NILS ANDREN: Försvarspolitisk omprövning? Försvarspolitik handlar om hot, resurser och risktagning, skriver professor Nils Andren uid FOAs division for internationella studier. l kärva ekonomiska tider är det lätt 111/lÃ¥la resursramen pÃ¥verka rynen pÃ¥ de säkerhetspolitiska problemen och underskatta hotet och riskerna. För att vÃ¥rt forsvar i fredstid skall verka stabiliserande i vÃ¥r del al' Europa krävs det emellertid att det har en sÃ¥dan styrka och sammansättning att ingen makt behöver befara att Sverige i en kritisk situation blir ett militärt tomrum som lätt kan intas. Ett teknologiskt e.ffektivt skalforsvar, som innebär höga "tillträdeskostnader"fÃ¥r fienden, ter sig merafredsbevarande än ett segt djupforsvar. Luftrummet över Sverige anses vara vÃ¥r mest intressanta strategiska tillgÃ¥ng. Detta leder till en omprioritering tillfÃ¥rmÃ¥n fÃ¥r ett bibehÃ¥llet starkt luftforsvar pÃ¥ bekostnad av armens invasionsförsvar. I den moderna säkerhetspolitiskajargongen möter vi ofta begreppet "doktrin". Det är varken entydigt eller klart. Liksom andra modcord används det utan större precision. Här kan doktriner definieras som fö- reställningar om försvarets uppgifter och hur dessa skall lösas. Fyra faktorer är av särskild betydelse för dessa föreställningar: dc hot - faktiska eller tänkbara - som motiverar att vi hÃ¥ller oss med ett försvar; dc ambitioner som vi uppställer för detta försvar; det sätt pÃ¥ vilket vi vill förverkliga ambitionerna; dc resurser vi anser oss ha rÃ¥d till; denna faktor är alltid viktig, ibland (särskilt just nu) helt dominerande. Försvarspolitik handlar sÃ¥ledes om hot, resurser och risktagning: skall vi lÃ¥ta vÃ¥ra föreställningar om möjliga, tänkbara eller troliga hot vara avgörande för vÃ¥ra ambitioner och resurser, eller skall vi lÃ¥ta resurssidan bestämma ambitionerna, eller rent av vilka hot vi vill erkänna. Det är lätt att lÃ¥ta resursramen pÃ¥\'crka synen pÃ¥ vilka dc säkerhetspolitiska problemen i realiteten är. Vi vill ju gärna motivera vÃ¥ra forsvarsbeslut pÃ¥ säkerhetspolitiska grunder. Om pengarna inte räcker till, är det frestande att nedvärdera hotet och underskatta risken. Den sittande försvarskommitten gÃ¥r inte fri frÃ¥n denna frestelse. Det är en farlig lek; den som varnar for 346 vÃ¥dorna mÃ¥ste dock alltid räkna med den stora publikens och dc kloka cftcrrationaliscrin~arnas klander. Hot och resurser VÃ¥ra dominerande föreställningar om tänkbara hot har i stort sett varit dcsamma under det senaste Ã¥rtiondet. Dc ambitioner som politikerna har uppställt för försvaret har inte heller ändrats i nÃ¥got väsentligt hänseende. Men dc resurser som anvisats för försvaret har under en lÃ¥ng följd av Ã¥r urholkats, ofta i former som haft mycket litet att göra med rationell försvarsplanering. Enligt vÃ¥ra traditionella hotföreställningar betingas vÃ¥r säkerhet i hög grad av relationerna mellan stormaktsblocken i Europa; de största krigsriskerna för smÃ¥ stater som Sverige anses uppstÃ¥ vid skärpt konflikt eller öppet krig mellan blocken. MÃ¥let- eller ambitionen - är att sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt tillfÃ¥rsäkra oss respekt fÃ¥r vÃ¥r önskan att leva i fred. Totalförsvaret skall vara krigsavhÃ¥llande, dvs fredsbevarande, för Sverige. Samtidigt skall det bidra till den regionala balansen i Norden, och därmed verka fredsbevarande i Europa. En viktig utgÃ¥ngspunkt är uppfattningen att Sverige normalt inte är ett angelägct strategiskt mÃ¥l. Men i lägen dÃ¥ Svcri~c kan uppfattas som ett lämpligt steg pÃ¥ ,·ägcn för en krigförande part som vill nÃ¥ angreppsmÃ¥l utanfÃ¥r Sverige hÃ¥ller inte denna bedömning. I enlighet med mÃ¥lsättningen bör Sveriges fÃ¥rsvar därför Yara sÃ¥ bra att en angripares kostnader för att bryta väpnat motstÃ¥nd frÃ¥n Sverige blir större än hans fördelar av att kunna am·ända svenskt territorium. Angreppet fÃ¥r inte löna sig. Vi möter inte sällan frÃ¥gan om ,.i \Trkligcn kan göra nÃ¥got mot en supermakt som finner det angeläget att sätta sig i besittning av vÃ¥rt territorium. Är det rimligt att tro att han kan avhÃ¥llas av ett smÃ¥stats· försvar som vÃ¥rt? Supermakten är ju alltid sÃ¥ oändligt överlägsen, i alla hänseenden. En liten stat kan inte göra nÃ¥gonting som är effektivt om en supermakt fritt öser ur sina väldiga resurser tills han fÃ¥tt fram tillräckligt för att vara säker pÃ¥ framgÃ¥ng. Allt detta är ofrÃ¥nkomli~rn sant. \'Ã¥r försvarspolitik bygger dock pÃ¥ uppfatt· ningcn att sÃ¥dana situationer inte är tro· liga. Behov av svenskt territorium inträder sannolikt först dÃ¥ situationen mellan blocken är mycket spänd och angriparen har sina resurser splittrade mellan ett stort antal olika fronter och omrÃ¥den. Det innehär att endast marginella resurser kan sättas in i ett angrepp mot Sverige. Om en störrr konflikt eller fördjupad internationell spänning uppstÃ¥r, har vi räknat med sÃ¥ lÃ¥ng förvarning att en mobilisering hinnrr ge försvarsorganisationen nödvändigt lr- ,·ande innehÃ¥ll. Denna syn undcrbygg('r förhoppningen att uppfattas som sÃ¥ starka att en potentiell angripare lämnar oss i fred . Vilket försvar krävs mot hoten? Eftersom vi har ett mobiliscringsföm·ar, inte en stÃ¥ende armr' har vi dÃ¥lig beredskap infor ett överraskande angrepp om ett sÃ¥dant trots allt skulle drabba oss. Förs,·arcts armedelar är i stort sett "permanent hemforlovade i fredstid". Dc enda undantagen är dc forband som befinner sig under grundutbildning eller är inkalladc till repetitionsövning. Andra länders beredskap är nästan uteslutande uppbyggd pÃ¥ en kombination av stÃ¥ende forband och mobiliseringsstyrkoL Det skulle bidra till den regionala stabiliteten i Nordeuropa, och därmed ocksÃ¥ till vÃ¥r egen säkerhet, om ocksÃ¥ vi pÃ¥ nÃ¥got sätt kunde höja vÃ¥r permanenta fredstida beredskap, när det gäller armeforband. En bättre beredskap skulle öka bÃ¥da sidornas tilltro till vÃ¥r formÃ¥ga att avvisa ocksÃ¥ kuppartade angrepp och därmed bidra till att minska deras sannolikhet. Än sÃ¥ länge betraktas detta inte som ett stort problem. Risken for ett överraskningsangrepp - frÃ¥n nÃ¥gondera sidan - är obetydlig, men endast sÃ¥ länge som en maktbalans upprätthÃ¥lls mellan blocken och vÃ¥rt eget samhälle inte blir sÃ¥rbart pÃ¥ grund av inre s\·aghct och upplösning. J u svagare vi blir, i alla hänseenden, desto större blir dock risken att vi betraktas som ett destabiliserande, strategiskt tomrum, som kan tas i besittning med mÃ¥ttliga kostnader. En ökad fredsberedskap innebär inte nödvändigtvis en stÃ¥ende yrkcsarme. En sÃ¥dan arme kan i vissa hänscenden tänkas bli effektivare än en mobiliserande värnpliktsarme. Det är dock ett axiom att demokratins bästa skydd är en fÃ¥rsvarsmakt som bestÃ¥r av lagom missnöjda och knorrande värnpliktiga i uniform. Ett sÃ¥dant 347 forsvar forankrar forsvarsviljan och kan forhindra att misstron mellan " folk och forsvar" växer sig for stark. Detta konstaterande är ett psykologiskt axiom men ingen misstrocndeforklaring. Vi fÃ¥r inte forledas av dc fÃ¥, men massmedialt röststarka stämmor som lÃ¥ter sin harm mot utländskajuntor gÃ¥ ut över vÃ¥r egen demokratiskt ovanligt välanpassade officerskÃ¥r. Kraven pÃ¥ en starkare, permanent beredskap mÃ¥ste sÃ¥ledes forverkligas inom ramen for den allmänna värnplikten. Det är tänkbart - men inte säkert - att detta beredskapskrav relativt sett skulle innebä- ra ett sämre resursutnyttjande, t ex infor den klassiska plancringssituationcn, hotet om en stor invastion. Med en viss tillspetsning kan det häremot hävdas att en snabb beredskap i en kritisk situation ökar vÃ¥r trovärdighet mer än möjligheten att mobilisera fler forband än vi formodligcn skulle ha användning for i nÃ¥gon tänkbar situation. Det är därfor motiverat att tona ner betydelsen for vÃ¥r forsvarsplanering och forsvarspolitik av en stor supcrmaktsinvasion, i anslutning till allvarligt skärpta motsättningar eller krig i Centraleuropa. Just denna typ av hot är dock särskilt användbara planeringsmÃ¥l for en krigsorganisation som mÃ¥ste utnyttja det stora flertalet värnpliktiga, alla med sÃ¥vitt möjligt likartad utbildning. Men den kan fÃ¥ oönskade foljdcr. PÃ¥ grund av den stora, värnpliktsstyrda krigsorganisationens växande kostnader leder en traditionell tillämpning av värnpliktsprincipen till att dc tekniskt avancerade delarna av fÃ¥rsva- 348 ret undergrävs. I en teknologiskt avancerad värld är just dessa delar allt viktigare. säkerhetspolitiskt söker inte desto mindre mÃ¥nga traditionella värnpliktsfÃ¥rsvarare tröst i tron pÃ¥ det sega, territoriella fÃ¥rsvarets uthÃ¥llighet - ocksÃ¥ med relativt enkel utrustning. Detta borde vara en klen tröst. Det strider mot den tekniska utvecklingens obönhörliga imperativ. En angripare kan tvivla pÃ¥ trovärdigheten av vÃ¥r fÃ¥rmÃ¥ga att fÃ¥ra ett lÃ¥ngvarigt, ödeläggande och utarmande krig över ytan. Ett teknologiskt effektivt skalfÃ¥rsvar, som innebär höga "tillträdcskostnadcr", ter sig mot denna bakgrund mera fredsbevarande än ett segt djupfÃ¥rsvar. Det är inte säkert, eller ens troligt, att tanken pÃ¥ eventuella, höga "uppchÃ¥llskostnadcr" har en avskräckande effekt pÃ¥ en angripare som lätt kan komma in i landet och nÃ¥ sina viktigaste mÃ¥l. Skal eller yta, antal eller teknologi, är centralpunkter i vÃ¥rt aktuella militära, sä- kerhetspolitiska problem. Vi har svÃ¥rt all söka rationella, fÃ¥rdomsfria lösningar, därfÃ¥r att vi är bundna av ett arv av resurser och organisation, traditioner och ideologi. Detta är ofrÃ¥nkomligt. BÃ¥de värnpliktssystemet och armeorganisationen är viktiga restriktioner. Men vi fÃ¥r inte stirra oss blinda pÃ¥ dem. Andra faktorer borde i ännu högre grad fÃ¥ pÃ¥verka vÃ¥ra beslut om hur vi skall utveckla vÃ¥rt fÃ¥rs\'ar i framtiden. Vi mÃ¥ste alltid uppmärksamma fÃ¥rväntningar och farhÃ¥gor i vÃ¥r omvärld. MÃ¥let fÃ¥r vÃ¥r neutralitetspolitik är ju att ingen makt skall hysa nÃ¥gra sÃ¥dana fÃ¥rcställningar, knutna till svenskt agerande eller svenskt territorium. Om vi finner att oroande fÃ¥rväntningar och farhÃ¥gor upp· stÃ¥r, bör detta vara en viktig signal, när vi granskar vÃ¥ra fÃ¥rsvarsproblem. De kan t o m innebära en allvarlig varning att om· världen inte anser vÃ¥r säkerhetspolitik helt trovärdig. Dc senaste Ã¥rens svenska fÃ¥rs\'arsut· veckling, liksom den militärtekniska ut· vecklingen i vÃ¥r omvärld, har lett till täm· !igen enstämmiga kommentarer i bÃ¥de öst och väst, frÃ¥n bÃ¥de maktblock och närma· re grannar. Det innebär att alla betraktar luftrummet över Sverige som den mest intressanta svenska strategiska tillgÃ¥ngen - och därmed ocksÃ¥ som det största hotet Slutsatscn blir att Sveriges fÃ¥rsvarspoli· tiska trovärdighet främst kräver fÃ¥rmÃ¥!(a att hindra andra frÃ¥n att utnyttja vÃ¥rt luft· rum fÃ¥r sin krigfÃ¥ring. Detta konstaterande understryker vÃ¥rt dilemma. Det borde vara en stark dril' kraft fÃ¥r strävan efter en lösning som inn bär att vi kan behÃ¥lla ett starkt luftfÃ¥rsvar. Sveriges geografiska läge är sÃ¥dant at det främst är i luften och pÃ¥ havet som 1 har att möta ncutralitctskränkningar. Det oundvikliga priset, Ã¥tminstone inom fal realistiska kostnadsramar, mÃ¥ste bli c~r lägre ambition fÃ¥r armens invasionsfÃ¥r· svar mot en över territoriet inträngande fiende. Det problem som nu arbetande fÃ¥r s:varskommitten bör (mÃ¥ste) lösa, är hur värnpliktsprincipens tillämpning skaU kunna anpassas till en sÃ¥dan ändrad alll' bitionsnivÃ¥. Anpassningen mÃ¥ste innebä11 att neutralitetsfÃ¥rsvaret - fÃ¥rmÃ¥gan ar upptäcka och avvisa eller bekämpa kränkningar och angrepp "under storinvasionströskcln" - om sÃ¥ blir nödvändigt prioriteras framför det stora invasionsförsvaret. En sÃ¥dan prioritering bör rimligtvis ocksÃ¥ leda till en mer positiv syn pÃ¥ flottans uppgifter och resursbehov. Kärnvapen Under tidigare skeden av efterkrigstiden intog kärnvapen en viktig ställning i vÃ¥r säkerhetspolitiska debatt. "Svenska kärn- \·apen" ansÃ¥gs under 1950-talet av mÃ¥nga som ett rimligt mÃ¥l för svensk försvarspolitik. OcksÃ¥ föreställningar om kärnvapenhotet spelade en viktig roll, inte minst fÃ¥r ci,·ilförsvarcts planering. Det tog sig uttryck bl a i storslagna evakueringsprogram och bergskyddsrum. Under 1960-talet inträffade viktiga förändringar. Intresset för svenska kärnvapen svalnade. Försvarsplaneringen har kommit att koncentreras framför allt pÃ¥ det konventionella angreppet; mindre hänsyn har tagits till kärnvapcnhotct. Den ursprungliga drivkraften bakom omsvängningen var politisk, ideologisk och moralisk. Men ocksÃ¥ säkerhetspolitiska och militära analyser ledde därefter till slutsatsen att risken att Sverige skulle utsättas för ett mera omfattande kärnvapenangrepp eller kärnvapenangrepp över huvud taget var tämligen liten. Detta motiverades av flera skäl. Ett isolerat kärnvapenangrepp som kulmen pÃ¥ en utpressningsoperation förcföll rimligt endast i en situation, där kärnapen tidigare har kommit till använd- 349 ning. Med andra ord, det tredje kärnvapenangreppet - efter Nagasaki 1945 - mÃ¥ste ha ägt rum nÃ¥gonstans, kanske i Europa, för att en sÃ¥dan operation skulle uppfattas som rimlig. - Argumenten anses alltjämt hÃ¥llbara. Givetvis kan man aldrig utesluta att dc stora, allt mer "fulländade" kärnvapenarsenalerna hos supermakterna kommer till användning i ett krig pÃ¥ den europeiska kontinenten. Vapnen finns ju där, i skrämmande överflöd. Supermakternas Ã¥terhÃ¥llsamhet är dock stor. De, om nÃ¥gra, känner de ödesdigra konsekvenserna av ett sÃ¥dant krig. Men risken finns kvar; kanske ökar den om den verklighetsfrämmande förcställningen vinner tilltro att ett kärnvapenkrig kan föras pÃ¥ den europeiska kontinenten utan att supermakterna själva behöver bli berörda. Utvecklingen av taktiska och eurostrategiska kärnvapen har tolkats som tecken härpÃ¥. Dc senaste Ã¥rens utveckling av smÃ¥ kärnvapen med stor precision har lett till ofta Ã¥terkommande, tvärsäkra pÃ¥stÃ¥enden att risken för kärnvapenkrig har ökat. Till detta kan sägas att risken har funnits sedan länge. Den upplevs dock särskilt intensivt när "generationsskiften" pÃ¥gÃ¥r inom supermakternas kärnvapenarsenaler. Eftersom dessa skiften sällan sker samtidigt, uppfattar motparten dem regelmässigt som kritiska " balansrubbningar" . Den utomstÃ¥ende världen översätter, analyserar och utvärderar tämligen kritiklöst argument som .hör hemma i ordduellen mellan maktblocken eller i den interna amerikanska försvarsbudgctdcbatten. 350 Lägg härtill det paradoxala spel som hela tiden drivs - som mÃ¥ste drivas - fi>r att göra kärnvapnens användbarhet "nästan" trovärdig. Om ingen tror att dc nÃ¥- gonsin kan användas, kan dc förlora sin Ã¥terhÃ¥llande verkan ocksÃ¥ pÃ¥ stora, kon- ,·cntionella krig mellan supermakterna. För att upptrappningsrisken skall förbli verklig och därmed ocksÃ¥ avskräckande, mÃ¥ste kärnvapnen framställas som verkliga vapen - Ã¥tminstone nästan. Kärnvapentröskeln fÃ¥r inte uppfattas som alltfor hög om kärm·apnen skall skydda mot krig, inte bara mot kärnvapenkrig. Detta är en synpunkt som ofta kommer bort i elen politiska kärnvapcndcbattcn, inte bara i Sverige. Även om tekniken gÃ¥r framÃ¥t och kärnvapendoktrinerna förnyas, bÃ¥de genom spekulationer - ibland uttryckta som operativa direktiv - och förändrade strategiska "mÃ¥lval", är dock dc Ã¥terhÃ¥llande krafterna desamma som förr. Även om risken inte anses vara överhängande är det uppenbart att varje land mÃ¥ste ta stor hänsyn till den. Om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut i Europa, vore det dÃ¥ meningsfullt att sätta in kärnvapen ocksÃ¥ mot Sverige? NÃ¥gra politiska, moraliska eller andra hämningar frÃ¥n de krigförande parterna kan man givetvis inte räkna med. Om Sverige dragits in redan i ett inledande konventionellt skedc av kriget, vore risken uppenbar att Sverige skulle dras in i en "upptrappning". Om sÃ¥ inte vore fallet skulle sannolikt kärnvapeninsatserna göra de kontinentala operationerna sÃ¥ kortvariga att nÃ¥gon strategisk fördel inte skulle kunna vinnas genom att dra in ett neutralt Sverige i konflikten. Det sägs ofta att försvar aldrig kan löna sig, allra minst för en smÃ¥stat och i kärnvapnens tidsÃ¥lder. Det är en kritisk syn pÃ¥ försvaret och dess uppgifter. Kritiken bärs upp av olika värderingar. För somliga kritiker är utgÃ¥ngspunkten en allmänt fientlig inställning till försvaret som funktion eller till försvarsmakten som organisation. Andra tycks mena att om försvaret inte kan "avskräcka" frÃ¥n eller rent a1· "klara·· alla angrepp sÃ¥ är det tämligen värdelöst. En sÃ¥dan syn är verklighetsfrämmande. Det är ju inte säkert, kanske inte ens m~jÂ- ligt, att den allra värsta situationen kom· mer att uppstÃ¥. Det betyder inte att Ii skall vara blinda för riskerna, endast att 1i bör undvika överdriven pessimism, dÃ¥ l'i bedömer vÃ¥ra egna möjligheter. Framför allt bör vi inte vara sÃ¥ fixerade vid kärnvapenhotet att vi bortser frÃ¥n det • konventionella försvarets grundläggande betydelse för den politiska balansen i \orelen och Europa. SÃ¥ länge som maktblocken rustar - främst konventioncllt - för att kunna föra det krig dc vill undvika är det ocksÃ¥ viktigt att smÃ¥, alliansfria stater inte genom sin svaghet inbjuder till lättförvärvade positionsvinstcr. Enbart fruktan härför inom nÃ¥got av blocken kan leda till ökade spänningar. Nya hot I debatten om försvaret och säkerhetspolitiken finner vi växande intresse för en hdt annan typ av värderingar. Dessa gÃ¥r ut pÃ¥ att riskerna i framtiden inte är av militärt slag utan framfor allt ekonomiska. Dc sammanhänger med den ökade internationaliseringen och den sÃ¥rbarhet som blir en löljd av den tekniska ut\·ccklingcn, av den moderna produktionsspecialiseringen och av det växande beroendet av · bÃ¥de produkter, handelsutbyte och forctag i andra länder. Vi mÃ¥ste, anser mÃ¥nga, "omrusta" forsvaret sÃ¥ att det blir mera inriktat pÃ¥ dessa " nya" faror, mindre pÃ¥ väpnade hot av olika slag. Dc pekar ocksÃ¥ pÃ¥ riskerna av spänningen mellan " Nord" och "Syd", industri- och rÃ¥varuländer. Kritikerna tar upp faktiskt existerande törhÃ¥llanden som kan innebära bÃ¥de risker och faror. Men innebär detta att dc gamla riskerna och farorna har blivit mindre? Världen är mer väpnad än nÃ¥- gonsin i fredstid. Dc som sätter likhctstcckrn mellan krig och världskrig, dvs är fixerade vid forcställningcn om det europeisb och globala storkriget, finner vÃ¥r egen \·ärld fredlig; nÃ¥got tredje världskrig eller nÃ¥gon allmän konflikt har ju inte brutit ut i Europa. I själva verket hör krig, uppror och inbördeskrig lika mycket till dagshändelserna som under nÃ¥gon tidigare epok av mänsklighetens historia. Europa är hittills en stabil del av världen, bÃ¥de trots och pÃ¥ grund av dc militära rustningarna. Händclscutvccklingcn under det senaste Ã¥rtiondet har dock inneburit att grundvalarna for den traditionella stabiliteten i Europa forsvagas. Tyvärr kan man därfor pÃ¥ sikt inte bortse frÃ¥n möjligheten att den europeiska stabiliteten kan upplösas. 351 Dessa slutsatser och farhÃ¥gor mÃ¥ste fÃ¥ betydelse ocksÃ¥ for Sverige. I en situation som präglas bÃ¥de av växande osäkerhet och, trots den mÃ¥ngomtalade a\·spänningsparcntescn, av ömsesidigt misstänksamma och överrustade maktblock, minskar inte vÃ¥rt behov av eget skydd mot yttre väpnat hot. Vi bör inte tappa bort vÃ¥ra enkla traditionella säkerhetspolitiska principer: forsvarets uppgift är att vara fredsbevarande. Härfor krävs att det har en sÃ¥dan styrka och sammansättning att ingen makt i vÃ¥r omvärld behöver befara att vÃ¥rt land i en kritisk situation blir ett militärt tomrum som lätt kan tas av den part, som kommer forst. Om tilltron till det svenska forsvarets - och hela den svenska säkerhetspolitikens - formÃ¥ga i detta hänseende undergrävs, minskas inte bara vÃ¥r trygghet under krig i vÃ¥r omvärld. Försvaret forlorar ocksÃ¥ formÃ¥gan att i fredstid verka stabiliserande i vÃ¥r del i Europa. Därigenom ökar dc faror som beror pÃ¥ minskande stabilitet. Det svenska forsvarets formÃ¥ga att i krigstid göra ett angrepp pÃ¥ Sverige "olönsamt" fyller sÃ¥lunda en viktig uppgift, bÃ¥de i krig och - framfor allt - i fred. Vi lever i en bÃ¥de spännande och spänningsfylld v_ärld, där dc yttre - ekonomiska, politiska, kulturella, militära - forutsättningarna for vÃ¥r tillvaro snabbt forändras. Den inrymmer inte minst for vÃ¥r säkerhetspolitik, men ocksÃ¥ pÃ¥ mÃ¥nga andra omrÃ¥den, svÃ¥rlösliga motsättningar. Ibland är gränserna svÃ¥ra att dra mellan säkerhetspolitik/fÃ¥rsvarspolitik Ã¥ den ena sidan och annan, särskilt ekonomisk 352 politik, av betydelse för vÃ¥r trygghet i vidare mening Ã¥ den andra. Följden har blivit att det säkerhetspolitiska begreppet blivit alltmera luddigt. Vi har sedan flera Ã¥rtionden alltmera byggt vÃ¥rt ekonomiska välstÃ¥nd pÃ¥ aktiv och entusiastisk medverkan i ett öppet internationellt samfund. Vi har gjort det pÃ¥ ett sätt som hela tiden ökat vÃ¥rt beroende av omvärlden och vÃ¥r egen sÃ¥rbarhet. Dc senaste Ã¥rens ekonomiska kris har understrukit detta förhÃ¥llande. U ppstÃ¥r kriser och svÃ¥righeter av olika slag stÃ¥r dc internationella instrumenten i regel inte till vÃ¥rt förfogande. Liksom vÃ¥r trygghet mot angreppshot väsentligen bygger pÃ¥ nationella försvarsÃ¥tgärder mÃ¥ste ocksÃ¥ vÃ¥ra hjälpÃ¥tgärder mot sociala och ekonomiska pÃ¥frestningar som drabbar individer, samhällen och regioner helt baseras pÃ¥ det nationella samfundet. Dc yttre krafter som skapar bÃ¥de välstÃ¥nd och osäkerhet är mycket starkare än dc inre mekanismer som skall skydda och korrigera, när vi utsätts för eller själva utlöser dc internationella marknadskrafterna. MÃ¥nga av dc nya hoten beror pÃ¥ hittill olösliga, eller Ã¥tminstone olösta, motsättningar mellan den nationella och den internationella rollen. Det är ett problem som ställer tidigare okända krav pÃ¥ bÃ¥de politiker och allmänhet. Men vi kan inte lösa dem genom att ersätta vÃ¥ra försvars· doktriner med nya säkerhetspolitiska prin· ciper, eller vÃ¥rt försvar i en överrustad värld med optimistiska spetsfundigheter eller pessimistisk självuppgivelse. Vi mÃ¥ste istället vara rustade för att leva med bÃ¥de gamla och nya osäkcrhctcr.