PER STJERNQUIST: Vad saknas i samhällsdebatten? Förre rektorn vid Lunds universitet, professor Per Stjernquist, bemöter Anders Arfwedsonspåstående att universitetslärarnaförsummar att bidra till en kritisk samhällsdebatt. Han ger exempelfrån olika områden där akademiker startat en fruktbärande debatt. Akademikerna har ingen särställning i samhällsdebatten. Forskning är inte mer objektiv i betydelsen opolitisk och värdeneutral än andra aktiviteter. Det viktigaste är i stället att debattkanalerna hålls öppna och att så många stämmor som möjligt kan göra sig hörda, menar författaren. Anders Arfwedson anser i sin artikel att dagens universitets- och högskolelärare försummar att med utgångspunkt från sin forskning och undervisning bidraga till en kritisk samhällsdebatt. De fullgör inte den moraliska skyldighet de borde ha i ett kultursamhälle att kritiskt och oväldigt granska myndigheters, företags och politiska makthavares utsagor och handlingar. Om detta är riktigt är del givetvis ett allvarligt förhållande. Men år det verkligen så? Arfwedson säger själv att han inte kaa bevisa sin uppfattning, eftersom del skulle kräva omfattande jämförande studier. Av samma orsak kanjag inte bevisa motsatsen, eller i va~je fall att Arfwcdsons uppfattning är överdriven. Men det är mitt intryck att det förhåller sig sl Några synpunkter till stöd härför kan» föras. För det första så kan man delta i samhällsdebatten på många olika sätt, tex genom +muntliga inlägg i radio-TV + deltagande i paneldebatter +föredrag i olika sammanslutningar + inlägg och artiklar i dagspressen + inlägg och artiklar i fackpressen + publicerande av populärvetenska~ skrifter + expertutlåtanden och utredningar. Jag är övertygad om att om man väll in alla dessa medel att föra ut sina sya. punkter, så kan man inte säga att univcr· sitetslärarna försummar att delta i sa hällsdebatten. Viktiga initiativ av akademiker Jag vill komplettera detta med att, • det andra, helt summariskt peka på. ra områden av samhällsdebatten där jag menar att forskare och universitetslärare iort särskilt viktiga insatser i debatten (jag bortser då från den nationalekonoaska debatten som Arfwedson själv mger som ett undantag från sitt allllånna omdöme). Energipolitiken. Den populärt hållna ~ken "Sol eller uran", utarbetad av en sirskild projektgrupp av forskare, har eftr publiceringen 1978 legat till grund för mycket av debatten på detta område - stingen den varit för eller emot den dpunkt som intages i boken. Miljöpolitiken. startpunkten för den tida debatten var Hans Palmstiemas atser och hans arbete fortsättes sedan en lång rad forskare och universitetsre - utan dessa hade miljödebatten te haft det sakliga innehåll som den Bostadspolitiken. Sociologer, arkikter och andra slags forskare har gjort mycket för att lyfta fram i debatten åtskilliga aspekter som eljest försummats, lex de boendes problemsituationer, närmiljöns betydelse för resurssvaga grupper osv. Rättssäkerhetsdebatten. Frågorna om ildividernas skydd mot maktövergrepp br, på det inrikespolitiska planet, hållits levande uteslutande genom insatser av Jlridiska forskare. Jag vill tillägga, eftersom Arfwedson betonar den sidan av saken, att under senare år mycken forskDing både inom rättssociologi och andra inmen ägnats åt en kritisk analys av myndigheters och andra makthavares handlingar. Det bör dock medges att det mesta av denna stannat i vetenskapliga studier och ännu inte förts fram på ett mer lättillgängligt sätt. 449 Akademikernas roll i samhällsdebatten Många fler exempel skulle kunna anföras men jag är inte säker på att de skulle räcka till ändå för att övertyga Arfwedson. Det kan nämligen föreligga en djupare skillnad i vårt sätt att se på akademikernas roll i samhällsdebatten. Arfwedson tycks vilja ge akademikerna en särställning i denna. Det är de som har förmågan att allsidigt utreda och klarlägga komplicerade sammanhang och som har intresse av att hela sanningen på ett område blir blottlagd. Det är de som skall svara för opartiskhet och intellektuell redlighet. Häremot kan åtskilligt invändas. I första hand förtjänar det att påpekas, att forskare alltid är specialister på ett begränsat område; när det gäller så .stora och mångfasetterade frågor som dem samhällsdebatten rör sig om är de inte bättre skickade att göra en helhetsbedömning än andra. Inte heller finns det något som säger att de har bättre metoder att göra opartiska val mellan olika möjliga politiska värderingar än vem som helst annan. I förlängningen kan det finnas anledning att varna för en i kulturdebatten stundom framförd åsikt att vetenskapliga experter bör sättas som samhällets ledare i stället för de inkompetenta och trångsynta politikerna. Denna åsikt bygger på antagandet att forskning mer än andra aktiviteter skulle vara objektiv i betydelsen opolitisk och värdeneutraL Att denna vetenskapliga objektivitet har en begränsad räckvidd har påvisats av många. Vetenskapsmännen kan inte frigöra sig från den tid och det samhälle i vilka de verkar. I själva verket spelar subjektiva värderingar och dolda politiska intressen in i forskarnas val av pro- 450 blem och även av perspektiv i vilka analyserna insättes. Samhällsdebatten kan ge allsidig belysning av problemen och en omfattande inventering av möjliga konsekvenser av vidtagna åtgärder endast om så många stämmor som möjligt kan göra sig hörda. De stämmor som framför allt saknas är enligt min mening inte så mycket forskarnas och universitetslärarnas utan dem som härrör från det praktiska livets folk, från dem som bär upp produktion och människovård. Mot dem reser sig många hinder. Dels är dessa yrkesgrupper inte tränade i att formulera och framföra sina åsikter i tal och skrift. Och dels har de, som Arfwedson också påpekar, vanligen så svårt att slå sig fram i massmedierna att de saknar nämnvärd betydelse för debatten; de är i regel förvisade till insändarspalterna. Massmediernas selektion Detta med massmediernas selektion är i flera hänseenden ett svårt hinder för en allsidig samhällsdebatt. Nyss var det tal om selektion efter position i samhället. Det finns också en selektion efter ämnets art. Vissa ämnen är helt enkelt tabu i de på många sätt förunderligt likriktade svenska massmedierna. Jag skall avslutningsvis ge ett eklatant exempel på. En av de viktigaste reformerna for uländerna är att åstadkomma en jämnare fördelning av jorden. Men som Gunnar Myrdal och andra belyst har sådana reformer svårt att bli verklighet. Ett av de få länder där man verkligen lyckats är Etiopien. Det borde då vara av allmänt intresse att veta vilka faktorer som möt tiggjort framgången. Denna fråga har grundligt utretts i en avhandling av Aster Akalu som bedömts positivt av internationell expertis. Men det har visat ia omöjligt att publicera en anmälan av boken i svensk press. Vad beror detta pl Orsaken kommer klarast fram i ett bm från Dagens Nyheter som tycker att boken "förbigår de politiska konflikterna Etiopien" och "är okritisk till eventuella övergrepp från regimens sida". Det k klart att sådana synpunkter bör vägas in en politisk helhetsbedömning. Boken k emellertid en vetenskaplig analys av vitsa sakförhållanden, nämligen vad SOII möjliggjort en effektiv jordreform. Svensk press har uppenbarligen tagit parti på förhand för vissa politiska intressen och stryper därför kunskap som är relevant för ulandsproblemaiJ. ken. Om inte debattkanalerna hålls öpp111 är det inte mycket mening i att uppmaaa till debatt.