Litteratur THEDEPALM: Norges starke man Den bok som Sigmund Skard skrivit om sin svärfar, " Mennesket Halvdan Koht" (Det norske samlag, Oslo 1982), handlar om en av de mest omstridda och mest omskrivna personligheterna i krigets och efterkrigstidens Norge. Halvdan Koht var utrikesminister 1935-41 i Johan Nygaardsvolds socialdemokratiska regering. Om hans verksamhet som sådan och om hans långa offentliga arbete som journalist och vetenskapsman finns en rad publikationer, både officiella och personliga, både minnen och omdömen. Hans personlighet och särskilt vissa sidor av denna har varit mindre kända. Skard har med stöd av familjetraditionen och en ofantlig av Koht efterlämnad materialsamling skrivit en ärlig och rättfram bok. Den handlar om en av Norges starka män och om svagheten bakom fasaden. Tyvärr är boken inte att rekommendera för svenskar som är obekanta med nynorsk. Norskt " mål" kan vara lättare eller, som här, svårare. Detta är författarens ensak; men en recensent måste nämna det, inte som kritik utan som information. Halvdan Koht var född i Tromsö, där fadern var gymnasierektor. Båda föräldrarna hade konstnärliga intressen; fastän uppenbart borgerliga till bakgrund och i synsätt var de samtidigt i vissa avseenden radikala. Fadern representerade det liberala Venstre i Stortinget. Detta hindrade inte att modern som änka vägrade att vara med vid sonens bröllop, därför att svärdottern kom av en bondefamilj. Det hjälpte inte att flickan tillhörde en gammal släkt och att hon gjort något då så ovanligt som att hon både tagit studenten och examen vid universitetet. Klasskillnaderna var stora i det demokratiska Norge. Sonen var tidigt utvecklad och mycket begåvad. Han hade särskilt lätt för att skriva. Detta resulterade längre fram i tidningsartiklar och i en betydande vetenskaptig produktion och i mängder av brev. Var han bortrest skrev han utförligt till sin hustru i hemmet; hon kunde skriva till honom för att alls komma till tals med honom. Han var nämligen alltid upptagen med arbete. En stor uppgift var att han avslutade - mer än 900 sidor - Halvorsens norska författarlexikon. I detta verk liksom i andra biografier har man Lagt märke till att Koht, alJij krävande mot sig själv och de sina, varit IJit. tan oväntat hänsynsfull i sina bedömni~~~~r av medmänniskors svaga sidor. Ett stort a tresse ägnade han också " målet", det pl grundval av olika dialekter nykonstruerade norska skrift- och talspråket. Som politittl drev han igenom att undervisning skulle ske skolorna i och på det språket. Som "bW. man" - nynorska för journalist - skrev t. otaliga artiklar, alltid på målet. Han författade också och publicerade v som Skard kallar " god brukspoesi i sam· stil". Men han var inte "nokon stor dik~ och blev genom klok vänkritik hindrad att ut en diktsamling, vilket han hade svårt 11 komma över. Halvdan Koht hade sina dn:,. mar, och en av dem var att han skulle kallas skald. Så fick han professur i Oslo i norsk · och kulturhistoria. Därmed gjordes åt hans förmåga. Hans arbetssätt och studeras i artiklar i de svenska Historisk skrift och Scandia. Själv ansåg han sig självskriven att också bli universitetets tor, men hans kolleger tyckte annat, som tog honom hårt. Det tog alltid emot honom att förstå att han, som i alla fall bäst, inte erkändes som sådan av andra. Inom politiken, dit han drogs av sin exempel, gjorde han en god karriär. hade tidigt skrivit in sig i När Nygaardsvold bildade s var Koht självskriven som Jtrikes;mirlistlllf:l De norska socialdemokraterna många som var internationellt och ingen i klass med Halvdan Koht, dessutom talade tre utländska språk. hade inte väntat sig att denna regering sla6 bli långvarig, men omständigheterna IDol* att den avgick först 1945, sedan den återvW hem från landsflykten i London. Koht bldt då sedan länge tvingats Lämna den. Koht hade gjort sig omöjlig på två båda grundade på personliga egenskaper. Dit ena av dessa bottnade i hans behov av att en kvinna till förtrogen. Under sina första som statsråd korresponderade han med norska bosatt i Leningrad. Hans nnr,.J·.:;~ brev, där han öppet berättade om vad _,. försiggick inom regeringen och om kikter om detta och om utvecklingen i Europa, sändes liksom hennes svar med kurirposten. Korrespondensen kunde inte hållas okänd inom departementet. När hon med sin man flyttade tillbaka till Oslo, träffades de på teatrar och restauranger och i deras respektive hem. Umgänget var oskyldigt i rent fysisk mening, ty Koht var av princip trogen mot sin hustru. Hon blev i alla fall djupt sårad av vad -som försiggick och saken, mindre oskuldsfullt bedömd, blev känd i Oslo, där den irriterade både regering och departementet. Samma historia upprepades i London, där en kvinnlig sekreterare blev den förtrogna; hon fick så småningom svårigheter med att bryta förbindelsen, medan Koht segt höll fast vid den. Den andra egenheten i hans karaktär var bans nästan obegränsade tilltro till sig själv. Han visste mer än andra. (När hans dotter som gymnasist önskade sig en uppslagsbok, avslog han med orden: "Du kan fråga mig.") Han arbetade fortare än andra, han förstod bäst. Därför kommunicerade han illa med reseringen i övrigt, vilket kan ha varit irriterande men som var ganska ofarligt fram till våren 1940. Det var inte så att han direkt undanhöll varningar före den 9 april. Han bedömde själv vad som kom in till hans departement, men han felbedömde ock:;å. Någon institution, som gjorde samlade bedömningar av på olika sätt inlupna underrättelser, fanns inte i Norge. Försvarsministern var svag och utan inflytande - när han, som var yrkesofficer, tillträdde, hade han fått veta att försvarspolitiken låg utanför hans ansvarsområde, vilket inte hindrat honom från att sitta kvar. statsministern slutligen stödde sig på sin utrikesministers auktoritet. När olyckan kom blev Koht lika omtumlad som andra, men i den mån han kunde handla 427 gjorde han det kraftigt. Han blev ett starkt stöd för kungen, då denne vägrade att acceptera Quisling som regeringschef. Han insåg snabbt att den dåvarande försvarschefen inte räckte till och han fick ögonen på den rätte mannen, sedermera generalen Otto Ruge. Det torde ha varit typiskt för hans ställning, att då Koht med den övriga regeringen gav sig bort från Oslo och till sist i landsflykt, följde honom ingen av tjänstemännen i hans departement. Den nyssnämnda kvinnliga sekreteraren, som såg att hon behövdes, kom med. Skard går lätt förbi detta, men stämningen inom det norska utrikesdepartementet var inte för Halvdan Koht. Redan sommaren 1940 och sedan alltjämt till långt efter krigsslutet koncentrerades hemmafrontens fördömanden av regeringens bedrövliga svaghet på Koht. Detsamma gällde för norrmännen utomlands. Om allt vad som sagts och skrivits om Koht varit riktigt, hade han varit en av de verkliga landsförrä- darna. Så var det inte. Den stora undersökningskommissionen efter kriget kritiserade men frikände honom. Statsminister Nygaardsvold bar naturligtvis det verkliga ansvaret för landets svaghet, inte minst så som denna manifesterade sig inom hans egen regering, och för landets försummade försvar. Men det var inte opportunt att byta statsminister i en regering i landsflykt. Koht fick däremot gå, trots Nygaardsvolds lama protester. En annan stark man väntade otåligt på att bli efterträdare på utrikesministerposten. Trygve Lie blev dominerande där och i regeringen. Halvdan Koht, som aldrig blev densamme som han förr varit, fick vänta under kriget på en dyster hemkomst och långa års relativa overksamhet. Han dog 1965.