥n den effekt som uppstÃ¥r i enmed Keynes tankar vid en icke skattesänkning. I det senare leder en ökad total efterfrÃ¥gan till kapacitetsutnyttjande inom ekoav huvudpunkterna i boken är tannär en gÃ¥ng de demokratiskt politikerna, och deras väljare, var övertygade om att budgetbalanhade nÃ¥gon betydelse, vad fanns av motstÃ¥ndet mot de ständiga pÃ¥ nya utgifter? 245 ett underskott pÃ¥ mer än t00 miljarder dollar. Det är cirka 3 procent av BNP. Det svenska underskottet i statsbudgeten för budgetÃ¥ret 1982/83 beräknas nu bli cirka 77 miljarder kronor, vilket är cirka 12,5 procent av BNP. Keynes var emot inflation. Han skrev: "There is no subtler, no surer means of overturning the existing basis of Society than to debauch the currency. The process engages all the hidden forces of economic law on the side ofdestruction, and it does it in a manner which not one man in a million is able to diagnose''. Inflationen gör det mer lönsamt att spekulera än att producera. Inflationen stör marknadens funktion. De relativa priserna ändras, vilket pÃ¥verkar resursanvändningen. Osäkerhet och felaktig information förs in i prissystemets informationsmekanismer. LÃ¥ngsiktig planering försvÃ¥ras och redovisningssystemen lämnar missledande och förvrängda signaler. De flesta bokslut ser bättre ut än vad som motsvaras av den faktiska verkligheten. Enligt Buchanan och Wagner kommer inflationen att leda till att medborgarna lägger skulden för uppkomna problem pÃ¥ fel ställen. Som det förefaller för medborgarna sjunker deras reallöner inte därför att staten höjer skatten utan därför att privata företag tar högre priser för sina produkter. Kraven pÃ¥ priskontroll, ett annat ord för statlig prisreglering, växer. Medborgarna har inte förmÃ¥gan att se att de högre priserna i affären i verkligheten är ett resultat av att staten via inflationen beskattar medborgarna för de tjänster medborgarna Ã¥tnjuter av staten. Man kan hÃ¥lla med Buchanan och 246 Penningmängdsökning (heldragen) och inflation (streckad) i Sverige [969-80. mängdskurvanförskjuten 7 kvartal. 18 16 14 12 10 8 ,,,l 6 l l l 4 l l,, 2 , 1969 Wagner om att medborgarna inte inser att inflationen är en skatt som uppstÃ¥r genom att staten sedelpressfinansierar en del av sina utgifter. Men nog tycks väljare, inte bara i Sverige, lägga skulden för inflationen pÃ¥ den sittande regeringen. Diagrammet (hämtat ur Bo Axells artikel i Ekonomisk Debatt nr 4/81 och kompletterat av artikelförfattaren) visar pÃ¥ sambandet i Sverige mellan penningmängdens ökningstakt och prisstegringarna. I diagrammet är penningmängdskurvan förskjuten 7 kvartal. Erfarenheten visar nämligen att inflationstakten ökar respektive minskar 7 kvartal efter det att penningmängden har gjort detsamma. Det finns ekonomer som, kanske med rätta, hävdar att samvariationen rent vetenskapligt inte bevisar ett manhang. Det finns dock mÃ¥nga mer, inte bara nobelpristagaren Friedman, som hävdar att manhanget finns. Den den monetaristiska, förefaller pÃ¥ frammarsch ibland ekonomer världen över. Det bör kanske inskjutas, att tro pÃ¥ sambandet mellan den och inflationen utan att dela taristeroas Man kan faktiskt anse att för inflationsbekämpningen, just nu, är större än fördelama fast penningvärde. Faran med underskott De flesta ekonomer och vara oroliga för budgetunderstorlek och tillväxt. Det är dock fÃ¥ debattörer som klart ut säger det skulle vara oroande med ett budgetunderskott. Skälet till att skall vara bekymrad över underär emellertid att det leder till inAtt det leder till inflation sammed underskottets inverkan Regeringen att fÃ¥ in 8-10 miljarder frÃ¥n all- . Det är med all säkerhet för räknat, men lÃ¥t gÃ¥. Det är sÃ¥ledes högt räknat 26 miljarder av undersom finansieras pÃ¥ ett sätt som ökar penningmängden. Resterande finansieras "med sedelpresmed eller utan hjälp av banksyden senaste statistiken frÃ¥n steg penningmängden under med 14,4 procent. Penningmängden sedlar och bankinlÃ¥ning) vid Ã¥rsskiftet 1981/82 till 358 . Under Ã¥r 1982 räknar man att bytesbalansunderskottet komatt bli cirka 14 miljarder. SÃ¥ mycket rinner det sÃ¥ledes ur landet. Penstiger ocksÃ¥ genom att utlÃ¥ning till allmänheten . LÃ¥t oss anta att ökningen under blir 10 miljarder, vilket är avsevärt än vad som varit vanligt under tidiÃ¥r. DÃ¥ kommer ökningen av pen- . .pua••~;u•;;u under 1982 att bli 54 (sta- "orena" upplÃ¥ning) + 10 (banker- 247 oas utlÃ¥ning) - 14 (bytesbalansunderskottet) + 8 (bankernas bostadsutlÃ¥ning) - 10 (diverse banktransaktioner) = 48 miljarder. Det blir sÃ¥ledes en ökning av penningmängden under 1982 pÃ¥ 13,4 procent. Om erfarenheten frÃ¥n tidigare Ã¥r hÃ¥ller streck blir det ocksÃ¥ den inflation vi kommer att fÃ¥ om cirka 2 Ã¥r. Det är intressant att notera, inte minst mot bakgrund av den skatteöverenskommelse som säger att inflationsskyddet i indexregleringen av skatteskalorna dessa Ã¥r skall omfatta en inflation pÃ¥ högst 5,5 procent. Om staten har ett underskott och om staten verkligen lÃ¥nar upp pengarna och sÃ¥ledes inte trycker nya pengar, trängs andra projekt undan frÃ¥n kapitalmarknaden. Den effekten brukar kallas ''crowding out". Det leder som regel till att statliga utgifter för konsumtionsändamÃ¥l tränger undan investeringsprojekt, vilket leder tilllägre ekonomisk tillväxt. Buchanan och Wagner hävdar att lÃ¥nefinansiering och sedelpressfinansiering gör att den offentliga sektorn växer snabbare och blir större än vad den skulle ha blivit om regering och riksdag hade varit tvungen att skattefinansiera alla utgifter. De hävdar ocksÃ¥ att vad som gick fel med Keynes strategi var hans optimism om politik, politiker, arbetsgivare och fackföreningar. De citerar - som det verkar med välbehag- Graham Hutton, som i sin bok "What killed Prosperity in Every State from Ancient Rome to the Present" skrev att Keynes skulle ha varit den förste att ta avstÃ¥nd frÃ¥n sÃ¥dant beteende som ett hot mot demokratin. Enligt Buchanan och Wagner skulle 248 det inte vara sÃ¥ farligt om man kunde hävda att utvecklingen mot högre underskott, mer inflation och en större offentlig sektor kunde förklaras med att vi hade valt fel politiker eller att politikerna hade varit okloka. Buchanan och Wagner karaktäriserar Keynes som en elitist med en idealiserad uppfattning om en värld där besluten fattas av en liten och upplyst grupp visa personer. I verkligheten, menar de, lever vi i en värld där valda politiker gärna anslÃ¥r pengar till projekt som ger nÃ¥gon märkbar nytta för deras väljare. Däremot höjer de ogärna skatten för samma väljare. Den före Keynes rÃ¥dande uppfattningen att budgeten skulle balanseras tjänade som en broms mot en politik som inte sÃ¥g till att statens inkomster blev lika stora som utgifterna. Keynes läror tog bort den bromsen. NÃ¥gon annan norm antogs inte. Som man hade kunnat förutsäga, men som knappast nÃ¥gon förutsÃ¥g, har politikerna reagerat pÃ¥ det genom att öka utgifterna mer än inkomsterna och de har därigenom skapat budgetunderskott som numera är regel snarare än undantag. Politikerna levde inte upp till Keynes recept att underskott vissa Ã¥r skulle motsvaras av överskott andra Ã¥r. Skapandet av ett budgetöverskott krä- ver en skattehöjning, en sänkning av utgifterna, eller en kombination av dessa saker. Det leder till omedelbara försämringar för medborgarna. Det kan vissedigen finnas en allmän acceptans av föreställningen att förhindrande av inflation är nÃ¥got eftersträvansvärt. Men detta är en indirekt och senare kommande effekt för medborgarna. Den direkta följden av en budgetförstärkning är en sänkning av den omedelbara konsumtionen. Fördelen av förbättrade statsfinanser och med lägre inflation mÃ¥ste däremot nen diskontera ur framtiden och la sig. Det är inte bara att välja meuanaJ fÃ¥ l 000 kronor i högre skatt i Ã¥r och l 200 kronor mer i fördelar om tvÃ¥ Personen mÃ¥ste skaffa sig en ""'~f~llnioi•JI hur han personligen kommer att kas av en budgetförstärkning. en sÃ¥dan operation är svÃ¥r att göra det nära till hands för personen att frÃ¥n de framtida fördelarna. Det är starka institutionella nmnP.r'.. en budgetförstärkning. En person vara emot en sÃ¥dan av nÃ¥got, eller kombination av, följande skäl: Han kan vara bland dem vars kommer att höjas eller bland dem förmÃ¥ner kommer att beskäras. 2 Han kan vara bland dem som hans egen ekonomiska ställning anställd, som investerare eller ägare av tillgÃ¥ngar) kan vara för en sänkning av den totala gan. 3 Han kan vara bland dem som med att göra ekonomisk vinning flationen. Det är uppenbart att det i ett tiskt samhälle i en ekonomisk liknande den pÃ¥ 1930-talet, med en räcktig total efterfrÃ¥gan, finns stöd underskottspolitik. I en sÃ¥dan skulle alla vinna pÃ¥ att en sÃ¥dan fördes. Problemet är, menar och Wagner, att en fÃ¥r stöd även om ekonomin inte är sÃ¥dant tillstÃ¥nd. En sÃ¥dan politik lEOlikt av personer som tillhör nÃ¥gon •tvÃ¥ grupper: il'ersoner som är bland dem som skall fl sina skatter sänkta eller räknar med att fÃ¥ ökade förmÃ¥ner frÃ¥n staten, kanske till och med i form av direkta kontanta utbetalningar. Personer som räknar med att deras egen ekonomiska position (som anställda, investerare, ägare av reala lillaÃ¥ngar eller som byrÃ¥krater) kommer att förbättras genom en ökning i den totala efterfrÃ¥gan. Denna bias till förmÃ¥n för underskott IIIIer ocksÃ¥ till en bias till förmÃ¥n för lade offentliga utgifter. Det beror pÃ¥ att 111jama uppfattar de statliga förmÃ¥nerna edl transfereringarna som billigare än Y1111 de i verkligheten är när förmÃ¥nerna liansieras med underskott än när de fi•sieras med skatter. Eftersom de ofÃ¥tliga förmÃ¥nerna förefaller billigare bmmer väljarna därför att efterfrÃ¥ga ..-av dem än vad de annars hade gjort. Buchanan och Wagner efterlyser en If nonn för vad som skall vara en riktig '-lgetpolitik, som skall ersätta den tidiIR normen, den som Keynes läror bossade, om att budgeten varje Ã¥r skall ftl'ai balans. Det är självfallet inget odeaokratiskt i att en grundlag sätter upp pinser för politikernas agerande. Det är pRCis detta syfte en grundlag har. Principen om en balanserad budget har den stora fördelen att vara enkel, hävdar de. Den har kunnat, kan, och kommer att Dllna förstÃ¥s av var och en. En sÃ¥dan oskriven norm fanns före Keynes. Den ldyddes som regel trots att den inte var 249 lag. Det gÃ¥r inte, hävdar Buchanan och Wagner, att Ã¥terupprätta styrkan i en sÃ¥- dan oskriven lag. Den nya budgetnormen mÃ¥ste därför fÃ¥ lagens och grundlagens form. Det behöver kanske göras fullständigt klart att det rör sig om en lagfästning om budgetunderskottet - inte om budgetens andel av t ex BNP eller om skattetryckets höjd. En sÃ¥dan diskussion förs ocksÃ¥, men det är en annan sak. Grundlagsfäst regel Hur skulle dÃ¥ en sÃ¥dan grundlagsfäst regel om budgetunderskott se ut? Lagen skulle Ã¥lägga regering och riksdag att framlägga respektive anta en budget där inkomsterna svarar mot utgifterna. Buchanan och Wagner föreslÃ¥r vidare att om budgeten ändÃ¥, i verkligheten, skulle uppvisa underskott, sÃ¥ skall de offentliga utgifterna - eventuellt med vissa undantag, skäras ner sÃ¥ att budgetbalans nÃ¥s inom tre mÃ¥nader. Uppkommer överskott skall de användas för avbetalning pÃ¥ statsskulden. I inledningsskedet skall budgetbalans uppnÃ¥s pÃ¥ fem Ã¥r genom att underskotten varje Ã¥r minskas med 20 procent. Avvikelser frÃ¥n den nedskärningen skall behandlas som underskott enligt huvudregeln. Undantag frÃ¥n regeln om budgetbalans skall endast kunna ske genom beslut om ''national emergency" med stöd av tvÃ¥ tredjedelar av parlamentet. Uppskovet skall automatiskt förfalla efter ett Ã¥r. Tankarna i Buchanans och Wagners bok kan sammanfattas pÃ¥ följande sätt: Inflation är av ondo. Inflation uppkommer genom att penningmängden ökar snabbare än BNP. Penningmängden ökar för snabbt till följd av att staten har underskott i sina finanser. Uoderskott i statens finanser uppstÃ¥r genom att det demokratiska systemet, genom väljamas och politikernas sätt att reagera, tenderar att leda till underskott. Det beror pÃ¥ att den tidigare allmänna uppfattningen - att statsfinanserna liksom familjefinanserna borde balanseras - som en följd av Keynes läror och det sätt pÃ¥ vilka dessa praktiseras - har brutits ned och ersatts av uppfattningen att budgetunderskottet inte spelar nÃ¥gon roll. Därför behövs en ny - grundlagsfäst - norm som tvingar politikerna att balansera budgeten. Det är förmodligen sÃ¥ att mÃ¥nga idag gärna skulle ha sett att vi hade infört en sÃ¥dan norm i Sverige för lO eller 20 Ã¥r sedan. DÃ¥ hade vi inte idag suttit med ett underskott i de statliga finanserna pÃ¥ närmare 80 miljarder. Politikerna hade ändÃ¥ kunnat höja de offentliga utgifterna, nota bene, om de hade fÃ¥tt väljarna med sig pÃ¥ skattehöjningar. De hade ocksÃ¥ kunnat sänka skatterna, nota bene om de hade fÃ¥tt väljarna med sig pÃ¥ motsvarande nedskärningar i de offentliga utgifterna. Nu är utgÃ¥ngspunkten att skatterna behöver höjas/utgifterna sänkas med i det närmaste 80 miljarder kronor för att budgetbalansen skall uppnÃ¥s. Det är nog mÃ¥nga som i och för sig hÃ¥ller med om att statens utgifter och inkomster borde balansera, men som samtidigt bleknar nÃ¥got inför uppgiften att snabbt beröva medborgarna 80 miljarder kronor. ÖvergÃ¥ngsfasen - Ã¥tstramningsfasen - kompliceras ocksÃ¥ av att det inte bara gäller att reducera medborgarnas inkomster och förmÃ¥ner med 80 miljarder, det gäller ocksÃ¥ att kornrna till rätta de effekter detta i sin tur har pÃ¥ tions- och sysselsättningsnivÃ¥n i Man är sÃ¥ledes inne pÃ¥ den nrt,hl•'m• som är förknippad med varje av en inflationsutveckling. Nationalekonomerna hävdar att inflationen, i den mÃ¥n den har positiv effekt pÃ¥ produktionen och selsättningen, har det endast sÃ¥ flationen accelererar. Inflationen ocksÃ¥ till felaktiga nom att den totala efterfrÃ¥gans sättning och fördelning pÃ¥ olika scher blir annorlunda än vad den blivit i landet utan inflation. Det val man har är inte emellan kvar inflationen och att stoppa · nen, med det pris det har i form av betslösheL Valet är mellan att inflation nu eller att stoppa en flation senare och dÃ¥ med än större betslöshet som följd. Det fattas 80 miljarder Om staten i Sverige skulle skapa balans genom att höja utgifterna med 80 miljarder är frÃ¥gan det skulle ha för konsekvenser. LÃ¥t för exemplets skull anta, ehuru att hela underskottet pÃ¥ 80 uu~J""'"'~ nansieras med sedelpressarna. ett avskaffande av underskottet att borgarnas inkomster sjunker med jarder realt? Om man tror det, tror att det skapas välstÃ¥nd med sar, nÃ¥got som vore trevligt, ändÃ¥ lÃ¥ter osannolikt. FrÃ¥gan blir stor del av budgetförstärkningen der till att inflationen blir lägre stor sänkningen av medborgarnas inkomster blir. man ser budgetunderskottet och som en skatt intressant. Den barnfamilj N •köper byxor för sitt sedelpressfinanbarnbidrag tar i ansprÃ¥k reala re- . Dessa resurser mÃ¥ste tas nÃ¥gonifrÃ¥n. De tas av de andra medborgenom att inflationen minskar reala disponibla inkomst. Om man det sedelpressfinansierade W~u~tr~o,,t och fÃ¥r ner inflationen samskulle medborgarna i allmänhet fÃ¥ 111lllä.ttre och barnfamiljerna det sämre. säger Keynes anhängare, en av den totala efterfrÃ¥gan, som när man sänker budgetunderskotatt den totala nationalinkomsten lägre. Det var just grundtanken i lära. anhängare är därför mycket •samtma till sänkningar av den totala Alll~o''" och vill istället bekämpa in• ·•llinn••n genom lönepolitiken och rellllmenderar lÃ¥ga avtalsmässiga löne- . ar som ett medel mot inflationen. ·ton Friedman vill skära ner budgetkott och penningmängdsökning. han vill göra det över en längre . Han vill lÃ¥ta medborgarna fÃ¥ tid · att anpassa sig. Problemet med en och utdragen anpassningsproär, enligt Hayek, att den blir polisvÃ¥r att genomföra. Ingen regering ... menar han, klara en längre period tramning och arbetslöshet. Han re- '-alnenderar därför en snabb sänkning IIIderskott och penningmängd. Om vi skär ner medborgarnas dispoila inkomst för att minska budgetunoHet sjunker de svenska medbor- 251 gamas förmÃ¥ga att efterfrÃ¥ga varor och tjänster. Ett litet land som Sverige med stor utrikeshandel har dock möjligheten att ersätta den efterfrÃ¥gan med utländsk efterfrÃ¥gan. Det borde därför ligga nära till hands att kombinera en inhemsk Ã¥tstramning med en devalvering i syfte att öka den utländska efterfrÃ¥gan pÃ¥ svenska produkter. Man mÃ¥ste skilja mellan en sänkning av den svenska levnadsstandarden och en sänkning av den svenska sysselsättningsnivÃ¥n. Vi kan, genom att devalvera, ta en nödvändig sänkning av vÃ¥r levnadsstandard utan att det behöver slÃ¥ pÃ¥ den svenska sysselsättningsnivÃ¥n. Vi mÃ¥ste arbeta oss ur krisen. Det räcker inte med svÃ¥ngrem. Det skall vara en svÃ¥ngrem runt den svenska konsumtionen. Men det skall inte vara nÃ¥gon svÃ¥ngrem runt produktion, sysselsättning och investeringar. Dessa saker skall tvärtom ökas. Det vore bättre om den svenska kostnadsanpassningen kunde ske genom en sänkning av den nominella lönenivÃ¥n. Detta är dock omöjligt. Dels därför att LO och TCO inte kan gÃ¥ med pÃ¥ det, dels därför att man sannolikt skulle fÃ¥ löneglidning som gör avtalen meningslösa. Det är en myt att devalveringar inte hjälper. PÃ¥ 1930-talet var det devalveringen, inte budgetunderskotten som förde Sverige ur krisen. Efter kriget lade devalveringen grunden för 20-30 Ã¥r av välstÃ¥nd. Devalveringarna 1976-77 räddade svensk industri undan konkurs. En ny rejäl devalvering skulle kunna lägga grunden för att vi under 1980-talet Ã¥ter nÃ¥r ekonomisk balans.