ANDERS ARFWEDSON: Kunskap i skolan C..Or Ohrlander har skrivit en bok om 611111. Den är utan tvivel den mest nniga och innehållsrika ~rifattningen av den kritik som under de lt åren riktats mot skolpolitiken, skriver stkreteraren i Utbildningsltmentet, Anders Arfwedson. Ibland /ar dock Ohrlander den pedagogiska mmed den pedagogiska verkligheten. vare att de flesta lärare är klokare och ländigare än debatten låter enformoda, svenska skolan i verkligheten bättre än framstår i boken. Och mycket har ,.,rats till det bättre under de borgerliga .,inistrarnas tid. I slutet av 1960-talet, då vänstern behärskade den politiska scenen och alla hävdvunna begrepp ställdes på huvudet, förekom i Aftonbladet och vänstertidningen Tidsignal regelbundet kolumner av signaturen Doktor Gormander. Bland alla då- tida bildstormare hörde Gormander utan tvivel till dem som stormade värst. I verkligheten hette han Gunnar Ohrlander. Mycket har ändrats sedan 1968 och det är i dag svårt att förstå att Doktor Gormander från 60-talets slut och Gunnar Ohriander från det begynnande 80-talet är samma person. I en i höstas utgiven bok, "Kunskap i skolan" (Norstedts fackböcker, Stockholm 1981 , ca 250 sidor), går Gunnar Ohrlander till rätta med de senaste decenniernas svenska skolpolitik på ett sätt som placerar honom bland de pålitligt skolkonservativa kritikerna i debatten. Jag skall erkänna att jag nalkades Ohrlanders bok med någon misstänksamhet; inte minst många gamla revolutionärer gör sig idag ofta skyldiga till överdrifter åt andra hållet. Men " Kunskap i skolan" är ingen obalanserad bok. Tvärtom. Författaren vinnlägger sig om att vara rättvis vid jämförelser mellan dagens skola och tidigare skolformer. Däremot är han obarmhärtig i sin kritik av de pedagoger och byråkrater som med sin kunskapsföraktande attityd och sin brist på djupare pedagogisk insikt bär skulden till dagens skolsituation. Han gisslar dem med en alldeles äkta och alltigenom berättigad upprördhet. 84 Sänkta kunskapsmål Boken innehåller en grundlig genomgång av den moderna svenska skolans tillkomsthistoria, med tyngdpunkt på de filosofiska grundvalar som skolreformerna vilar på. Vad som gör Ohrlanders bok särskilt intressant är att han inte - vilket hittills varit det vanligaste - tar sin utgångspunkt i det gamla lärdomsskoleidcalct, utan knyter an till svensk folkskolctradition. Han kritiserar inte cnhctsskolcrcformcn sig, men väl det faktum att skolan - ungefar samtidigt med att grundskolan infördes - bö~jadc tömmas på sitt viktigaste innehåll, nämligen kvalificerad undervisning och högt ställda kunskapsmåL Ohrlander erinrar om vad som var drivkraften bakom den tidiga arbetarrörelsens och liberalismens skolpolitiska strävanden: att göra arbetarklassens barn delaktiga av den bildning och låta dem forvärva dc kunskaper som utgjorde nyckeln både till social frigörelse och ett värdigare liv. Men hur fOrverkligades den drömmen i konkret socialdemokratisk skolpolitik? Jo, med hänvisning till att arbetarbarn kommer från så torftiga miljöer, började man alltmer hylla filosofin att skolundervisningen måste anpassas till denna torftighet, göras enklare, kunskapsfattigarc, kravlösare. l stället fOr att låta skolan kompensera for denna formenta torftighet i barnaåren (Ohrlandcr menar for övrigt, och troligen med rätta, att arbetarfamiljernas främlingskap infor böcker och på- stådda ointresse for kunskaper är överdrivna) har man låtit skolan anpassa nedåt. Däri ligger det stora sveket. Orsakerna till utvecklingen Till bokens största fortjänster hör blot gandet av dc djupare orsakerna till a fått den skolutveckling vi har fått. Fö ringarna är mera pedagogisk-filosofiska direkt partipolitiska. Ohrlandcr redO\ p:l ett foredömligt klart och därtill ryckande sätt de grundläggande mis stånd som mycket av modern svensk politik bygger på. Tron att motivati for lärande skulle störas av krav på skapsredovisning. Uppfattningen att lärare inte skall få framstå som en auk tct infor sina elever. Missuppfanninge ordentligt inlärda kunskaper kan varas och ersättas med kännedom om man söker kunskap i uppslagsböcker man råkar behöva den. Ohrlander visar hur fundamentalt reformatorerna missforstått lärandcts kologi. Man har trott sig främja cler utveckling genom att undanröja allt kräver ansträngning, men har just d" nom tagit bort det som verkar ut1 !ande: tillfredsställelsen att ha klarat svår uppgift, glädjen att behärska som inte alla andra kan, osv. Av boken framgår också i hur hö~ gamla filosofiska foreställningar fort att influera den moderna skolpoli Rousseaus Emile har ingalunda up att spela en roll, och Herbert Spe tidstypiska 1800-talsfundcringar om· VII tillens fria växt spökar i hög grad i dagens dskoledebatt. Tanken att det på nå- sätt är pedagogiskt tveksamt att tillsig redan gjorda upptäckter genom lä a om dem i bok, i stället får att ·mcntcllt erfara dem själv, spelar en roll när vi idag diskuterar ökad " vcrktsanknytning" i grundskolans undcr·ng. Och Stellan Arvidssons kungsr om individualisering inom den samhållna klassens ram är egentligen ett forsök att transformera Rousscaus andra idealisters pedagogik till den ·isningssituation som gäller i en skoVad Stcllan Arvidsson och många andkarc aldrig har lyckats förstå, är att pedagogik som möjligen kan fungera i ·oncn informator-elev, aldrig kan ra praktiskt i en klass med 30 elever. på den myten bygger vi fortfarande et av vår praktiska skolpolitik. Kunskap i skolan" är utan tvivel den unnigaste och mest innehållsrika sam- ..nrattningcn av den kritik som under dc te ären riktats mot den förda skolpoen. Visst har den debattbokens tillde formuleringar och litterära överer här och var. Boken vibrerar av väldad indignation över all den skada rållats och vållas svenska skolungdo- .., och lärare, men det är likväl inte en som har skrivits j· affekt. Författaren tygla sin ilska och hans resonemang pomgående fotade på sakkunskap och i pedagogiska sammanhang ovanligt mått av sunt förnuft. 85 Mycket har dock förbättrats Ett par kommentarer bör kanske ändå tillfogas. Ohrlander fårväxlar ibland, som så många skoldcbattörer, den pedagogiska debatten med den pedagogiska verkligheten. Liksom verkligheten sällan når upp till läroplanspoesins idealvärld, blir den sällan heller fullt så galen som den bleve om alla lärare följde de pedagogiska irrspåren. Tack vare att dc flesta lärare är klokare och självständigare än debatten låter en förmoda, är den svenska skolan i verkligheten bättre än den framstår i Ohrlanders beskrivning. Men det minskar inte tyngden i den kritik han riktar mot lärofä- derna, eftersom det allmänna skolklimatet ändå påverkats starkt av den pedagogiska debatten. Likaså tycker jag att Ohrlandcr förbiser, att en avgörande vändpunkt ändå nåddes får ett par år sedan under borgerligt skolministerstyre. Nu sätts ju faktiskt kunskaper och fostran, läxor, ordning och reda åter i centrum, låt vara att det tar tid innan detta slår igenom helt. Debatten har radikalt ändrat karaktär, och idag är det knappast någon som vågar ställa sig upp och påstå att kunskaper är något oviktigt som kan ersättas med känslor, relationer och gemenskap med mera dylikt. Men det finns helt visst övervintrande flumpedagoger både på skolöverstyrelsen, vid många lärarhögskolor och i trakten av SECO, Elevfårbundet och "den alternativa gymnasieutredningen". Så än är inte slaget om den goda skolan slutgiltigt vunnet. I det slaget är "Kunskap i skolan" en utomordentlig sköld och värja.