demokratin och friheten Leszek Kolakowski är med största sannolikhet vår tids skarpaste kritiker av socialistisk praktik och ideologi. Han vet vad han talar om. Som kommunistisk filosof blev han en av de ledande inspiratörerna till den korta polska oktoberförnyelsen 1956, och som professor i filosofi vid Warszawas universitet fortsatte han att fram till den slutliga konflikten med överheten och partiet 1968 med förödande skärpa beskriva och kritisera den kommunistiska regimens praktik. Hans ideologiska utveckling har fortsatt efter det att konflikten med partiet tvingade honom att flytta sina bopålar från Warszawa till Oxford. Med Polen lämnade han marxismen bakom sig, men så sent som i början av 1970-talet beskrev han sig själv fortfarande som socialist, om än i detta begrepps allra mest utsuddade betydelse. Hans monumentala verk om marxismens huvudlinjer, som utgavs i Oxford för något år sedan, förde dock analysen och kritiken av denna "the greatest fantasy of our century" så långt, att hans band också till socialismen klipptes av. När Kolakowski nu bekänner sig till den socialdemokratiska ide som han i sin artikel försöker att analysera, är det till en i hög grad personlig version av denna ide som han ansluter sig. Han har aldrig varit, och kommer aldrig att kunna bli, en person som kan stoppas in i den ena eller den andra partifållan, och hans tankar om den socialdemokratiska iden blir därför tankar som i hög grad går på kontrakurs mot dem som är dominerande i de västeuropeiska partier som bär den socialdemokratiska etiketten. 232 Friheten i centrum Det är på två punkter som det finns en klar och avgörande gränsdragning mellan den socialdemokrati som Leszek Kolakowski vill göra till sin och den socialdemokrati som i dag är representerad i västeuropeiska parlament och regeringar. Med sin bakgrund i upplevelsen av en perverterad och deformerad marxistisk ideologi är det närmast självklart, att Kolakowski sätter friheten i själva centrum för sin syn på hur samhället skall byggas upp. Utan frihet, skriver han, är alla andra värden tomma och ineffektiva. Individens rättigheter är så viktiga, att t o m den i vår tid så hyllade majoritetsbeslutsprincipen måste få vika inför denna absoluta princip. Så skriver sällan en officiell socialdemokratisk ideolog av i dag. För socialdemokraterna är friheten förvisso ett mycket högt och skattat värde, men det har icke alls den absoluta kvalitet som Kolakowski vill ge det, och det är inte sällan som man hör socialdemokrater förfalla till olika principiella argument till förmån för den ena eller den andra inskränkningen i den enskildes frihet. I mitten av 1970-talet gick debattens vågor höga i Sverige om grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Det var en debatt som ytligt sett rörde olika konstitutionella mekanismer för att på olika sätt värna olika mer eller mindre precist definierade rättigheter, men som i själva verket gick mycket djupare än så. I botten på hela det socialdemokratiska ageraodet under denna långa debatt låg önskan att säkerställa statsmaktens aktionsmöjligheter, medan liberaler inom moderatema och folkpartiet såg frågan om värnet för den enskildes tigheter som ett direkt skydd mot en som blir för stor och för mäktig. socialdemokraterna fanns icke principiella gränser för hur långt tetsprincipen kunde tillämpas, det för liberaler gällde att slå fast så liga och så snäva sådana som I många andra sammanhang har kowski skrivit om och kritiserat den romantiken nedärvda ide om ett av total samhällelig harmoni som i munismens tappning förvandlats spotiska regimer. Tanken att allt skall uppgå i det offentliga, och att detta sätt skall kunna etableras ett i den annorlunda och bättre ,,.u,.....,.....,. icke resultera i annat än despoti, även de försök att ta mer eller stora steg på vägen mot detta som socialister av olika kulörer om måste därför föra med sig ett minerande av den enskildes att hävda sin frihet och sitt För partikonforma förblir dessa tankar centrala. TiU med om man går tillbaka till en svensk s k grå socialdemokrati så dande och inflytelserik teoretiker Nils Karleby finner man dessa För honom var det en på frihet står allt som oftast i konmed den "frihetsutvidgning" för som olika former för offentlig anses utgöra. centrala fråga har Kolakows- -.nn,onr·,.Jse med marxismen och sofört honom till en ståndpunkt, ir svår att förena med de socialisinspirerade strävanden som dagens II!IJI1nnP:I·<: socialdemokrati trots allt . Det går en rågång mellan som inspireras av socialismens idedem som ser individens fri- och som absoluta och okränkbaär säkert ingen tillfållighet, att Ko- . artikel inte alls berör den strä- jämlikhet som socialdemokraofta brukar beskriva som det i sitt politiska arbete. Att arbeta bringa bättre villkor till dem som .....,_,,., sämst ställt, och på det sättet åstadkomma ett bättre samhäiJe, Kolakowski den självklara och diga sociala utgångspunkten för demokratiska politiska arbete han ansluta sig till, men att därifrån ta till att sätta upp jämlikheten som för det politiska arbetet är och förbonom främmande. Jämlikheten i sin ade form kräver en despoti, men llloadespoti innebär i sig nästan definitlasmässigt en annan slag av ojämliklit, har han konstaterat, och med detta llllllgerat järnlikheten ur de ideal som .. anser skall ligga tiJI grund för en .tlig socialdemokrati. är Tage Erlander någon gång på 110-talet skrev, att den socialistiska punkten fick sin spänning genom erheten om det verkligen gick att llena frihet och jämlikhet gav han ut- 233 tryck för samma analys som Kolakowski gjort, men drog av detta den rakt motsatta slutsatsen. För Erlander var det självklart att fortsätta mot jämlikheten. För Kolakowski är det självklart att sätta friheten så högt, att några experiment med den icke kan accepteras. Socialistinternationalen Den andra avgörande punkt på vilken Kolakowski går en annan väg än dagens västeuropeiska socialdemokrati rör värderingen av olika auktoritära eller totalitära regimer i socialistisk eller kommunistisk dräkt. Här är Kolakowski klar och entydig, och kritiserar öppet den dubbelmoral som socialdemokrater och socialister ofta hemfaller åt när de skall "värdera" olika regimer. Socialistinternationalen har, hävdar han, mer och mer gjort antiamerikanismen till sin ideologiska grund samtidigt som man är angelägen att icke säga eller göra någonting som kan misshaga ledarna i det sovjetiska imperiet. Det är svårt att frigöra sig från intrycket av att det är svensk socialdemokrati som gått i spetsen för den utveckling av Socialistinternationalen som Kolakowski med sådan skärpa vänder sig emot. Under främst 1970-talet har socialdemokratin i vårt land vänt sig mot och .omfamnat den ena socialistiska staten efter den andra. Först var det Nordvietnam, och senare det med våld förenade Vietnam intill dess att båtflyktingtragedin gjorde det forna hjältelandet till ett besvärande samtalsämne för socialdemokrater. Sedan var det Cuba, där en entusiastisk Olof Palme talade spanska till de revolutionära massorna, och ansåg 234 att politiska fångar var någonting som man under socialistisk regim nog snarast fick ha överseende med. Därefter höll Jamaica ett tag på att inta det förlovade landets vakanta plats intill dess att socialisterna förlorade valet där, och nu synes det vara de självutnämnda marxist-leninisterna i Nicaraguas sandinistfront som i första hand är föremål för socialdemokraternas varma känslor. Att socialdemokratiska partier på närmare avstånd från den nicaraguensiska verkligheten ser med betydande missnö- je på detta anses icke utgöra något hinder. Här finns uppenbarligen något av ett "systemfel" i den officiella socialdemokratins sätt att agera och reagera. Antiamerikanismen i förening med en viss motvilja mot en alltför inträngande analys om politiken i de länder som officiellt faktiskt kallar sig socialistiska har gett detta resultat. 1975 års soCialdemokratiska partiprogram upphöjer detta systemfel till officiell politik. Där delas världen in i tre kategorier av länder. För det första de kapitalistiska, som oftast kännetecknas av förtryck och fattigdom. För det andra de s k statskapitalistiska (!) länder i vilka leninismens elitprincip kommit att bli dominerande. Och för det tredje de länder som söker sig fram längs den demokratiska socialismens väg. En världsbild där allt som är kapitalistiskt är ont och allt som är socialistiskt är gott blir med automatik en världsbild som är blind för den alldeles avgörande skiljelinjen mellan fria och ofria samhällen, mellan demokratier och diktaturer. Det medges gärna, att det ibland kan diskuteras till vilken del av den skalan som en viss regim skall men den som icke ens gör ett · fastställa detta, får finna sig i att gas för likgiltighet inför derno~•ratiM under regimer som förklarar sig cialistiska. Svensk "v•-•a•u"'''"v'"- der 1970-talet kan icke gå fri från allvarliga anklagelse. Enligt Kolakowski har gamla ideologierna nu uttömt sin En allmän ideologisk impotens har över världen, och det går icke se något klart ideologiskt som sker i olika länder och "'".'"··- Kanske är det lätt för den som några decennier med klarhet rört sig bort från ett system, och under processens blottlagt såväl dettas som andra tiska ideologiska systems brister, att överföra sin pessimism till andra ideologier. Den som så sivt sysslat med en ideologis kris, sig lätt se alla ideologiers kris. Men Kolakowski själv är ett på att ideologierna lever. Ur en mot ett ideologiskt systems tillämpning har han utvecklat en som förts vidare till ett bejakande sa fundamentala principer för hur hälJet skall vara uppbyggt. dessa icke göra anspråk på att tera ett fullödigt ideologiskt sätta mot kommunismen och men, men de representerar dock tecken på den renaissance för den siska liberalismens frihetsprincip varit så tydlig i den europeiska · tuella debatten under 1970-talet 1980-talets första år.