GUNNAR HECKSCHER: Erlanders 60-tal Memoarskrivaren begagnar ofta fffället att försöka visa att han själv litid hade rätt och att kritikerna alltid tlde orätt, skriver ambassadör Gunnar ftckscher apropos den nya delen av e Erlanders memoarer som ndlar 1960-talet. skildringen hade igen en funktion inför valet men ur torieskrivningens synpunkt minskas ens värde, konstaterar Heckscher, 4rm bla anmärker på beskrivningen av ennerströmaffären. Den största :lristen är kanske att boken i sin Jlrtibundna egenrättfärdighet inte alls fiJr sinförfattare rättvisa. Att Erlander •en sann demokrat med respekt för fiktänkande ochförmåga att skilja på ak och person begriper man inte vid isningen av boken. Huvudintrycket när man läser Tage Erlanders i samtal med Arvid Lagercrantz utformade bok om 1960-talet (Tage Erlander: 1960-talet. Tidens förlag) är att det har sina risker med memoarer. Ibland lyckas de bra. Ernst Wigforss' minnen är både god litteratur och värdefull idehistoria; Herbert Tingstens är åtminstone god litteratur, hur det sedan kan vara med deras verklighetstrohet; Sven Andersson har givit övertygande och intagande skildringar av sin inväxt och tillväxt i arbetarrörelsen. Men lika ofta går det snett. Den närmast till hands liggande frestelsen, som varken Wigforss, Tingsten eller Andersson föll för, är att begagna tillfället att försöka visa att man själv alltid hade rätt och att kritikerna alltid hade orätt. Kardinal Newman kallade sina memoarer "Apologia pro vita sua", försvar för sitt liv. Han var åtminstone uppriktig. Men Erlander har i sina samtal med Lagercrantz inte värjt sig mot sådana risker. Det är inte bara så att han själv tror sig alltid ha haft rätt. Alla andra socialdemokrater har också alltid haft rätt, såvida de inte opponerat sig mot honom. När de gjort det har de däremot självfallet alltid haft orätt. Än mera självklart tycks det vara att alla borgerliga politiker alltid har haft orätt, med undantag för Gunnar Hedlund, som nästan blir utnämnd till heders-socialdemokrat. Ohlins, Hjalmarsons och andra "borgares" invändningar mot den Erlanderska regeringspolitiken tas däremot knappast ens upp till diskussion med försök till vederläggning. Det enda positiva som sägs om dessa motståndare gäller de årliga debatterna med Jarl Hjalmarson i 414 Malmö. Men det gäller personen och debattkonsten, inte sakinnehållet. Och för säkerhets skull får C-H Hermansson också en klapp på axeln. Ett inlägg i valkampanjen Nu var det väl inte någon ti1lfällighet att boken gavs ut just sommaren 1982. Tage Erlander har en stark och ytterst aktningsvärd lojalitet mot sitt parti och sin efterträdare. Hans skildringar från 1960- talet hade tydligen en funktion inför vaJet. Där talas exempelvis om att författningsfrågan inte längre kommer att erbjuda några större problem "i det ögonblick som partiet återtar sin normala styrka på 47 procent av väljarna". Tendensen är begriplig och motiven som sagt aktningsvärda, men ur historieskrivningens synpunkt minskas bokens värde. Rätt typiskt för verklighetsskildringen är kapitlet om Wennerströmaffären. På sex sidor får man veta dels att statsministern först mycket sent underrättades, dels att det var "tragiskt" att konstitutionsutskottet prickade den "avgångne, trötte och sjuke Östen Unden". Om själva spionaffären och om regeringens handläggning nämns däremot nästan ingenting. Inte heller står det ett ord om vad kritiken mot Unden egentligen gällde: att denne varit underrättad om misstankarna när Wennerström placerades på UD, att han detta oaktat godkänt åtgärden och att han tagit så lätt på det hela att han inte ens orienterat sina närmaste medarbetare, kabinettssekreteraren och chefen för politiska avdelningen. Mycket tyder på att det var dessa omständigheter som gjorde det möjligt för mästerspionen att fortsätta sin verksamhet sl länge utan att bli definitivt avslöjad. liten skugga faller på Undens moralisb personlighet, men det hindrar inte III hans godtrogenhet gentemot Wenner· ström (eller misstro mot Säpo) hade flit der för vilka han måste bära ansvaret. TV-utfrågningen av Erlander om t. stadspolitiken inför valet 1966 har • setts så betydelsefull att texten try av som bilaga. Det ger en intressant lJe. lysning av källvärdet hos levnads• nen. Där återges den bekanta frågan • Erlander inte hade något annat råd till ungt par i Stockholm som tänkte gifta än att de fick stå kanske tio år i bos• kön. statsministern svarade enligt dit återgivna texten: " Om de bor i St holm och vägrar att ta någon utanför Stockholm blir det nog så.' samtalet med Lagercrantz vidhåller J!r. lander att svaret var korrekt men änå då genast dess innehåll: "Ville de ablt lut bo i centrala Stockholm måste ställa sig i den långa bostadskön'·. Stl naden mellan "Stockholm" och "a. trala Stockholm" , vilken torde vara • penbar för aHa invånare i staden, fi• han inte värd att observera. studentrevolten 1968, Vietnamrönlsen och därtill hörande stämningarfår eget kapitel på tolv sidor. Det präglas stark sympati för revoltörerna och går på att Erlander alltid förstod dem bi* än vad sådana socialdemokrater gjut som till exempel Arthur Thomson cå Gösta Netzen. Det må nu vara. mera intressant är att han identificar hela den svenska socialdemokratin .. 1968 års rörelse: " Vi menade, att Oll fortsatte att arbeta, sku11e det visa si& det vi kämpade för ärjust ett sådantsa i;llälle som demonstranterna också sa sig tkämpa för.'' Att 1968 års revoltörer inte lllinst vände sin vrede mot den represen- ~tiva, parlamentariska demokratin spelår tydligen mindre roll. Mot den bak- ~nden är det inte svårt att förstå den tadikalisering som socialdemokratin unjergick åren kring 1970 och den oförson- ~t gentemot "borgarna" som följde i.därmed. tförmågan att skilja på sak och person !fden den senare var inte Tage Erlanders "erk. Den största bristen i denna me- ~oarbok är kanske att den i sin partiibundna egenrättfårdighet inte alls gör sin :författare rättvisa. Att Tage Erlander har en förödande personlig charm vet hela svenska folket, och den charmen märks här och där i boken. Den är som bekant så stor att 1 : många " borgare", som inte känt honom r ~ så väl, är övertygade om att en så Lrevlig karl väl ändå inte kan vara en riktig socialist. Men det är han. Vi som mötte honom på andra sidan i det politiska livet hade inga illusioner på den punkten. Vi kände till hans åsikter och bekämpade dem. Vi visste också, för att uttrycka sig hövligt, att hans verklighetsuppfattning inte var att lita på. Han utgick så gärna från att saker och ting förhöll sig så som han önskade att de skulJe förhålla sig - rentavatt han själv hade sagt vad han efteråt önskade att han hade sagt. Det hindrade inte att vi tvärs över de politiska barrikaderna kände och känner stark personlig tillgivenhet för honom. Varför vi det gjorde och gör begriper man inte vid läsningen av denna me- 415 moarbok. Visst är Tage Erlander socialdemokrat och socialist, och visst har han alltid varit det. Men först och främst är han en varm och älsklig människa och en sann demokrat, med den respekt för oliktänkande och den förmåga att skilja på sak och person som ligger i det verkligt demokratiska sinnelaget. Därför kunde han vara generös och förtroendefull också gentemot "borgare". Därav finns inga spår i boken. Låt mig därför komplettera den med ett par erinringar ur min egen relativt kortvariga erfarenhet. Våren 1964 hade vi haft osedvanligt skarpa meningsskiften sedan jag protesterat mot försöket att vid första-majdemonstrationen visa upp FN:s generalsekreterare U Thant på den socialdemokratiska triumfvagnen. (Han lämnade förresten återbud till slut, om det nu var min förtjänst elJer berodde på något annat.) Många hårda ord hade fällts av statsmtmstern, utrikesministern och deras partivänner. Ett par månader därefter var den konservative brittiske premiärministern Harold Macmillan på officielJt besök i Sverige. Då bjöds jag, ensam av oppositionens partiledare, till Harpsund för att träffa honom, och Erlander gjorde särskilda anstalter för att jag skulle få tala i enrum med den brittiske gästen. "Ni måste ha saker att säga varandra som inte jag skall få höra." Ett par år tidigare hade Östen Unden, då utrikesminister, gjort uttalanden om kärnvapenfria zoner i Östersjö-området (i anledning av den s k Rapacki-planen). På en fråga i Dagens Nyheter om utrikesnämnden rådfrågats hade han varat att det inte fanns någon anledning till det: den hade inte med saken att göra. Bertil i .: 416 Ohlin och jag var illa berörda, och det föll på min lott att hos statsministern begära en diskussion i utrikesnämnden. Svaret blev både negativt och positivt: visst skulle vi få diskutera frågan i nämnden. "Men du förstår väl attjag inte kan desavouera Unden." Utrikesnämnden kunde därför inkallas för att behandla någon annan fråga - det fanns alltid nå- got man kunde ta upp - och sedan fick vi öppna debatt om kärnvapenfria zoner under Övriga ärenden. Så blev det också. Jag skulle kunna ge flera exempel, men det kanske allra mest typiska är så- dana som inte ens nu kan nämnas offentligen utan brott mot givet förtroende. Man bör också komma ihåg att generositeten inte fanns bara på ena sidan. Jarl Hjalmarson brast under sina elva år som partiledare aldrig i ridderlighet mot politiska motståndare. Men huvudsaken il att relationer av detta slag aldrig inkrät tade på de sakliga meningsskiljaktighe. temas område men däremot hade utomordenligt stort värde för att upprätth~ en uthärdlig atmosfär i det politiska livet. Det var sannerligen inte fråga om någG · mygel, men däremot om ömsesidig akt ning och hänsyn. Detta drag, som i så hög grad kännotecknade Tage Erlander som politisk person, finner man inte i boken om 196(). talet. Hade de funnits med skulle den ha. haft något att ge för kännedomen o svensk demokrati och inte bara Ollf svensk socialdemokrati. Det vore olyct ligt om de skulle bli bortglömda. Men det kanske inte passade att framhäva dea när man höll på med agitationen i 1982 års valrörelse.