ERIK ANNERS: Nyliberalism och socialkonservatism En programkommitti inom Moderata samlingspartiet har utarbetat ett handlingsprogram som nu är ute på remiss. Tillsammans med det tidigare tagna idiprogrammet skall detta ersätta partiets gamla program. Svensk Tidskrift har vänt sig till tre olika skribenterfor att få deras bedömning av handlingsprogrammet. Denförsta av dessa artiklar ärförfattad av professor Erik Anners som under lång tid och i många sammanhang arbetat med partiets ideologiska profil. Framfår mig på skrivbordet ligger en dokumentsamling av ett slag, som jag bra många gånger tidigare i livet haft att fundera över - nämligen ett utkast till ett politiskt program. Närmare bestämt är det fråga om ett handlingsprogram for Moderata Samlingspartiet, avsett att konkretisera det for två år sedan antagna ideprogrammet. Först och främst - det märks att det varit nyttigt for partiets uppfattning om de samhälleliga realiteterna att sitta i regeringsställning. Till största delen är programmet såväl kraftfullt som realistiskt. Att de olika avsnitten mestadels är mycket väl skrivna, gör inte saken sämre. I sak torde de flesta partimedlemmar kunna ansluta sig till det mesta av de konkreta kraven. Programmet avspeglar nämligen de praktiska ståndpunkter och reformkrav, som utvecklats i vad man kan kalla partiets vardagspolitik under 1960- och 1970-talen. Därmed är också i det väsentliga programmets ideologiska karaktär angiven, det är, dessbättre, klart socialkonservativt. De extrema yttringar av "nyliberalt" tankegods, som man kunde vänta sig såsom uttryck for tidsandan, lyser med sin frånvaro - utom i ett av de två inledande principavsnitten, "Frihet och demokrati" . Till det skall jag återkomma. Här vill jag först framfora några önskemål om kompletteringar eller skärpningar i de behandlade sakfrågorna. I avsnittet om socialpolitik uch kriminalvård uttalas med välgörande klarhet att vård utan samtycke måste finnas. Kravet är näppeligen nyliberalt. Men om man sagt a, varfor inte också b, nämligen att motboken bör återinforas. Vi har råkat ut for en historisk olycka, nämligen att i själva övergången mellan fattig- 12 samhälle och utbyggt välfärdssamhälle fora en mer liberal alkholpolitk än vad vårt folk - och särskilt ungdomen tål vid. Ju forr vi erkänner att alkoholproblematiken kommit ur politisk kontroll och att drastiska åtgärder måste till fOr att vrida utvecklingen rätt igen, ju bättre är det. Sannolikt kommer någon form av motbokssystem att behövas åtminstone en generation framåt. Någon slags liberal dogmatik får väl ändå inte hindra oss att erkänna de sociala realiteterna. vad som menas med "särskilda skäl". Typfall med konkreta exempel bör anges - det är ju fråga om ett handlingsprogram. Däremot tycker jag att avsnittet om "Ett spritt ägande" är i tamaste laget. Det finns mycket litet där, som inte framfordes från partiets sida på 1950- och 1960-talen. Att kollektivt tvångssparande i löntagarfonder med kraft avvisas är gott och väl. Men var finns alternativet? Det verkar som om programkommitten, for att citera ett gammalt ordstäv "vet vad den det likaledes utmärkta avsnittet om inte vill, men inte vet vad den vill". Ty den tror " Boende, fritid och miljö" behandlas frågorna kring ägarlägenheter och bostadsrätter. Därvid sägs: " De allmännyttiga bostadsforetagen bör underlätta ett ökat enskilt bostadsägande genom att erbjuda hyresgästerna att köpa de lä- genheter de bor i, antingen i form av ägarlägenheter eller som bostadsrätter". Varfor detta forsiktiga " bör"? Eftersom de allmännyttiga bostadsforetagen till så stor del är under socialdemokratisk kontroll är denna punkt ett slag i luften. Partiet borde rakt fram yrka på en medborgerlig expropriationsrätt for hyresgästerna i s k allmännyttiga bostadsforetag for att omvandla sina hyreslägenheter till äganderättslä- genheter eller bostadsrätter. Priset bör därvid bestämmas efter så gynnsamma regler att expropriationsrätten blir verkligt lockande. Avsnitten "Ekonomi fOr frihet och välfärd" innehåller också en mångfald punkter, som forgänar applåder. På en punkt behövs emellertid ett fortydligande, nämligen när det med en svepande armrörelse sägs: " statliga foretag skall - när inte särskilda skäl f6religger - i princip överforas i enskild ägo". Detta kan vara ett ytterligt harmlöst eller ett drastiskt genomgripande yrkande, beroende på väl ändå inte att nuvarande sparformer är tillräckliga fOr att forverkliga det ideal - ägardemokratien - som partiet alltsedan 1950-talet har forsökt, tills vidare med ringa eller ingen framgång, att finna konstruktioner for. Hittills har jag bara sett ett konkret projekt, som kan tänkas realisera iden om en jämlikare och socialt rättvisare formögenhetsf6rdelning till stöd for marknadsekonomin. Det är Carl Leissners ide om sk personfonder, numera omdöpta till "spardepåer", en ide som forenar stimulans till självständig forvaltning av eget sparande med skattesubventionering. Ty vad vi aldrig får glömma vid diskussionen av ägardemokratien är, att detta ekonomiska samhällsideal bygger på att så många människor som möjligt själva forvaltar sitt eget sparande - eventuellt i frivilligt samarbete med andra. Det gäller att komma ifrån nuvarande samhällstyp, där samhället är uppdelat i skilda kategorier, människor, som forvaltar andras (och eget) sparande och människor, som bara sparar, utan att for den skulle hamna i ett statssocialistiskt eller korporativt socialistiskt system. Hur vore det om programkommitten kastade en blick på Carl Leissners ideskiss? Den är publicerad i denna tidskrift nr 1977. Det finns många andra önskemål jag skulle ·a föra fram, tex om en mera positiv skrivom kärnkraften liksom bestämdare krav att ulandsbiståndet skall bindas till svenska och tjänster (vi har inte råd med annat!). Men jag stannar vid att framhålla att komtten tager alldeles för lätt på problemet om rör! ighet. I välfårdssamhillet människor, som bildat familj endast stor ovilja från en ort till en annan. Ofta de hellre en lägre levnadsstandard för att behålla den sociala och ekonomiska integrapå den egna bostadsorten. Denna inteär för det stora flertalet ett omistligt innehåll i välfärden. Vi måste kallt räkna med att en strikt företagsekonomisk företagslokalisering är politiskt omöjlig. Att i denna fråga förena ekonomiska och sociala hänsyn är en central uppgift i politiken, och frågan hur det skall gå till bör ägnas större uppmärksamhet i programmet. Ideologiska avsnitt Så långt, så väl. Men det finns - som sagt - ett annat mera ideologiskt avsnitt i programförslaget inför vilketjag gripits av bekymmer. Till att börja är dispositionen i "Frihet och demokrati" inte lyckad. Kommitten blandar samhällsvetenskapligt deskriptiva punkter t ex en beskrivning av den offentliga sektorn med konkreta programkrav (avskaffa landstingen) och i hög grad abstrakta ideologiska proklamationer ("lndi\'iden står över kollektiv och makthavare") till ett svåröverskådligt virrvarr. Inte heller är det bra att korthugget förklara: "Det svenska statsskicket skall grundas på den kon- 13 stitutionella monarkin". Litet mer vägledning om kungens ställning i framtiden bör partifolket ha. Men detta är tekniska brister, som är lätta att avhjälpa vid en överarbetning. Från principiell synpunkt viktigare är en centralt placerad ideologisk proklamation om relationerna mellan individ och kollektiv. Den lyder: "Samhällets främsta uppgift är att tjäna den enskilde individen. Demokratins unika värde ligger i grundtanken att individen står över kollektiv och makthavare. Demokratin hävdar individens suveränitet (kommittens kursivering) och slår fast att samhällsorganen skall verkställa medborgarnas önskningar och värna deras fri- och rättigheter". Det är mycket på en gång! Man förstår att programkommitten velat ge uttryck för en "nyliberal" åskådning, där individen sätts i centrum. Men kommitten har i sin entusiasm råkat passera den alltid svårskönjbara gränsen mellan det sublima och det löjliga. "Grundtanken att individen står över kollektiv och makthavare" torde framkalla applåder i Kumla och Österåker men näppeligen bland eftersinnande folk utanför sådana anstalter. Likaså är formuleringen "samhällets främsta uppgift är att tiä- na den enskilda individen" diskutabel. Vad innebär den? Om den innebär att samhällsintresset i princip skall träda tillbaka för individens intresse, lär man snabbt komma i både principiella och praktiska svårigheter. Denna punkt och ett antal andra av samma karaktär behöver alltså skrivas om och placeras i ett sammanhang som ideologisk portal. Författaren till dessa ideologiska proklamationer skall inte lastas för att han (eller hon) haft besvär med honnörsorden. Av egen erfa- 14 renhet från mer än fyra decenniers verksamhet i idepolitiskt arbete vet jag hur svårt det är att finna den rätta balansen mellan korrekt filosofi och begriplig politisk agitation. För det är ju detta uppgiften gäller. Den är dessbättre inte överväldigande viktig. Det ideologiska portalkapitlet är som den förgyllda kulan i toppen på en flaggstång, det är vackert om den finns, men alldeles nödvändig är den inte. Från idehistorisk synpunkt intressant är de snart sagt manchesterliberala formuleringarna som inledning till ett på alla väsentliga punkter socialkonservativt program. Motsättningen är lätt att förklara - själva programmet har vuxit fram ur partiets arbete med samhällsfrågorna. Det är ingen skrivbordsprodukt utan ett uttryck för upplevd politisk verklighet. På så sätt är - till skillnad från Olof Palme - verkligheten konservatismens bästa vän. Att honnörsorden blivit extremt liberala är heller inte svårt att förstå. Inför en ständigt aggressiv kollektivistisk vänster, där den tidigare mera måttfulla svenska socialdemokratin radikaliserats till en extrem korporativ socialism, är det naturligt att höja tonfallen vid försvaret av de individuella frihetsvärdena. Den svenska konservatismen har överhuvudtaget sedan det andra världskriget svängt mellan att betona liberal respektive social såsom prefix till termen konservatism. 1940-talet medförde en vändning till socialkonservatism, 1950-talet till liberalkonservatism. På 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet var prefix social ånyo mera korrekt. Och nu är vi tillbaka till 1950-talets formuleringar och betoningar igen. Förstår man den verkliga innebörden i så- dana idehistoriska processer behöver de inte bli förvirrande. De avspeglar den egna grundläggande ideologins - konservatismens - tyngdpunktförläggning alltefter samtidens politiska problematik. Vilseledande kan dylika skiftningar i den idepolitiska vinklingen endast bli om honnörsorden tillåts bli bas för ett dogmatiskt system, dvs att man började draga slutsatser ur termerna i stället för att klarlägga realiteterna. Men det är en fara, som jag knappt tror kan bli aktuell för Moderata Samlingspartiet. Utan överord sagt, den svenska konservatismens parti har lyckats bygga upp en tradition av verklighetssinne och sunt förnuft, som torde förhindra alla extrema svängningar vare sig i den ena eller andra riktningen.