kratin och rättsstaten i rättshistoria, Erik Anners, den socialdemokratiska hårt och i synnerhet att införa solidariskt ..v .••ru nvllr mellan makar inomfamiljen. Kollektivt skatteansvar, "'"n"<''""r med godtycket i och skatteuttag till - och över 111111·mr>Pn.~ gräns är oförenliga rättsstat och undergräver demokratin. "Det kan övervägas att införa solidariskt betalningsansvar mellan makar alternativt inom familjen för skatter och avgifter." (Socialdemokraten Harald Fälth i Svenska Dagbladets "Brännpunkt" 15/12 1981.) Upphovsmannen till detta horribla förslag är inte vem som helst på socialdemokratisk sida. Harald Fälth är utredningssekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, och han tillhörde den "expertgrupp" som utarbetade det aktuella skatteförslaget. Efter ett eventuellt (högst eventuellt, må vi hoppas) socialdemokratiskt maktövertagande i höst tillhör han den krets av politiker, som kan antagas göra en snabb karriär och få stort inflytande. Han är en av de tyvärr ganska många radikala socialister inom den svenska socialdemokratin som i sin åskådning närmast påminner om Tony Benns meningsfränder inom Labours vänsterflygel. Ur det uttalande av Fälth, som citerats ovan, blåser en kall fläkt från Östeuropa. Det är inte svårt att föreställa sig vad den andans barn kan hitta på om de skulle få i sina händer den samlade politiska och ekonomiska makt, som skulle följa med systemet med fackföreningsfonderna. Ty Fälths förslag innefattar inte bara solidariskt familjeansvar för skatt utan även kollektiv bestraffning av familjen som helhet vid skattebrott. "Avgifterna" vid tex vårdslös deklaration är bara en hövligare beteckning på vad som tidigare med sitt rätta namn kallades böter. Egentligen är "avgifterna" ekonomiska straff. Man kan då fråga sig hur långt Fälth vill gå i denna socialistiska bestraffningsprincip, där familjen i sin 130 helhet skall fungera som gisslan gentemot statsmakten. skatterättsligt och socialrättsligt behandlas numera ogifta samboende i en mångfald hänseenden på samma sätt. Skall de också föras in under det solidariska betalnings- och avgiftsansvaret? Är det hopplöst att erinra Fälth och hans meningsfränder om några rader i det diktverk, Fänrik Ståls sägner, som nyligen av österifrån inspirerade krafter parodierats i form av en s k musical. I "Landshövdingen" säger den svenska ämbetsmannen till den ryske generalen: "Här är vår vapenlösa trygghet än, vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd; er härskare har lovat vörda den, den vädjar till hans stöd. I den, sen sekler ren, det stadgat stått: att, bryter en, all skuld är endast hans, att mannen böter ej för hustruns brott, ej hustrun för sin mans." Att detta är principer, som måste hållas heliga i en demokratisk rättsstat - vad brottet sedan än gäller - tycks Fälth inte förstå. När han inte kan se någon möjlighet att med vanliga skatterättsliga regler driva igenom den extrema ekonomiska utjämning, som fortfarande är socialdemokratins huvudsyfte i skattepolitiken, skriker han på polis och straff "utan förbarmande" . Generalklausulen Man förstår då hans förtrytelse över att den nu gällande generalklausulen redan har "visat sig oanvändbar". Det är nämligen så illa att ''i samtliga de ärenden om förhandsbesked som riksskatteverket hittills har prövat har man förklarat att klausulen inte varit tillämplig" . Nu kan man- med någon .,r..""'""'- objektivitet - också tolka detta klausulen egentligen varit länge man vill hålla sig inom · ram. Kanske förhåller det sig så terst få skattebetalare manipulerar rättsliga skenkonstruktioner, och sådana konstruktioner någon vänds sker det i regel i s straffbara förfaranden dvs ""'"·•nv•.. dena kommer i bakgrunden. För att hjälpa Fälth på traven i bekymmer över den oanvändbara ralklausulen ges här ett förslag socialistisk generalklausul: "Vade handling ägnad att ge den lägre skatt än vad ..· 'o""u'·""''"" ser skäligt skall förklaras ogiltig". Därmed skulle medborgarna · baka till den undersåtliga nivå, där och 1700-talens s k politi( höll dem. Parallellen med modem listisk skatterätt och 1600-talets envåldsstat blir än man erinrar sig att enligt lvv,,-,a,.,,., terättsliga åskådning skulle den endast få behålla så mycket dens avkastning att det räckte torftig försötjning för honom ocb familj. Vi kanske kommer tillbaka dit För några år sedan framfördes cialdemokratiskt håll den grundprincipen för skatterätten vara att all inkomst egentligen det allmänna och att vad den ge fick behålla rätteligen var ett vande från det allmänna om · personliga utgifter. Eftersom mokraterna proklamerat att de taga oss ur den nuvarande krisen höjda skatter är det inte otroligt socialistiska principskattepolitikens områden. straff- och skatteanmed godtycket i och skatteuttag till (och över) gräns är oförenliga med och undergräver därmed deFolkstyret måste bygga på frivilliga och spontana logentemot det allmänna. Med som huvudprincip kan demokrafungera. Då förvandlas medborundersåte - och reagerar däratt socialdemokraterna en gång starka och levande för demokratins ideal och förutinte har förstått hur illa den rättsstaten och därmed den demokratins förmåga att fongegenom deras skattepolitik. än märkligare att mellanpartierna l svek den sedan länge gemenborgerliga synen på skattepolitikapitulerade för de socialdemokraven - och detta sedan man enats inom den dåvaän att riskera att en riktig revs upp av socialdemokraterna eventuell valseger för dem. Men just sådant som väljarna med valringande i öronen och "fribrev" i händerna betraktar 13 1 som politisk feghet och trolöshet. Respekten för demokratin förutsätter respekt för politikerna - något som mellanpartierna redan fått demonstrerat i SIFO-mätningarna och torde få känna av på allvar i valresultatet i höst. Orsaken till den djupa indignationen mot mellanpartierna är helt enkelt att ett så uppenbart svek av vallöften, som givits i så kategorisk form, kränker rättssä- kerheten. Ty denna är intet annat än möjligheten att planera och handla på säker grundval av rättsregler, som man kan lita på kommer att gälla. Utan denna säkra grundval blir människorna rådvilla och känner sig hjälplösa. Beskattningen av villor Budgetministern Rolf Wirten försäkrade visserligen förra våren att "bara de" som hade avdragsräntor på sina villor på nivån 60 000:- kronor och däröver skulle drabbas av skattehöjningar. Längre sträckte sig alltså inte fribrevet - fast det stod det ingenting om i dess text. Dessutom var det ju relativt få som kunde beröras - några 10000-tal personer, talades det om från regeringshåll. Därom vet vi emellertid ingenting förrän "reformen" är klar i alla sina detaljer och finansieringsfrågan löst. Och även om de diskriminerades antal skulle stanna vid 40 000-50 000 gör det inte trolösheten mot väljarna mindre. Wirtens försvar på den punkten påminner snarast om historien om inbrottstjuven, som bad domaren, när straffet skulle bestämmas, att tänka på hur litet han stulit, när han kunde ha tagit så mycket mera. Inte heller är försvaret, att det rör sig om människor som utnyttjat avdragsrät- 132 ten på ett sätt, som egentligen innebär ett missbruk, hållbart. Rättsregler är gällande rätt, och även noll-taxeraren håller sig inom ramen för rättsordningen, när han utnyttjar avdragsrätten. Att denna rätt ibland haft orimligt fördelaktiga konsekvenser är inte hans utan statsmakternas fel. De har inte velat eller kunnat vara tillräckligt förutseende och handlingskraftiga beträffande skatteprogressivitetens och inflationens samlade effekt. I debatten kring avdragsreglerna har också antytts från regeringens (och givetvis från socialdemokraternas sida) att de som skaffat sig så stora villaränteavdrag som 50 000-60 000 kronor och däröver verkligen får skylla sig själva, när de tagit på sig så höga utgifter. Om de inte kan misstänkliggöras för dålig moral, så har de åtminstone visat dåligt omdöme. Därmed är man inne på frågan vilka som hamnar i den halverade avdragsrättens rävsax. Industridirektörer och storgodsägare? Näppeligen! Har de kapital och kan betala räntorna med s k notariatlån drabbas de inte alls. Det typiska fallet är snarare de båda högskoleutbildade makarna, som till varje pris måst skaffa sig en bostad i en region, där de båda kunnat få arbete som någorlunda motsvarar deras specialutbildning, dvs oftast i våra storstadsområden. Men lägenheter finns inte att få - har man inget att byta med måste man köpa villa. Sedan början av 1970-talet har villorna stigit våldsamt i pris, och räntorna har blivit oerhört betungande. De båda makar vi här på har måst bestämma sig: dyr villa i en storstadsförort och jobb eller billigare bostad på en ort och sämre jobb. Eftersom de som sagt, hade högskoleutbildni därmed behovet att flytta och till de rätta arbetsuppgifterna. De under senare år kunnat taga med eventuell realisationsvinst på en en ny villa allt efter som de sina yrken och flyttat inom gionen. Men nu sitter de där med på, säg 40000-6000 väntar med andan i halsen på hur skatteproposition skall se ut i hur den skall finansieras (blir det högre oljeskatt?) liksom, på hur räntan skall utvecklas, hur tionen blir etc. På detta hänger ekonomiska existens. Skall de att förr eller senare sälja villan ruinerande förlust, kanske flytta gionen och söka sämre jobb nanstans? En sak vet de. Till skillnad får de ingen skattesänkning! De rentav tycker att de inte har · bli behandlade på det sättet. De så ha rätt att tycka att i en · inte politiken bedrivas så att derliga och hårt arbetande skall tillfogas psykiska lidanden i på att konsekvenserna av "en natt'' så småningom skall taga definitiva rättsregler, som man nera efter. K