JANERIK LARSSON: USAs inrikespolitik - Reagan och sen ? janerik Larsson, SAF-tidningens chefredaktör, kommenterar härfrågan om valet av Ronald Reagan inneburit någon djupgående ideologisk}örändring i det amerikanska samhället. Följande citat är en utgångspunktfor hans kommentar: " The Americans who "lurned Right" in the last election did not by arry means agree with the Moral Majority or New Right programs. These Americans were not supporting specijic political solutions any more than they usually do. They wanled a governmenl thai would more demonsirably rejlect their mood: a more assertive America on the world scene, and on the domeslicfront a serious campaign tofight inflation and refurbish American industry. That is the extent oftheir political conservatism. Contrary_ to some allegations, they are not now caplive to mry political movement,jzmdamenlalist or otherwise, extremist or otherwise. They are shopping. Bu/ the altentian ofthese Americans will not be regained by liberal politicalforces which are more preoccupied with advancing their own conspiratorial explanalion ojevents than with formulating a compelling pragmatir solution to genuine moral and political problems." (Seymour Martin LipseliEarl Raab, " The Election & the Evangelicals" Commentary, March 1981.) En handfast guide till USAs inrikes- och utrikespolitik under 1980-talet är den 900- sidiga "The United States in the 1980s" (ed: Peter Duignan/Alvin Rabushka) som Hoover Institution vid Stanford University utgav senhösten 1980, strax efter att Ronald Reagan valts till president och börjat rekrytera bland bokens bidragsgivare till topposter i Vita Huset. För ett försök att översiktligt beskriva 1980-talets amerikanska inrikespolitik är det viktigaste bidraget uppsatsen "Public Opinion and Public Policy" av Everett Carll Ladd Jr och Seymour Martin Lipset. Essäns huvudtes är att värderingarna i det amerikanska samhället - och sålunda även ramarna för det "inrikespolitiskt möjliga" - är tämligen fasta. De valutslag som skett åt "höger" (Nixon, Reagan) eller åt "vänster" (Carter) ter sig mer omvälvande än vad den praktiska politiken inneburit. Ladd/Lipset lägger följaktligen en hel del sordin på de förhoppningar som väckts av Reagans val och som inte minst skulle kunna ta fasta på det radikala ekonomiskpolitiska budskap som främst den nya administrationens budgetchef, David Stockman, har formulerat. Det var även det retoriska temat i det program kongressen mottog då presidenten i februari dels höll ett tal dels presenterade den 281-sidiga boken "America's New Beginning: A Program for Economic Recovery". Ladd/Lipset beskriver den amerikanska opinionens pendlingar mellan två värderingar - "equalitarianism" och "achievement", dvs å ena sidan jämlikhetsideal --------------------------............. och å andra sidan individualistisk prestationsorientering. Regeringsmaktens växande roll För denna analys av USAs inrikespolitik under tiden framöver är det intressantast att peka på några av de data som Ladd/ Lipset redovisar angående den ekonomiska liberalismens ställning i den amerikanska opinionen. "Bör företagen i de industribranscher där det råder konkurrens få göra så stora vinster som möjligt eller bör regeringen sätta en gräns for hur stora vinster foretagen kan göra?" Den frågan har ställts under efterkrigstiden och sympatierna for ett regeringsingripande har ökat -ja-svaren var 31 % 1946 och 55 % 1977! Ladd/Lipset konstaterar att denna syn på regeringsmaktens växande roll är karakteristisk for efterkrigsopinionens utveckling. Frågor om de offentliga utgifterna for hälso- och sjukvård bör skäras ner har avvisats av mycket handfasta majoriteter. Å andra sidan finns det ett mycket stort missnöje med hur de institutioner som forvaltar den offentliga verksamheten fungerar. Här finns alltså ett dilemma som innebär betydande restriktioner for politiker som skulle vilja antingen öka den offentliga sektorns roll eller minska denna roll. Å ena sidan har vi en opinion som inte har några grundläggande negativa värderingar vad gäller det som i amerikanskt språkbruk kallas " liberal politik" - dvs offentligt inflytande som begränsar marknadsekonomin, stöder de underprivilegierade, gör insatser på andra områden i det som i de flesta västländer är den offentliga sektorn. Å andra sidan finns en djup misstro till de institutioner på olika nivåer som sätts att sköta de uppgifterna; de anses vara både inkompetenta och slösaktiga. Därtill kommer, under senare år, en växande insikt om att regeringen inte kan kontrollera problemet nummer ett, inflationen. USA röstade inte for mindre regeringsmakt eller mindre offentlig sektor utan fcir en mindre slösaktig, mer effektiv offentlig sektor. Så kan man uttolka Ladd/Lipset. Välfärdsstaten har stöd från en bred opinion, det rör sig inte om någon dramatisk opinionsförändring. Detta har även bestyrkts av opinionsmätningar efter det att Reagans nedskärningsprogram redovisats. Hans tidigare höga opinionssiffror har rasat och detta torde i grund och botten inte påverkas av den sympativåg som sköljde över Vita huset efter skottattentatet. Ideologisk förvirring Ladd/Lipset menar att den ideologiska klyfta som funnits sedan New Deal har forminskats drastiskt. En ny ideologisk förvirring är resultatet när det gamla klasstänkandet efterhand raserats. Kvar finns motsatsparet jämlikhetsideologi - individualism. Ladd/Lipset menar att OM USA på 80-talet får uppleva en lång ekonomisk nedgångsperiod kommer ekonomisk liberalism, statsinterventionism att återuppväckas som en dominerande politisk kraft i USA; men OM å andra sidan en hög inflation kommer att fortsätta så stärker det de nuvarande kraven på begränsade statsutgifter. Utgången av det politiska spelet kommer givetvis också att påverkas av en faktor som är helt oförutsägbar: ledarskap. Men Ladd/Lipsers avslutande och grundläggande budskap är att den amerikanska opinionen i ett halvt sekel vant sig vid att se till regering, myndigheter och politiker då man upplever problem. Även om man blivit mer skeptisk till hur regering och myndigheter sköter sina uppgifter så kommer man även framöver att vända sig dit får att söka lösningar på sociala behov. En politik som kännetecknas av "benign neglect" - en fras som ursprungligen karakteriserade Nixons politik mot de svarta och som betyder "välvilligt ignorerande" - skulle, hävdar Ladd/Lipset, inte bli populär, inte ens då det vore på sin plats med en sådan politik! Den "högervridning" som det senaste valresultatet uppvisade innebär sålunda knappast, om man skall sätta tilltro till denna analys, någon djupgående fårändring av fårutsättningarna får amerikansk inrikespolitik. Pendeln har fårvisso slagit om en smula, men vad som kommer att inträffa på lite sikt är det svårt att uttala sig bestämt om. Det är dock redan i dag klart att man i USA, liksom i andra västländer där den offentliga sektorn tagit på sig betydligt kostsammare uppgifter än vad ekonomin fårmår bära, kommer att ha en politisk vånda kring de centrala välfårdslöften som utställts. Grundproblemet 255 i USA liksom i Sverige och många andra länder gäller pensionssystemet; skall utställda löften kunna hållas? Kommer den sannolikt nödvändiga nedtrappningen att ske i tid och i ordnade former? I detta sammanhang bör den välkända amerikanska skatterevolten tas upp. För det fårsta innebar valutslag på flera håll i USA samma dag som Reagan valdes att vinden tycks ha gått ur den revolten. Den fårändringen gör att det i dag tycks ligga närmare till hands att tolka skatterevolten INTE som en revolt mot den offentliga sektorn UTAN som en medelklassrevolt mot ett skattesystem som - i kombination med inflationen - klämde vissa grupper på ett dramatiskt sätt. Revolten hade så- lunda i opinionen alls inte de ideologiska övertoner som revoltledarna utmålat. Med detta vill jag inte säga att inte en ideologisk och praktisk-politisk skepsis mot en stor och dominerande statsmakt inte är på sin plats. En sådan kritik är på sin plats - i USA, i Sverige etc. Men om man skall bedöma utgångsläget får den amerikanska inrikespolitiken - och det är ·en slutsats som gäller de flesta västländer, inklusive Storbritannien - så pekar det mesta på att det "politiskt möjliga" fortfarande befinner sig långt ifrån de politiska åtgärder av djärvt experimenterande art som man skulle kunna föreställa sig skulle leda till att den nuvarande ekonomiska nedgångsfasen bringades till en klar kursändring. I USA tycks det - enligt Ladd/ Lipset - tvärtom som om en fördjupad kris mycket väl skulle kunna leda till politiska krav på ÖKADE politiska ingripan- 256 den i ekonomin. Ronald Reagan har uppfattats i Sverige som en starkt ideologisk president. I USA tror jag att han snarast upplevts som den mest förtroendeingivande av två kandidater - att han inte valdes för sin ideologi är klart. Denna tonades tvärtom ner betydligt under valkampanjen. Detta är en del av verkligheten i amerikansk inrikespolitik inför 80-talets fortsättning.