Dagens frågor Kommunalt samband Nu är det dags att avskaffa den gemensamma valdagen för riksdags- och kommunalval! Vi har nu alltför länge och gång efter annan kunnat konstatera att det inträffat som de, som från början var emot den gemensamma valdagen, hade förutspått. Det finns faktiskt ingen anledning att det skall bli maktskifte i kommuner och landsting i socialistisk favör bara därför att väljarna är missnöjda med den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Det kommer inte att vara mera riktigt om de borgerliga återtar makten i bland annat Stockholms stadshus 1985 om väljarna då konstaterar att inte heller en socialdemokratisk regering klarade av uppgiften att föra Sverige ur den världsomfattande depressionen - den djupaste och längsta sedan 1930-talet. Väljarna låter sina sympatier på riksplanet styra även sitt röstande på det kommunala planet. De kommunala frå- gorna kommer i bakgrunden och, vad värre är, de kommunala makthavarna lever därför i en mer skyddad tillvaro än vad som är nyttigt för en fungerande demokrati. Väljarna tar inte ställning till om de tycker att de kommunala makthavarna har skött sig bra eller dåligt. Därför kan de kommunala makthavarna skö- ta sig sämre än vad de hade kunnat om väljarnas röstning i större utsträckning bestämdes av hur de faktiskt tycker att de kommunala förtroendemännen har skött sitt fögderi. Kommunalpolitikerna lever i en skyddad verkstad genom att väljarna röstar rikspolitiskt. Deras skyddade tillvaro blir ändå mera ombonad av att kommunalpolitikerna dessutom har samregerande som princip. Det är betydligt säk· rare att vara kommunalråd än att vara riksdagsman eller sakkunnig i något departement. De senare åker ut efter ett valnederlag. Kommunalråden och bor· garråden sitter som regel kvar även om de förlorar valen. Skulle det gå illa får de ofta bli oppositionsråd i stället för bor· garråd. Idag behöver inte kommunalpolitikerna anstränga sig för att behålla väJ. jamas förtroende - deras röster far de ändå. Arbetarrörelsens degeneration Det starkaste intrycket av årets val i troligen hos de flesta hur splittrat dd svenska folket står i sin politiskt ocl ekonomiskt utsatta situation. Valröreli sen är förvisso inte något som frambriJto ar samling eller kontakt ovan stridsviJI. let. Den nu mest illavarslande polariso; ringen gäller förhållandet mellan det ~ gerliga och det socialistiska blocket. nog med att de socialistiska ledarna· de båda vänsterpartierna drivit en kal socialiseringspolitik; den har terats i direkt oförsonliga tonfall. Till programmatiska polariseringen - pen för och mot fondsocialiseringen har kommit en verbaliserad sådan, d är djupt oroande. Övertrampen på Jxw. gerlig sida har icke varit så få - det erkännas - men de utgör en svag gentemot de okvädingsord, som terna riktat mot motståndarpartierna det privatägda näringslivet. Olof Palme - vem annars - har spetsen, vilket också är oetcyrrlmei'SIIIa Att denna högt begåvade politiker bn motstå frestelsen av en infam formukringär vi vana vid. Det är naturligt att många ställer sig iågan hur polariseringen tillkommit och framför allt hur Per Albin Hanssons socilldemokrati, som även av många molllåndare omfattades med respekt, kunaat förändras så. En del av svaret på iågan får man i förre Dala-DemokratenIdaktören Gösta Söderlunds bok "Slutlvid" (LT:s förlag). Den ger insidesbilden av "rörelsens" utveckling, som 1972 ledde till att Gösta Söderlund lämnade nirelsens press och partiet, som han dessförinnan lidelsefullt arbetat för i hela itt liv. Skildringarna av den förföljelse, 11m de alltför rakryggade och självstänIga inom socialdemokratin utsatts för ledan de nysocialistiska krafterna böljat laga makten under 1960-talet är direkt rämmande. De vittnar om vad som är lit vänta i ett fondsocialistiskt system. Allra mest upprörande är skildringen av hur Brunnsviks folkhögskola, den pmla socialdemokratins ideologiska och kulturella högborg, där så många av arbetarrörelsens kämpar fick sin skolning, bröts ned till en apparattrogen kursgård med ren funktionärsinskolning. Förklaringen till dagens socialistiska vulgarisering av den politiska debatten ligger då llåra till hands. En kyrka i katakomberna De som sökt följa utvecklingen i Polen bar alla varit imponerade av den roll som den katolska kyrkan spelat. Den förbandiar direkt med statsledningen, dess biskopar säger rätt ut sin mening om förföljelserna av solidaritet, den motarbelas men framträder ändå öppet. Den har 391 stöd hos folket. Polackerna har lång erfarenhet av motstånd mot förtryck. Utan kyrkan vore dock situationen i Polen betydligt sämre än den är. En särskild tillgång är naturligtvis att påven Johannes Paulus II är född polack. I Polens grannland Tjeckoslovakien är läget ett annat. Det framgår av en väldokumenterad redogörelse i septemberhäftet av The World Today. Ungefär 10 miljoner tjecker och slovaker, bortåt två tredjedelar av befolkningen, är katoliker. De har föga glädje av att påven är polack. Tvärtom är allting polskt numera en skräck för de styrande, som knappast kan vänta sig så stort tålamod i Moskva med antikommunistiska demonstrationer som polackerna trots allt mött. Påvevalet för fyra år sedan betydde därför en skärpning av förföljelserna mot katolikerna i Tjeckoslovakien. Sedan länge finns där en organisation Pacem in terris, som anser sig vara katolsk men som inte godkänns av Vatikanen. Den samarbetar med kommunistpartiet som en sorts quislingrörelse bland prästerskapet. Av de präster, som är emot rörelsen, hålls kanske något hundratal just nu i fängelse för sin tros skull. Andra har avstängts från sina församlingar och förbjudits att celebrera mässan. Katolska tidningar och tidskrifter har fått sina upplagor begränsade. Av 13 biskopsstolar var i böljan av detta år 8 obesatta: staten accepterar inga andra präster som biskopar än dem som tillhör Pacemin terris. Märkligt nog har fyra av de fem fungerande biskoparna anslutit sig till denna organisation. Ärkebiskopen i Prag, kardinal Frantisek Tomasek, är ensam öppet trogen sin kyrka. Med sig har han det undeljordiska 392 prästerkapet, "kyrkan i katakomberna". Dess präster kan ha vigts i hemlighet, de undervisar och predikar med risk att gripas och dömas till fängelse, deras tryckerier är naturligtvis förbjudna. Samtidigt får quislingkyrkan officiellt beröm för "sin positiva attityd gentemot den socialistiska staten." Det är lätt att tänka sig vad detta innebär. Åtminstone moraliskt stöd till den hårt trängda kyrkan i katakomberna borde, kan man tänka, komma från Kyrkornas Världsråd. Men detta är genomsyrat av vänsterradikalism. Vad beträffar den svenska kyrkan, som då och då hörs protestera mot ett och annat, tiger den i detta fall stilla, eftersom den fortfarande, frimodigt och förblindat, är ansluten till Världsrådet "ack, Herre, huru länge?" Regeringsskiftet i Danmark Danmark lyckades byta regering i rakt motsatt riktning mot den som Sverige valde att göra ett halvt dussin dagar senare. Skillnaden var inte bara den nya regeringens partifärg. Regeringsskiftet i Danmark skedde utan val. Senaste valet var i december 1981 och den trötte statsministern Anker J~rgensen förutsåg, utan tvivel med rätta, att ett nytt folketingsval inte skulle ändra mycket på partiernas inbördes ställning - och i varje fall inte skulle stärka hans eget parti Socialdemokratiet. Regeringsskiftet gick lätt efter ett dygns tvekan om statsministerposten. Helt överraskande hade Det radikale Venstre och Fremskridtspartiet pekat p6 den konservative ledaren Poul Schh1ter och Venstres ledare Henning Christophersen böjde sig efter några timman dramatiska förhandlingar. Men han fict god ersättning. Hans parti fick utrikesministerposten - oväntat gavs den k partiets ordförande Uffe Elleman-Jensea - och finansministerposten, som Heaning Christophersen själv tog vid sidal av att bli vice statsminister, samt eko~ miministerposten. Det konservative Folkeparti oå Venstre har nu åtta ministerposter vu Centrum-demokraterna har fyra oå Kristeligt Folkeparti en enda. Parlameto tariskt är den nya fyrklöverregeringe~ med sina 66 mandat bara några få 111Mdat starkare än den avgående socialdomokratiska regeringen. Den kommer Il bli parlamentariskt beroende av bAlk Det radikale Venstre och Fremskridtlpartiet, två oberäkneliga storheter, vi ket Mogens Glistrup kort efter regerinp utnämningen underströk genom att tak om att han redan var i färd med att fört» reda valkampen. Men det är tvivelaktigt om sociaklt mokraterna tills vidare har för avsikt Il störta den nya regeringen för att s.komma till makten. De är i mer än Il avseende tröttkörda. De har lovat • "saklig" opposition - och det fattadl bara annat, när man tänker på partill ansvar för Danmarks högst penibla dit nomiska situation vid tidpunkten för• geringsskiftet.