THEDEPALM: Till sist bör också Svensk Tidskrift säga några ord vid Marcus Wallenbergs bortgång. Under kritiska tider var han en av dem som såg till att tidskriften kunde fortsätta sin utgivning. Han var alltså inte ensam. Andra, enskilda och företag, gjorde detsamma som han, i några fall säkerligen därför att de följde hans exempel. Vi undrade någon gång varför han fann tid att intressera sig för vårt till storleken så obetydliga företag. Från politik höll han sig undan, och de stora anslagen till vetenskap och forskning var en uppgift för stiftelser inom Enskilda banken. En politiskt inriktad kulturtidskrift borde, kan man mena, ha varit honom likgiltig. Men han kände tydligen ett ansvar. Tidskriften är inte bara till namnet svensk. Inför det svenska reagerade han alltid positivt. Kompetenta bedömare har talat om MW, som han kallades, som bankman och industriman. Banken tog han, liksom brodern Jacob, som en familjeförpliktelse. Vem av de två som var mest intresserad av banken som sådan, bör en utomstående inte yttra sig om. När sammanslagningen av Enskilda banken med skandinaviska banken skedde, kämpade den äldre brodern emot vad MW bedömde som nödvändigt. Företag måste utvidga för att få tillräckligt bred bas för stora affärer. Det skojades om att MW i stället slog ihop företag, därför att året inte hade tillräckligt många dagar för hans styrelsesammanträden. Det varnaturligtvis fel. Hans arbetskapacitet tycktes räcka till allt. Enligt "Vem är det" var MW styrelseledamot i ett flertal svenska och utländska bolag. "Ett flertal" säger inte mycket och storleken av detta antal kommer att förvåna då det preciseras. Till ordet styrelseledamot kunde ha tillagts ''vanligen som ordförande''. Hans sägs ha dominerat genom sin erfarenhet, sitt kunnande och sin fantasirikedom. Den sistnämnda egenskapen bör observeras - den för· växlas ofta med erfarenheten. Erfarna bankmän fanns det naturligtvis gott om J de kretsar, i vilka MW rörde sig. Me1 hans speciella förmåga har blivit omvitt· nad, nämligen den att intuitivt kunna visa var kniven skulle sättas in för an skära upp och demonstrera en inre böldJ ett företag. Detta och andra drag hos honom gjorde honom inte populär, men haa sökte ingen popularitet. Tvärtom fanns sådana som han skrämde. Han kunde vara både fordrande och hård. Inte miDSI krävde han respekt för pengar, för andras pengar som företag förvaltar. Detta låter kanske gammalmodigt; MW sade en gång, att det var svårt att anställa statstjänstemän i företag, därför att .. de gjort slut på pengarna rekvirerade de bara nya. Samtidigt kunde han visa sia både försiktig och förstående. Det finns exempel på att han med goda råd lotsade tvekande in i rätta leder, kanske därför att han, trots sin egen överlägsenhet, trodde på att vissa andra människor ock· så dög något till. Han ingav aktnina. även beundran, hos många, både hemma och i utlandet. Uppfinningar och teknik hörde til hans stora intressen. Sveriges försvar drog nytta av detta, och kanske flyget mest. Inte för inte var han mannen bak· om SAS. Han var också en av mänllCI bakom SAAB. Sverige med sin tekniska utveckling borde så vitt möjligt ba svenskbyggda vapen av yppersta kvaJi. tet. Om MW:s verksamhet för Sverige under kriget läses hos både Erik Boheman och Gunnar Hägglöf. Andra delade hedern med honom. Men man skall inte ~ömma att regeringen Per Albin Hansson hade hedern av att han, en bankman i ett enskilt företag, användes i rikets Qänst på högsta nivå. Själv talade han 431 inte om saken, minst av allt i högtidliga ordalag. Ett besynnerligt drag hos honom var att han, som för att välja sin självständighet, slog omkring sig som en gamäng i både ord och uttryck. Han var en märklig människa och en stor svensk. "We shall not look upon his like again."