MATS SVEGFORS: Slutet pÃ¥ en era? VÃ¥rens regeringskris innebär att ett nytt skede i svensk politik inträtt. Detta innebär inte att den sakpolitiska gemenskapen mellan de tre borgerliga partierna brutits. Däremot kommer osäkerheten i positioner att fÃ¥ra oss in i en turbulensens tid skriver Mals Svegfors, en av Svensk Tidskrifts redaktörer, i denna artikel där han fÃ¥rsöker belysa orsaker till regeringskrisen. Med den regeringskris som utspelade sig i mÃ¥nadsskiftet april-maj inträdde ett nytt skede i svensk politik. Ända sedan 1971 hade den borgerliga trepartisamverkan legat fast. Den manifesterades pÃ¥ allvar med den gemensamma presskonferens som Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helen och Gösta Bohman arrangerade vid vilkrn man presenterade ett gemensamt ekonomisk-politiskt program. I och med presskonferensen hade Thorbjörn Fälldin angivit sin tillhörighet i politiken. Han hade sagt nej till Olof Palme - som kontaktat honom strax innan - och sagt ja till de andra borgerliga partierna. Folkpartiet mer eller mindre tvingades med i denna samverkan. Ã…r efter Ã¥r har sedan de tre partierna samsats om det än varit med Ã¥terkommande gruffoch ideliga krisungar. Problemen har dock inte varit störrr än socialdemokraternas problem till följd av motsättningar i löntagarfondsfrÃ¥gan, skattefrÃ¥gan, boendefrÃ¥gor m m. Vad är det dÃ¥ som inträffat och nu slagit sönder den borgerliga regeringen? Svaret pÃ¥ frÃ¥gan är inte sÃ¥ enkelt som inblandade parter emellanÃ¥t tror. Svaret bestÃ¥r inte i att folkpartiet nu slutligt bestämt sig for att bryta upp trepartisamverkan. Det bestÃ¥r inte heller i att Centerpartiet intr längre tÃ¥lde nedgÃ¥ngen i SIFO-mätnin~Â- arna. Inte heller moderat övermod i krisens högervind förklarar vad som inträffat. l stället kan spÃ¥ras ett antal faktorer som gjort det oundvikligt att sammanbrottet förr eller senare inträffade. Det är därmed inget parti som medvetet manövrerat fram till krisen för trepartisamverkan. Krisea har istället legat immanent hela tiden i particrna och dc förutsättningar i olika avseende som dessa givit för samverkan. sakpolitiska skillnader Socialdemokraterna - och en hel del politiker i mittenpartierna - odlar med förkärlek tesen att de sakpolitiska skillnaderna inom det borgerliga blocket är stora. Folkpartisterna ser sig själva gärna som ett vänsterparti som närmast definitionsmässigt Ã¥terfinns inom ett helt annat register av den politiska skalan än Moderata samlingspartiet. Centerpartiet har under senare Ã¥r anammat en ekologisk grundsyn som i sin mest utrerade form närmast utgör en motsats till den ekonomism som ~1oderata samlingspartiet mer än nÃ¥got annat stÃ¥r för. Trots dessa föreställningar kan man efter närmare fyra Ã¥rs regeringssamverkan konstatera att de sakpolitiska skillnaderna mellan dc tre borgerliga partierna är sÃ¥ smÃ¥ att de utan tvekan skulle kunna tÃ¥las i ett och samma parti. I själva ,·erket är skillnaderna mellan de tre borgerliga partierna mindre än de sakpolitiska skillnader som Ã¥terfinns det socialdemokratiska partiet. Man kan gÃ¥ igenom omrÃ¥de efter omrÃ¥de som varit foremÃ¥l för de bÃ¥da trrpartiregeringarnas Ã¥tgärder utan att finna frÃ¥gor som pÃ¥ allvar hotat samverkan. Ett undantag finns naturligtvis och det är kärnkraftsfrÃ¥gan. Denna frÃ¥ga har dock bÃ¥de sin speciella historia och sina speciella politiska egenheter. I själva verket har den sakpolitiska ge- 283 menskapen blivit mer uppenbar under senare tid än vad den nÃ¥gonsin varit tidigare. De sparprogram som förts fram ställer den politiska samstämmigheten pÃ¥ större prov än nÃ¥got annat som trepartiregeringarna företagit sig. Den till synes moderata Ã¥tstramningspolitiken har hÃ¥rt drivits av det folkpartistiska budgetdepartementet och vunnit fullt och helt avgörande stöd hos statsminister Fälldin. Självfallet har det förekommit motstÃ¥nd frÃ¥n dc olika fackdepartementen men det har mer varit uttryck för det sedvanliga revirförsvaret än nÃ¥got annat. De största motsättningarna i sak har funnits inom bostadspolitiken och industripolitiken. Birgit Friggebo har under sina nästan fem Ã¥r som bostadsministn skytt initiativ som kunnat avskära henne frÃ¥n det socialdemokratiska arvet pÃ¥ omrÃ¥det. Därmed har hon hamnat i situationen att hon i en borgerlig regering inte kunnat driva borgerlig politik men naturligtvis inte heller socialdemokratisk politik. Resultatet har blivit fem Ã¥rs regerande utan pÃ¥tagliga resultat. Industripolitiken är ett kapitel för sig. Ã…sling har Ã¥terkommande hamnat pÃ¥ konfliktkurs med sina moderata och folkpartistiska regeringskollegor. Även om den omtalade Ã…sling-doktrincn skulle kunna vara uttryck för en speciell centersyn pÃ¥ industripolitiken är det inte sÃ¥. Ã…slingdoktrinen är inte mycket mer än ett fint namn pÃ¥ ad-hocpolitik. I själva verket vore det naturligtvis en förolämpning bÃ¥de mot ils G Ã…sling och Centerpartiet om man pÃ¥stod att den Ã¥slingska industripolitiken 284 skulle vara uttryck för en medveten strä- van. Ingen som har sett regeringsarbetet inifrÃ¥n kan med skäl hävda att det förelegat grundläggande sakpolitiska skillnader - frÃ¥nsett kärnkraftsfrÃ¥gan - som pÃ¥ allvar har hotat det borgerliga samarbetet. Däremot är skillnaderna till den korporativisriska och kollektivistiska socialdemokratiska politiken sÃ¥ som den började framtona under första hälften av sjuttiotalet uppenbara. Politiska skillnader Även om de sakpolitiska skillnaderna är smÃ¥ förhindrar inte det att det finns politiska skillnader av annat slag. Det är skillnader ifrÃ¥ga om partiernas egen uppfattning om sin tillhörighet. Därav följer ett rollspel i politiken som inte alltid har motsvarighet i motsättningar i sak. Väljarna möter det under valrörelserna när partierna pressas pÃ¥ besked om tänkbara regeringskoalitioner efter valet. LikasÃ¥ mö- ter väljarna det i form av de olika partiernas val av motstÃ¥ndare. Genom sitt ordval i kritiken av andra partier markerar partierna sin uppfattning om det egna partiets position relativt andra partier. Folkpartiet har traditionellt sett sig självt som ett borgerlighetens vänsterparti. Detta har historiska förklaringar och gÃ¥r tillbaka till den tid dÃ¥ borgerligheten sönderföll i en politisk vänster och en politisk höger. Ända sedan denna tid uppfattar Folkpartiet den politiska högern som nÃ¥got a\' sin huvudmotstÃ¥ndare. l och för sig stÃ¥r man ocksÃ¥ i motsatsställning till socialdemokratin men anser sig ändÃ¥ ha en grundläggande progressiv strävan gemensam med det socialdemokratiska partiet. Däremot ser man den politiska hö- gern som sin motsats även i grundläggandc politiska mÃ¥l. Härtill kommer att denna syn kompletteras med en vilja att inta den plats som Centerpartiet under Gunnar Hedlund intog fram till slutet av sextiotalet. Hedlund förmÃ¥dde ligga i lä för den socialdemokratiska kritiken mot borgerligheten. Därmed kunde Centerpartiet ocksÃ¥ nÃ¥ uppgörelser med socialdemokratin i olika sakfrÃ¥gor frÃ¥n tid till annan. l och med att Olof Palme och Thorbjörn Fälldin efterträtt Tage Erlander respektive Gunnar Hedlund fanns inte längre förutsättningarna för denna röd-gröna samverkan. Centerns plats intill socialdemokraterna var vakant. l Folkpartiet sÃ¥g man i intagandet av denna plats en möjlighet till stort sakpolitiskt inflytande samtidigt som man därmed ocksÃ¥ skulle markera sin vänsterposition. Folkpartiet har aldrig övergivit sin syn pÃ¥ det egna partiet som ett vänsterparti. Samverkan med moderater i regeringsställning har uppfattats som ett slags historisk parentes. Den lÃ¥ngsiktiga inriktningen har lett annorstädes. Egentligen har man väl aldrig klarat ut karaktären pÃ¥ den historiska parentesen. Och det är intr sÃ¥ konstigt. Samverkan med moderatrr har tvingats pÃ¥ Folkpartiet av väljare och politisk verklighet. Den har aldrig \'aril resultat av nÃ¥got positivt val frÃ¥n partiell sida. Denna milt uttryckt bristande entusiasm fÃ¥r trepartisamverkan har fÃ¥rmodiigen aldrig resulterat i aktiva Ã¥tgärder fÃ¥r att slÃ¥ ·sönder regeringarna Fälldin. Däremot har viljan till uppoffringar fÃ¥r att rädda dc bÃ¥da regeringarna varit svag. Utrymme har ocksÃ¥ givits fÃ¥r de folkpartister som har fÃ¥rsökt manövrera mot regeringsupplösning. Dessa bÃ¥da faktorer har spelat roll bÃ¥de 1978 och 1981. Folkpartiets tvehÃ¥gsenhet har inte varit en tillräcklig, men väl nödvändig, fÃ¥rutsättning för regeringskriserna. Centerpartiet har i huvudsak stÃ¥tt upp for trepartisamverkan. Till betydande del kan detta Ã¥terfÃ¥ras pÃ¥ den i grunden borgerliga, fÃ¥r att inte säga konservativa, inställning som partiledaren själv har. I samma utsträckning som det ledande gardet i socialdemokratin är ett slags etatister är Thorbjörn Fälldin "anti-etatist". Han har en djupt rotad misstro mot all överhet, inte minst dÃ¥ denna utgörs av statliga byrÃ¥krater. Samtidigt som Centerpartiet och dess ledare hyser denna misstro mot statlig verksamhet saknar man den anhängighet till den liberala marknadsekonomin som Moderata samlingspartiet och Folkpartiet har. Detta pÃ¥verkar dock inte Centerpartiets rolluppfattning i särskilt hög grad. Det har snarare den betydelsen att man i politiska sakfrÃ¥gor emellanÃ¥t kan hamna lite var som helst. Det som framfÃ¥rallt Moderata samlingspartiet kan se som viktiga principfrÃ¥gor kan Centerpartiet ofta se som rena lämplighetsfrÃ¥gor där man kan göra bÃ¥de si och sÃ¥. Moderata samlingspartiets rolluppfatt- 285 mng ar entydig. Man ser sig självt som den främsta företrädaren fÃ¥r den borgerligt-liberala samhällssyn som i socialismen har sin huvudmotstÃ¥ndare. Enligt den moderata verklighetsbilden finns det inte utrymme for nÃ¥gra partier som inte inordnas i denna motsättning mellan en liberal och en socialistisk ekonomisk syn. Sammantaget ger de olika partiernas rolluppfattning problem. Folkpartiet stÃ¥r i sak pÃ¥ en klar borgerlig grund men man tvingar sig i vissa sakfrÃ¥gor - läs löntagarfonder - att pÃ¥ grund av egen rolluppfattning driva en ickeliberal politik. Centerpartiet stÃ¥r inte alltid sakpolitiskt pÃ¥ samma borgerligt-liberala grund men dess rolluppfattning leder oftast partiet att driva borgerlig politik. Kvar stÃ¥r Moderata samlingspartiet som ett slags rikslikare fÃ¥r borgerlig politik, fÃ¥r vilket sakpolitik och rolluppfattning sammanfaller. Vad som nu har beskrivits leder till att Moderata samlingspartiets politik intagit den position som den socialdemokratiska politiken intog under lÃ¥ng tid. Det är mot den moderata politiken som dc andra partierna profilerar sin egen politik. Dc andra partiernas politik blir i växande utsträckning en funktion av den moderata politiken. Detta i sin tur ger problem fÃ¥r mitten- -partierna som skall samverka med moderaterna. För hur skall man bÃ¥de profilera sig mot den moderata politiken och fÃ¥rena sig med den? Utövning av regeringsmakten Om Folkpartiet har berett den borgerliga samverkan störst problem pÃ¥ det politiska 286 fältet har Centerpartiet svarat fcir problemen i den dagliga hanteringen. Det kan synas trivialt men Centerpartiets och Thorbjörn Fälldins ovilja och oförmÃ¥ga att skapa vettiga ledningsformer för regeringsarbetet är en inte oväsentlig del av fÃ¥rklaringen till problemen i regeringsställning. De tre particrna har i regeringsställning fortsatt att vara just tre partier och ingenting annat. statsrÃ¥dsberedningen har varit Centerpartiets samordningskansli och inte i nÃ¥gon utsträckning fungerat som samordningsorgan fcir hela regeringen. Dr tre partiledarna har träffats adhoc när speciella frÃ¥gor har krävt partilcdarfcirhandlingar. Det har överhuvudtaget inte funnits nÃ¥gra former fcir lÃ¥ngsiktig planering av det gemensamma regeringsarbetet. Anledningen till denna brist pÃ¥ rationella arbetsformer i regeringen stÃ¥r direkt att finna i Fälldins egen ovilja att skapa sÃ¥dana. Vid bÃ¥da regeringsbildningarna har fÃ¥rslag väckts om att skapa nya arbetsformer men tillbakavisats frÃ¥n centerhÃ¥lL Thorbjörn Fälldins egen obestridliga arbetsmässiga och intellektuella kapacitet har inte räckt till fcir att klara all planering och samordning. Likväl har han fcirsökt. Detta har inte bara gällt visavi dc andra partierna. Han har även fÃ¥rsökt driva sitt eget parti i regeringsställning som ett slags enmansföretag. Hans medarbetare i statsrÃ¥dsberedningen har varit politiska hantlangare. Dc har inte i nÃ¥gon utsträckning kunnat ge landets statsminister kvalificerad stabsservice. Mest uppenbart blev Fälldins "cgcnberocndc" under den fÃ¥rsta rcgeringen. PÃ¥ ett mycket tidigt stadium desavouerade Fälldin sin egen energiminister Olof Johansson. Under de fÃ¥rhandlingar som fÃ¥rdes om villkorslagen hade OlofJohansson gjort ansatser att göra upp med Moderata samlingspartiet och Folkpartiet om antalet reaktorer. Fälldin gjorde eftertryckligt klart att detta inte kom pÃ¥ frÃ¥ga och underfÃ¥rstÃ¥tt att OlofJohansson hade tagit sig en roll som han inte förväntades spela. Därefter drev Fälldin själv kärnkraftsfrÃ¥gan. Om hans kunskaper än var stora kunde de självfallet inte mäta sig med dem som mobiliserades av hela det energietablissemang som Fälldin utmanat. Resultatet blev ju sÃ¥ smÃ¥ningom ocksÃ¥ ett totalt nederlag fcir Fälldin. I praktiken lyckades Thorbjörn Fälldin cementera ett av världens mest ambitiösa utbyggnadsprogram genom en folkomröstning. Genom frÃ¥nvaron av ordnade former for politisk planering har den offensiva politik som framfÃ¥rallt Folkpartiet saknat frÃ¥n regeringens sida Ã¥tminstone skenbart uteblivit. Därmed har regeringens sparprogram bara blivit blod, svett och tÃ¥rar vilket moderaterna och i viss mÃ¥n centern kunnat inpassa i sin politiska förkunnelse. Det socialreformistiska Folkpartiet har emellertid lidit av att man inte kunna peka pÃ¥ en politikens tillgÃ¥ngssida. Dess sociala reformer utan socialism har - bl a genom Ã…slings fÃ¥rsorg '- mera blivit socialism utan sociala reformer. Detta har undergrävt Folkpartiets vilja att fÃ¥rlänga den historiska parentes som man egentligen hela tiden varit tveksam till. Summan av negativa faktorer Till de nu anförda faktorerna mÃ¥ste naturligtvis läggas den ekonomiska utvecklingen för att bakgrunden till vÃ¥rens regeringskris skall bli nÃ¥got sÃ¥ när komplett. Det är den ekonomiska verkligheten som konsekvent forstärkt den moderata politikens ställning. PÃ¥ samma sätt som Olof Palme en gÃ¥ng hävdat att verkligheten är socialdemokratins största fiende kan Moderata samlingspartiet hävda att verkligheten är dess största anhängare. För varje vecka som har gÃ¥tt sedan regeringsbildningen 1979 har det blivit mer och mer uppenbart att den moderata politiken varit riktig. Det är till och med sÃ¥ att den egna politiken varit mer riktig än vad man insett i Moderata samlingspartiet. Detta är naturligtvis tillfredsställande för partiet. Samtidigt har det emellertid skapat synnerligen stora politiska problem. Vcrkligheten har fortlöpande tvingat mittenpartierna till politisk underkastelse under verklighetens krav. Inte minst Folkpartiet, med dess rollproblcm, har lidit svÃ¥rt härav. Även Centerpartiet med sin traditionella smÃ¥folksförankring lider naturligtvis av att medverka till en Ã¥tstramningspolitik som förr eller senare drabbar även dc sociala utgifterna av olika slag. Summan av dc angivna faktorerna - Folkpartiets syn pÃ¥ sig självt som ett vänsterparti, Thorbjörn Fälldins ovilja att pÃ¥ ett organiserat sätt sammansmälta trepartiregeringens politik till nÃ¥got helt och den ekonomiska verklighetens krav pÃ¥ höger- 287 politik - har närmast oundvikligt lett fram till regeringskrisen. Annorlunda uttryckt. Den ekonomiska krisen mÃ¥ste oundvikligen leda till regeringskris i trepartiregeringen om inte statsministern genom stark ledning gav rcgcrandet en profil som innehöll andra moment än traditionell Ã¥tstramningspolitik. PÃ¥ sikt mÃ¥ste detta bli olidligt för Folkpartiet med dess syn pÃ¥ sig självt och dc politiska relationerna. statsministern tog aldrig ledningen för regeringen. Därmed föll regeringen. Politiken efter detta Även om jag inte här skall diskutera en möjlig eller önskvärd politisk utveckling efter vad som nu skett vill jag peka pÃ¥ en komplikation. Som jag redan inledningsvis pekade pÃ¥ föreligger det en betydande sakpolitisk överensstämmelse mellan dc tre partierna. Det är i andra avseenden som förutsättningarna för samverkan har brustit. Risken är nu stor för att mer eller mindre formella politiska koalitioner under dc kommande Ã¥ren inte kommer att följa dc sakpolitiska rÃ¥gÃ¥ngarna. Därmed kommer oundvikligen väljarsympaticrna, som av naturliga skäl följer dc sakpolitiska gränslinjerna, att förskjutas. Sannolikt gÃ¥r vi därmed in i en turbulensens tid i svensk politik. H ur lÃ¥ng tid det tar innan stabila förhÃ¥llanden Ã¥terskapas och hur dessa kommer att se ut är fÃ¥r tidigt att ens spekulera om.