ERIK PETREN: Efter kyrkomötet Sedan mitten av 1900-talet har man bnnat urskilja två huvudlinjer i sättet 111 se på Svenska kyrkan, skriver lektor flik Petren. Å ena sidan blir allt fler rtedvetna om att Svenska kyrkan är ett rossamfund, historiskt förbundet med tpostlarnas kyrka och i sitt handlande wstämt av sin bekännelse. Å andra litlan organiserar sig synen på Svenska tyrkan som en sida av det svenska ~t~mhället med en ny medvetenhet. Den 1/assiska, religiöst motiverade IJikkyrkotanken har nu i realiteten ~r/oral sin ställning som Svenska tyrkans allmänt vedertagna definition tv sin natur och egenart. Under liVeck/ande av hövlighetens och rtspektens alla dimridåer har fiiQjoriteten vid 1979 och 1982 års kyrkomötenfaktiskt förpassat den till kyrkohistoriens pensionärshem, skriver författaren. Fränsett några områden som då ännu inte var politiskt organiserade var Sverige det land i Europa som ist blev kristnat. Ända från missionstiden har också kyrkan i Sverige haft vissa särdrag ijämförelse t ex med förhållandena på kontinenten. Ett av dem är den roll sockenmännen har spelat, både i ansvaret för kyrkobyggnaden och vid tillsättandet av präst. På mänga platser ärvde den kristna sockenkänslan den respekt för kultplatsens helighet som funnits redan i heden tid. När mässan ersatte blotet, tog den också över uppgiften att främja årsväxt och avel. Mänga ortnamn vittnar om sambandet. l det försvar för Svenska kyrkans ställning som samhällsinstitution som segrade vid 1979 och 1982 års kyrkomö- ten finns den gamla känslan för lokalhelgedom med som en grundton. Men där finns också inslag av yngre datum. Vid mitten av 1900-talet kan man urskilja två huvudlinjer i sättet att se på Svenska kyrkan. Å ena sidan blir allt fler människor medvetna om att Svenska kyrkan är ett trossamfund, historiskt förbundet med apostlarnas kyrka och i sitt handlande bestämt av sin bekännelse. Detta synsätt fick uttryck i och stöd av 1951 års religionsfrihetslag och dess förarbeten. Å andra sidan organiserar sig synen på Svenska kyrkan som en sida av det svenska samhället med en ny medvetenhet. Den fick en samlingspunkt i 1961 års nya Lag om församlingsstyrelse. Mellan dessa två synsätt och dessa två lagstiftningskomplex har valet - och striden - stått. 418 Dissenterlagen Med religionsfrihetslagen 1951 förverkligades intentionerna i den s k biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte. Dess poäng var förslaget om "fritt utträde" ur Svenska kyrkan. Då och ända till 1952 gällde "Förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning" av år 1873, vanligen kallad dissenterlagen. Enligt den fanns ingen annan möjlighet att lämna Svenska kyrkan än att övergå till annat, av Konungen godkänt kristet trossamfund. Två episoder belyser hur systemet fungerade. Efter 1873 hade två samfund anmält sig och av Konungen blivit godkända som "främmande trosbekännare", nämligen romersk-katolska kyrkan och metodist-episkopalkyrkan. År 1884 hade Hjalmar Branting, för att kunna få gifta sig borgerligt med den frånskilda Anna Jäderin, anmält utträde ur Svenska kyrkan och avsikt att inträda i metodistkyrkan. 33 år senare kallades han som socialdemokratisk partiledare att ingå i regeringen. Men regeringsledamöter måste "bekänna den rena evangeliska läran", dvs tillhöra Svenska kyrkan. Då måste Branting, som naturligtvis aldrig hade gått in i metodistkyrkan, i en särskild skrivelse till pastorsämbetet meddela att han "icke inträtt i nämnda trossamfund och icke heller där ämnar söka inträde", varefter anteckningen om hans utträde ströks och han kunde bli statsråd. Inte bara regeringsledamöter måste "bekänna den rena evangeliska läran". Det tvånget fanns för många offentligt anställda, bl a för folkskollärare. På 1880-talet fann Lunds domkapitel att två lärare i Malmö, som hade blivit baptister, därigenom hade avfallit från kyrkaDI rena evangeliska lära. De uppfyllde, menade domkapitlet inte längre gällande behörighetskrav och skulle alltså skiljas från sina tjänster. Beslutet överklagadel hos regeringen (det var före regeringsrilo tens tillkomst 1909). Där fann man atula två lärarna visserligen sagt sig vara bap. tister men att de inte hade utträtt 11 Svenska kyrkan och därför i lagens mo. ning fortfarande ''bekände den re• evangeliska läran" och i konsekveDS därmed skulle återinsättas i sina tjänste.: De båda Malmölärarna kunde helt emkelt inte gå ur Svenska kyrkan. De hada inget annat, av Konungen godkänt kJit, tet trossamfund att gå till. BaptisterDS kunde inte acceptera något statens kOJDo petens att "godkänna" kristna tross3111 fund. Allra minst ville de underkasta · en sådan granskning av den lutherska stat som hade utpekat och förföljt dea som kättare. Baptistförsamlingarna var följaktligen ur statens synpunkt inte trossamfund utan rent privata föreningar. Det då gällande rättsläget fick ocksl en annan konsekvens. BaptisterDS praktiserade troende- eller vuxendqt och lät inte döpa sina barn. Kyrkolageli bestämmelse att alla i riket födda bm skulle döpas före sex veckors ålder kiJio de inte upprätthållas i praktiken. BaptiJ. temas liksom ateisters och andra fritåJ. kares odöpta barn tillhörde emellertid alltjämt Svenska kyrkan. Att Svensb kyrkan, ensam i kristenheten, t. odöpta kyrkornedlemmar - i internationellt och ekumeniskt perspektiv ett hell orimligt begrepp - är alltså en följd If den gamla religiösa tvångslagstiftningel, som i Sverige var hårdare och mer k01o sekvent än i något annat europeiskt land. Orsakerna till att religionstvånget blev så extra hårt just i Sverige torde vara att söka i det som hände i vårt land omkring sekelskiftet 1600. Då tog Carl IX makten aenom en revolution, riktad mot den Jeptime kungen som var katolik. Först år 1660, efter ett par generationsskiften, erkände Polen den nya dynastin i Sverige. Denna revolutionära regims ideologi blev den lutherska ortodoxin. En person med sympatier för katolsk tro var inte lått och slätt en religiös avvikare och - som i Danmark eller England - andra klassens medborgare. Han var en kontrarevolutionär och dömdes som sådan lan förskoning. I riket fick bara en tro finnas. När man så småningom måste göra un- 4antag, var det uttryckligen bara för utlänningar. Ännu på J840-talet hände det att polisen stod utanför lokalen där metodisten Scott skulle tala och såg till att mga svenskar slank in. Först med 1951 års religionsfrihetslagstiftnig erkändes de som står utanför Svenska kyrkan som fullvärdiga svenskar. Religionsfrihetslagen När Einar Billing och hans biskopskolleger J929 begärde att detta tvångssystem skulle bringas ur världen, såg de saken rent religiöst. Svenska kyrkan är, menade de, ett uttryck för Guds kärleksfulla omsorg om Sveriges folk. Ur kyrkan i denna mening kan man inte utträda, lika lite som någon kan ställa sig utanför Guds kärlek. Men Gud har också gett människan frihet att tacka nej till hans erbjudande. Denna frihet på det religiösa planet måste på det legala motsvaras och symboliseras av en möjlighet 4\9 att utträda ur organisationen Svenska kyrkan. Detta utträde måste vara fritt, dvs det får inte bindas vid villkor, t ex om övergång till annat kristet samfund. När förslaget om fritt utträde ur kyrkan omsider förverkligades med religionsfrihetslagen 195 J, fick det en konsekvens, som 1929 års män nog inte hade avsett, knappast ens förutsett. l den nya lagen infördes för första gången i svensk lagstiftning begreppet medlem i Svenska kyrkan. Tidigare hade man - som några alltjämt föredrar att göra - talat om tillhörighet men inte om medlemskap. För första gången definieras, visserligen indirekt men fullt tydligt, också Svenska kyrkan som ett trossamfund. Den gamla överhets- och monopolkyrkan behåller visserligen i många avseenden en särställning men blir i princip, religiöst sett, ett trossamfund bland flera. I början var det få som gick ur kyrkan. Några sade rent ut, att de stannade kvar i kyrkan därför att de ansåg sig ha bättre möjligheter att ''bekämpa den religiösa vidskepelsen" inifrån kyrkan (så ABFrektorn Arne Hirdman i en radiointervju hösten t95 t. I praktiken blev skillnaden då inte så stor. På sikt fick det dock betydelse att Svenska kyrkan i lag definierades som ett trossamfund med medlemmar. Den vann i trovärdighet som ekumenisk samtalspartner - den abnorma konstruktionen att många frikyrkliga har behållit ett s k dubbelt medlemskap har aldrig på allvar tagits upp till diskussion. Att begreppet medlem i Svenska kyrkan har kommit in i lagstiftningen har väl också gett anledning till eftertanke kring detta medlemskaps innebörd, grunder och konsekvenser. 420 Kyrkomötet 1979 Linjen från religionsfrihetslagen fördes redan 1956 vidare i en riksdagsmotion som resulterade i tillsättandet av 1958 års utredning kyrka-stat. Dennas efterföljare , 1968 års beredning om stat och kyrka, lade 1972 fram förslag om förändrad ansvarsfördelning mellan stat/kommun och Svenska kyrkan, syftande till att ge " klarare uttryck för Svenska kyrkans egenskap av trossamfund och ej statlig institution''. Inför 1973 års valrö- relse lade regeringen förslaget åt sidan. Efter hand kom nya samtal i gång. Nya förslag arbetades fram. Med alla ändringar och modifikationer var huvudlinjen fortfarande att markera och stärka kyrkans karaktär av trossamfund. Arbetet hade böljat under den socialdemokratiska regeringen. Folkpartiregeringen 1978-79 lade fram förslagen för 1979 års kyrkomöte. Kyrkomötet fällde förslaget med 54 röster mot 42. Av biskoparna röstade 10 för och 3 mot, av de valda prästerna 20 för och 6 mot, av lekmannaombuden 12 för och 45 mot. Flertalet prästerliga ombuds ställningstagande bestämdes uppenbarligen av tanken på kyrkan som trossamfund. Vad var det då som fällde utslaget åt andra hållet? Vad bestämde den majoritet bland lekmännen som också blev kyrkomötets? Som i alla majoriteter fanns också i denna olika motiveringar. Där fanns gammal sockenkänsla, förstärkt av oro för att ändrade relationer till staten skulle få ödesdigra konsekvenser för de små församlingarnas ekonomi. Där fanns rester av en med sockenkänslan besläktad statskyrklighet av 1800-talsmodell. Där fanns också modernare tankegångar om att förbindelsen med staten behövs SOII en garanti för fortsatt demokratisering 1 kyrkan. Tillkomsten av kyrkofullmäktige Enligt den Lag om församlingsstyrelse, som kom till 1930, skulle i större oci medelstora församlingar kyrkostäm11111 ersättas med kyrkofullmäktige. Ordnint en var hämtad från den borgerliga kOllo munen, där den var en konsekvens a den allmänna, lika och hemliga röstrilten. Till att bölja med dominerades valcl till kyrkofullmäktige av samma kyrkJitl grupper som hade styrt på kyrkostäao morna. Efter någon tvekan - n.. om församlingsstyrelse verkligen var • politisk uppgift - böljade socialde11111 kraterna engagera sig. Kyrkofullmäk · förvaltade utdebiterade medel och de'* sågs i allmänna val; här fanns med andl ord samhälleliga intressen att bevakr. Man gick som parti in i kyrkofullmäktill på samma villkor och i samma anda i andra kommunala organ. Från böljan hade många socialdemtkrater en skeptisk inställning till dll kyrkliga arbetet - kyrkan och präst~~ var ju av gammalt en del av den överlllt som arbetarrörelsen hade sett som 11 motståndare. I många fall var man nif. mast inställd på att motarbeta "onåli ga" utgifter. Efter hand som man koma i ansvaret, solidariserade man sig dOlt med det som gjordes; skulle man ha 11 kyrklig verksamhet, borde den hAll hygglig standard och ha rimliga villk Och så skulle kyrkogårdsarbetare andra anställda ha sin rätt. Men även* attityden mot kyrkan, mot dess religiöa l'bete och mot prästen efter hand blev ler positiv, kände man sig hela tiden 11m företrädare för sin rörelse och sitt f811i i kyrkan och dess organ. Det var tån den utgångspunkten man tog sitt anar inom denna sektor av samhället. Vid mitten av 1950-talet fanns redan mstabil tradition för ett socialdemokraltskt partimedvetet engagemang i den lyrkliga beslutsapparaten. Då hade ockdandra partier börjat gå fram med egna lstor vid kyrkofullmäktigevalen. Fortfallllde var det dock socialdemokraterna 11m hade de starkaste banden till den Grdinarie partiapparaten. Av många belbktades de som inte riktigt lika kyrkliga 11m andra ledamöter i kyrkoråd och kyrlofullmäktige. !- Det fanns med andra ord ett behov att Fden i praktiken etablerade gruppen av ialdemokratiska kyrkokommunalpoitiker en kyrklig legitimering. Detta ileologiska vacuum fylldes, just vid 1950-talets mitt, av en helt ny kyrkosyn. Den tidigare folkkyrkotanken, förknippad framför allt med Einar Billings aamn, var alltigenom religiöst tänkt. Samtidigt hör den otvetydigt hemma i den historisk-nationella föreställningsvärld, som fick sitt estetiska uttrycJc i det vi kallar nittiotalet. J A Eklund och Nathan Söderblom tillhör nittiotalet lika väl som Sven Hedin och Ragnar Östberg. Med det demokratiska genombrottet flr ordet "folk" om inte en helt ny betydelse så dock nya övertoner. Det nationella tonas ner, jämlikhet och medborgerliga rättigheter träder i förgrunden. "Folkhemmet" lanseras. Denna förskjutning i innebörden av ordet "folk" gjorde att man kunde behålla termen 421 folkkyrka med alla dess rika associationer och föra fram en helt ny tanke, den demokratiska folkkyrkotanken. Denna framträder med anspråket att vara en utveckling av den religiösa folkkyrkotanke som under tiden blivit Svenska kyrkans mer eller mindre officiella definition av sig själv. Den vill bara tillägga att folket inte längre skall vara enbart objekt för den kyrkliga verksamheten utan också vara subjekt i kyrkan. Den anknyter därmed både till gammal svensk sockendemokrati och till moderna ideologiska strömningar. Prästkyrka kontra folkkyrka Att folksuveräniteten skulle gälla som yttersta auktoritetsprincip i samhället var allmänt accepterat. Om kyrkan är en del av samhället, måste samma princip gälla också i den. I samhället har folkmakten ersatt furstemakten. l diskussionen om kyrkan riktades i demokratins namn kritiken mot den gamla ''prästkyrkan". "Prästkyrka" kontra "folkkyrka" blev en diskussion inte om förkunnelsens målgrupp utan om var makten i kyrkan skulle ligga. Men prästernas auktoritet i en kristen kyrka bygger inte på utgången av en maktkamp utan på deras trohet mot uppdraget att förvalta ett en gång för alla givet trosarv. Därför kom strävandena att reducera prästämbetets roll och demokratisera kyrkan att i verkligheten riktas mot hela tanken att kyrkans existens och liv bygger på en en gång för alla given uppenbarelse. Det nya synsättet möttes från olika håll i kyrkan av skarp kritik, från andra med större förståelse. Oberörd av teologiska diskussioner vann emellertid den l l ' ' ' ' 1 l 422 demokratiska folkkyrkosynen snabbt terräng bland lokala kyrkliga beslutsfattare av alla partier. Den gav en grund för deltagandet i de kyrkokommunala organen oberoende av personlig tro - som alltmer uppfattades som vatje enskilds mycket privata angelägenhet. Kommunreformen gjorde också partierna benägna att ta vara på de förtroendeposter som fanns kvar efter alla sammanslagningarna. Demokratiseringen innebar inte att man var emot religiös tro i och för sig; tendenser i den riktningen tillhörde fram på t960-talet i stort sett det förflutna. Men med trons privatisering blev kyrkans uppgift egentligen att erbjuda den enskilde en ram till stöd för det inre liv han själv valde att odla. De som vill ha regelbunden gudstjänst skall självklart ha möjlighet till det. De som vill komma lite spritt, vid vissa högtider eller så, skall kunna det. De som vill begränsa sin kyrkogång till familjens bemärkelsedagar måste ha den friheten. Prästers och andra anställdas uppgift är att tillhandahålla denna varierande service utan att ställa villkor. De måste framför allt respektera människors rätt att inte, inte heller i samband med kyrkans service, bli utsatta för krav på personliga ställningstaganden i trosfrågor. Med uppgift att ekonomiskt garantera denna religiösa service finns en lagfäst, demokratiskt organiserad beslutsapparat. Denna apparat har alltmer kommit att betraktas som den egentliga bäraren av kyrkans identitet. Församlingsstyrelselagen blev i sin 1961 förnyade form denna service- eller kommunkyrklighets kanoniska skrift. Dess regler för beslutsapparatens kompetens och arbetsformer åberopas gärna som den fasta grund, pi vilken kyrkan och dess arbete vilar. Mel denna lag är inte kyrkolag, stiftad "* samtycke av kyrkans organ för kyrkolat stiftning, det aHmänna kyrkomötet. Dit är en kommunallag, stiftad av statsten ensam. Enligt kommunkyrkligt s sätt är inte bara kyrkans yttre villbi utan hela dess verksamhet, ja dess stens ytterst beroende av statliga Helt naturligt menar de som tänker så en från staten lösgjord kyrka skulle en helt annan kyrka än den som de tills arbetat i. 1982 års kyrkomöte Ännu 1975 förekom i viss ut personval till kyrkomötet. Vid valen 1979 års kyrkomöte drevs stramare; tidigare ombud som inte respektive partilinje nominerades inte återval. Under mötet uppträdde naombuden mera öppet som tnr..tr<>tt.,.,• för sina partier. Vid 1982 års var lekmannaombudens fördelning partigrupper i praktiken genomförd. Avgörandet i stat-kyrka-frågan 1979 års kyrkomöte stod i det v~·tsenl• mellan dem som ville stärka raktär av trossamfund och dem som bevara församlingars och kyrkliga fålligheters kommunstatus. Som har nämnts, segrade den "'v''""''u'u•:n liga linjen över trossamfundslinjen. år senare fullföjdes segern. Med kyrkomötesbeslut bakom sig kommunministern skapa politisk kring ett förslag, som innebar att munkyrkans princip slår igenom på riksplanet. Att förslaget skulle joritet vid 1982 års kyrkomötet var Frågan var hur 1979 års minoritet skulleställa sig. Av de 10 biskopar, som 1979 ~ck på trossamfundslinjen, återkom 6 i kyrkomötet 1982; 4 av dem gick i den avgörande voteringen på regeringsförslaJe!, 2 kunde inte vara med på det. Av de 20 prästerna i 1979 års minoritet var Il med även 1982; 10 av dem stod fast. Av de 12 lekmannaombuden från 1979 omvaldes 6 till 1982 års möste; l av dem vidhöll sin ståndpunkt. En präst och lekman ändrade votum i motsatt riktning. Mellan 1979 och 1982 ökade majoriteten från 54 till 71 och minskade minoriteten från 42 till 22 nej och 3 nedlagda. I det perspektiv som här har anlagts betyder det som har hänt att den klas- 423 siska, religiöst motiverade folkkyrkotanken i realiteten har förlorat sin ställning som Svenska kyrkans allmänt vedertagna definition av sin natur och egenart. Under utvecklande av hövlighetens och respektens alla dimridåer har majoriteten vid 1979 och 1982 års kyrkomöten faktiskt förpassat den till kyrkohistoriens pensionärshem. Därmed går ansvaret för att förvalta synen på Svenska kyrkan som en gemenskap kring tron på den korsfäste och uppståndne Herren över från kyrkans ordinarie talesmän till andra, mindre officiella men för den skulle inte mindre ansvariga grupper inom kyrkan.