Ett borgerligt alternativ Finns det ett borgerligt alternativ? Det är många även trogna borgerliga väljare som frågar sig detta inför höstens val. Med två spruckna tre-partiregeringar sedan regimskiftet 1976 och en ordväxling de borgerliga partierna emellan, som ibland är nog så bitter, så är det inte underligt om den borgerliga trovärdigheten naggats i kanten. Och ändå är det inte de inbördes partiträtorna eller svårigheten att hålla sams som är det största hotet mot den borgerliga trovärdigheten utan snarare osäkerheten om hur det borgerliga alternativet verkligen ter sig. De 200000 till 250000 borgerliga soffliggare som avstod från att rösta i valet 1979 gjorde inte detta därför att tre-partiregeringen spruckit på kärnkraftsfrågan. Nej, de valde med allra största sannolikt att stanna hemma på valdagen i besvikelse över att inte tillräckligt hänt av verklig kursändring sedan valet 1976. Väljarströmmarna mellan de borgerliga partierna sedan valet 1976 styrker denna tes. Det är inte de båda mittenpartierna som med sin räddhågade ligganära-socialdemokratin-politik tillvunnit sig ökade sympatier utan det är moderata samlingspartiet söm under Gösta Bohmans ledning envisats med att vilja föra en klart borgerlig politik av liberalt märke. Utvecklingen efter den underbara nattens skatteuppgörelse med socialdemokraterna stämmer väl i detta mönster. Väljarnas misshag drabbade inte moderaterna som var halsstarriga nog att inte vilja offra tre-partiregeringens skattepolitik för nöjet att få vara med om famntaget över blockgränserna. Nej, opinionen gav även denna gång utslag till moderatemas favör och de båda i kvarblivande partierna har fått se jarbas fortsätta att krympa. En huvuduppgift för de tre partierna inför höstens val måste påminna väljarna att det •a"...""·'J borgerligt alternativ. Trots alla dor så har en hel del av betydande uträttats under de sex åren i set. De medborgerliga fri- ocn tema har fått ett förstärkt skydd, indexregleringen av loma har bromsat skatteuttaget här åren, fond- och va••"'~'~-'a' satt fart på börsen och ökat riskvilligt kapital, de mindre har fått bättre arbetsvillkor, nopol har avskaffats, en hel del mot krångel och byråkrati har (DIS-systemets avskaffande, sationen av Socialstyrelsen och överstyrelsen m m). reviderats på vissa punkter och sedan visade t o m Nils G Åsling liga framfötter när han med hjälp avskaffade de statliga tema i investmentbolag och aktiebolag. Svårast och mest impopulära åtgärder som de vidtagit för att komma till rätta lansen i Sveriges ekonomi. är att man lyckats åstadkomma i statens egna utgifter, därtill munernas expansionstakt gits ner. Mest kontroversiella derna i syfte att något hejda ten i transfereringarna och rundgången av skatter och detta område hör neddragningen medels- och uu<Ha'""" D införandet av karensdagar. är det så att de borgerliga har hel del mod när det gäller att till rätta med den statsfikrisen. Under sexårsperioden hos mittenpartierna skett en glidning mot allt mer borgerliga inte säga moderata ståndpunkter. bar illustrerats bland annat i skoldär Ola Ullsten nyligen gav utfor åsikter som Britt Mogård sä- aldrig väntat sig få höra från det ökade samstämmigheten de boremellan på vissa betydelsefulla skyms dock av det ivriga som mittenpartierna riktar 207 mot moderaterna. Anser verkligen mittenpartiemas strateger att det bästa sättet att få borgerliga väljare till valurnorna är att föra en mera borgerlig politik men att samtidigt kalla den något annat? Socialdemokraterna serverar de borgerliga en enande fråga på guldbricka: fackföreningsfonderna. I kampen mot fondsocialismen och det slutna samhälle som avtecknar sig i dess spår får ingen möda sparas. Nog borde den demokratiska lidelsen hos de forna koalitionsbrö- derna räcka till för en gemensam och enad attack mot fondsocialismen. Den uppmuntran behöver nog de borgerliga väljarna inför höstens val.