EDE PALM: ietnamkriget i historien daktör Frank Bjerkholt, Svensk Tidskrifts rske medarbetare, har nyligen publicerat en bok Vietnamkriget, som omnämnts i Svensk idskrift 1981: J av ambassadör Dick Hichensergström under rubriken Litteratur. Han har Il den undertiteln "det stora bedrägeriet". Vad mvar bedrägeriframgår av hans analyser: de ä/ler särskilt hur kriget framställdes i den opagandavåg, som gick över världen och som ertygade människor i både Sverige och andra "nder. Fil dr Thede Palm diskuterar boken och nar att den är byggd på ett stort material som väl sovrat och analyserat. Nu finns också, 'pekar han, Henry Kissingers "Memoarer", del , i svensk översättning, och därmed kan särskilt Tigsslutet ochfårhandlingarna i Paris studeras När senatens utrikesutskott i Washington i januari i år frågade ut general Haig innan han godkändes som utrikesminister, togs också Vietnamkriget upp. Haig hade ju inte varit ansvarig då, utan frågan gällde hur han bedömde president Nixons beslut att åter börja bombningar mot Nordvietnam strax före jul 1972. Han svarade att de visat sig vara nödvändiga för att få nordvietnameserna att avsluta Parisförhandlingarna och att de inte utgjorde något maktmissbruk från presidentens sida. I själva verket gav de resultat ganska snabbt och redan i januari nästa år kunde avtalet om att krigshandlingarna skulle upphöra skrivas på. Det var samma återupptagna bombningar av Hanoi som föranledde dåvarande statsminister Olof Palme att göra ett angrepp mot USA:s president i så föga diplomatiska ordalag att Förenta Staternas ambassadör i Stockholm hemkallades och att den nyutnämnde svenske ambassadören i Washington inte blev mottagen där. Olof Palme hade bland annat sagt, att Nixon med bombningarna "ville plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse genom maktspråk." Numera är det välbekant, naturligtvis också för Olof Palme, att det inte var tal om att framtvinga en "underkastelse". Nordvietnam höll den starkare positionen i de av dem själva utdragna förhandlingarna om vapenstillestånd. När detta slutits, återfördes efter hand de amerikanska marktrupperna till sitt hemland, medan nordvietnameserna lämnades att i lugn och ro förbereda erövringen av Sydvietnam, något som under hela kriget, från början till slut, varit deras avsikt. Att ett krig väcker lidelser - hat, hämndbegär - är vanligt, men att dessa lidelser i ett 174 bestämt fall sträckte sig världen runt är något annat. Vad var speciellt med Vietnam? I Koreakriget hade amerikanerna också varit engagerade och genom sin överlägsna militära insats bidragit till att den ena delen av ett folk inte underkuvades av den andra. "Den andra delen" var där som i Vietnam kommunistisk, men nu vet vi att det stöd som lämnades av Kina inte också gavs av Moskva: man var ännu inte klar på hur stora skillnader som fanns mellan Moskvakontrollerad och självständig, i detta fallet kinesisk kommunism. Moskvapropagandan drogs inte på. l fallet Vietnam skedde just detta, och med framgång. Kanske blev människor så avtrubbade genom sitt engagemang for Vietnam fram tilljublet över " freden " i Paris 1973 att de blundade for vad som hände sedan. Ty sedan inträffade vad de många t>ntusiasterna fornekat skulle kunna ske. På två år erövrades Sydvietnam av Nordvietnam, en hård kommunistisk regim infordes , hänsynslösa f<irf<iljelser mot oliktänkande började. Men på Sergels torg tändes inga facklor for de f<irf<iljdas skull. Först båtflyktingarnas tragedier fOr två år sedan riktade åter uppmärksamheten på vad som inträflat i det erövrade land, där ingen begärt att få bli kommunist men som utlämnats åt erövring. Snart bredde sig tystnaden igen. Tiden läker som bekant alla sår. Bakgrunden Frank Bjerkholt, utrikesredaktör i Morgenposten i Oslo och välkänd for Svensk Tidskrifts läsare for sina rapporter från Norge, har nyligen gett ut en bok " Vietnam" - det stora bedraget" (Oslo, Gyldendal norsk forlag). Det är en debattbok, byggd på ett väl samlat odi sovrat material, på självsyn i Vietnam och kännedom om Förenta Staterna och, inte minst, pl andra lidelser än krigets, på viljan att visa \·ad som är sant och rätt. Det vore bra om bokra kunde översättas, även om kanske de norska reaktionerna på kriget kan vara svåra att folja och borde kompletteras med svenska. VisserJi. gen nämner Bjerkholt också svenska f<irhållaaden: " statsminister Palmes skjellsord mot l!SA i disse årene ble beryktat", skriver han. För övrigt är det lärorikt att se hur den norsb solidaritetsrörelsen med Vietnam kan fåras tiJ. baka på det sovjetdominerande Världsfredlrådet. Ännu så sent som 1978 sände den norsita "Vietnambevegelsen", ledd från Arbejderpal' tiet och från norska LO, ut en f<irklaring all den stöder Hanoi och talade om den exemplao riska uppgörelsen med landsf<irrädarna i Sydvietnam. "Landssvikerne" - ordet blev niti«t använt i Norge under och efter kriget får de11 som blev quislingar och nazister. Nu am·änds det på dem som inte vill bli kommunister. Vietnams historia går långt tillbaka, men dct räcker att påminna om att frihetsrörelserna t det franska kolonialväldet i Vietnam börjadt utvecklas mellan krigen. De fOrsta kommuni tiska motståndsgrupperna tillkom omkri111 1930 under ledning av Ho Chi Minh. Under andra världskriget trängdes fransmännen bon från Vietnam och president Roosevelt var s011 bekant antikolonialist och vägrade dem hjälp. Efter hans död kunde de fOr en tid komiii tillbaka. Då hade ett kortvarigt kejsardönr hunnit etableras och störtas och Ho Chi Mittli och hans Vietminh hade ryckt in i Hanoi. Ha. rörelse stöddes - observera detta - av amm kanerna genom OSS, samma organisation~ under kriget bistått motståndsrörelser i Europa, särskilt i Frankrike, och som nu vändes mot fransmännen i deras kolonier. Att USA sände vapen till Ho Chi Minh är något som fortfarande inte är glömt på sina håll i Frankrike. Koreakriget kom Washington att tänka om. Fransmännen fick stöd. Då dessa led sitt nederlag mot Vietminh vid Dien Bien Phu förde John Foster Dulles, utrikesminister i president Eisenhowers regering, rent av fram ett förslag om att sätta in en atombomb. Det var presidenltD själv som sade nej. Ungefår samtidigt hade transmännen tröttnat på att försöka behålla Sydvietnam med vapenmakt. Vid en konferens 1Geneve 1954 blev Vietnam delat i två delar, och längs 17:e breddgraden etablerades en neutral zon. En viss folkomflyttning följde, i vilken huvudsakligen katolska nordvietnameser sökte sig till Sydvietnam. Motsättningarna mellan norr och söder blev allt hårdare. En i Geneve diskuterad sammanslagning mellan länderna var omöjlig, eftersom den förutsatte en fri folkomröstning, vilket kommunisterna i norr aldrig kunde gå med på. Ganska snart började de i stället infiltrera i Sydvietnam. Det skedde genom Vietcong, en avläggare av Nordvietnams kommunistiska parti. Med stöd av erfarenheterna från Maos revolution i Kina skulle ett uppror mot Saigon fOrberedas på landsbygden. Detta blev möjligt därför att i Sydvietnam jordreformer hade på- börjats, som landet inte var moget för och som mötte opposition. Liknande reformer pågick för övrigt samtidigt i Nordvietnam, men där gick man fram med Stalins utrotningspolitik av bönder som mönster. Hur många bönder som general Giap lät mörda på den nordvietnamesiska landsbygden är inte känt, men det rörde 175 sig om sexsiffriga tal. I Sydvietnam försökte Vietcong mörda med mera urskillning och till synes till böndernas fromma. Man koncentrerade sig på ledare i byarna, lärare och sjukvårdspersonal, kort sagt på dem som stod i regeringens tjänst. Ett år vet man att antalet rörde sig om 6 000. Sammanlagt blev det högre siffror. Ur Vietcong rekryterades FNL, som bildades i december 1960 i Hanoi. Under hela sin existens leddes FNL därifrån och när organisationen spelat ut sin roll, avskaffades den. Att påstå att det var FNL som förde ett befrielsekrig mot Saigon är nonsens. I början var det förklarligt att en och annan blev missledd, men de som inte minst i Sverige fortsatte att beskriva vad som hände utan att tala om att Hanoi dirigerade utvecklingen och i senare delen av kriget öppet trädde in i det kan knappast ha talat annat än mot bättre vetande. Man skall samtidigt inte framställa regimen i Saigon i något rosenskimmer. Att buddistiska munkar kunde bränna sig på gatan i protest mot president Diem var ett av tecknen på hur illa det stod till mellan befolkning och regering. På landsbygden var spänningen hård på grund av bryskt genomförda folkförflyttningar till "säkra" byar. Den amerikanska hjälpen blev också socialt påfrestande. När president Kennedy tillträdde, fanns det ca l 000 amerikanska instruktörer och andra i Sydvietnam. När han dog var antalet uppe i l5 000. Deras amerikanska vanor och pengar märktes. Sedan skickade president Johnson de första marktrupperna till Sydvietnam. Han hade gott stöd för vad han gjorde. Även en sådan auktoritet som George Kennan förklarade vid ett tillfälle för senatens utrikesutskott, att USA:s prestige var 176 involverad och att dra sig ifrån Vietnam skulle kunna innebära en fara för världsfreden. Kriget Det kommer alltid att diskuteras om det var klokt av amerikanerna att skicka trupper till Vietnam. Att de sände vapen inklusive flyg var en annan sak; ryssarna levererade tunga vapen till nordsidan, och varför skulle inte sydvietnameserna få liknande hjälp. Tanken var ursprungligen att de skulle få understöd för att bygga upp en antigerillarörelse, riktad mot den nordvietnamesiska gerillan i Sydvietnam. Numera vet man att försök gjordes att få en gerilla utrustad även för verksamhet i Nordvietnam. Det lyckades inte. En av orsakerna var att president Kennedy efter Kubaäventyret misstrodde CIA, där de gerillaspecialister fanns, som tagit arv efter OSS. Han lät en expert som han litade på, general Maxwell Taylor, utreda vad CIA skulle syssla med och vad Pentagon skulle göra. Inte oväntat satsade generalen på Pentagon. Sedan visade det sig att de amerikanska trupperna inte kunde föra krig mot infiltrerande förband: ingenting stämde med vad de var utbildade till och åtminstone en av de militära cheferna saknade förmåga att sätta sig in i vad en utvidgad krigföring mot gerilla innebar. Det var general Westmoreland, som förmodligen hade andra förtjänster, eftersom han stigit så högt, men som var helt olämplig i Vietnam. Hans taktik var " ödesdigert felaktig" , menar Bjerkholt. En viss hjälp fick Sydvietnam från motståndarna. Den s k Teroffensiven 1968 blev märkligt nog en sådan. Vapenvila proklamerades under månadens religiösa fest, men under den angrep nordvietnameserna den gamla kejsarstaden Hue, som de lyckades hålla i tre veckoc Sedan fick de ge upp. Den första framgångea där gick ut över världen som en avgörande seger. Det var den inte, och det förhållandet att under ockupationen av Hue mer än 3000 mäu och kvinnor bevisligen mördades - en delbegravdes levande - blev ett kraftigt incitameal för sydvietnameserna att inte ge motståndaroa en chans att göra om bedriften. Både ifråga om taktik och strategi undtt Vietnamkriget kan här hänvisas till Nils PaJa. stiernas artikel i Svensk Tidskrift 1968, 11 mönstergill bedömning, som nog var gansb enastående i svensk press. Den förbigicks nd tystnad; i varje fall påverkade den inte dta svenska regeringen. Efter Tet var nordvietnameserna krigströtta och behövde återuppbygga sina förband eftlf stora förluster. Samma tid gav Sydvietna• regering möjlighet att stärka sin ställning. U• der hela kriget var den aldrig så stabil som di. Vad senare väntade den berodde mindre pl motståndarna än på bundsförvanterna fråa USA. Dessa hade återkommit till att kriget måste " vietnamiseras", vilket innebar att det inte fick fortsätta att vara ett amerikanskt kr1 - den amerikanska stormakten kunde inte lr efter år vara engagerad i ett krig borta i Sydostasien. Kriget borde överlämnas till vietnameserna själva. Tanken må ha varit riktig mct sättet på vilket den genomfördes var grym. Mt dan ryssarna fortsatte att stödja Hanoi mal vapen och instruktörer i all behövlig omfaa. ning, drog Washington inte bara tillbaka sila trupper utan också sitt materiella stöd. I läJt den blev Sydvietnam försvagat och bröt iht 1975. Amerikaner evakuerades i panik. ogen var utan fel ubriken här ovan är hämtad ur Bjerkholts k. Den är så sann som det är sagt men behö- 'tr ju fortydligas. \'ad beträffar USA blev det snart glömt, att en amerikanska militära insatsen från början m som hjälp till ett land som fått löften om töd mot en hotande angripare. Men det är 'tagligt att hjälpformen bedömdes fel, och mfor allt skedde detta från Pentagon. Stänigt begärdes därifrån nya markstridskrafter ·11 kamp mot en gerilla, som man inte hittade i rrängen, och detta faktum medförde i sin tur Ttspridning från luften får avlövning av skor och annat, allt får att finna motståndaren h fortfarande med svaga resultat. Insatsen av nga ryska vapen kom forst senare, men då · ade amerikanerna börjat dra sig ur striderna. tt general Westmordand spritt löften oming sig att man "såg ljuset i tunnelns myning" och annat lika meningslöst medforde ett bakslag. Trovärdighetsklyftan mellan militärt och civilt vidgades i USA och på samma gång mellan USA och Sydvietnams regering. Denna regering var långt ifrån uppskattad ens inom sina egna gränser. Utanfår dessa framstod den, till en del genom motståndarsidans propaganda, som diktatorisk och korrumperad - vilket den formodligen ibland var enligt västerländska begrepp. Ur amerikansk synpunkt var den besvärlig, eftersom den, möjligen med rätta, ansåg sig forstå nordvietnameserna bättre än vad man gjorde i Washington. Till källorna till Vietnamkrigets sluthistoria hör numera Henry Kissingers "Memoarer (2) Från krig till fred " (i utmärkt översättning av ven Åhman, orstedts fårlag 1980). Hans och andra amerikaners forhandlingar med general 177 Thieu, regeringschef i Saigon, var orimligt tålamodsprövande, och i slutfasen slöt Kissinger freden i Paris med nordvietnameserna mer eller mindre mot Thieus vilja, vilket kanske var nödvändigt men likafullt olyckligt. l ödvändigheten framtvingades av folkstämningen i USA. Vietnamkriget började med stöd av en folkopinion , som däri såg ett rättfärdigt hinder mot kommunistisk expansion. Men genom TV fordes, har man sagt, verkligheten in i vardagsrummen därhemma, och detta medforde en omsvängning. Hade kriget kunnat avslutas fortare, hade denna omsvängning kanske inte blivit av eller betytt mindre, men det långa kriget, där de amerikanska trupperna hela tiden framstod som de militärt överlägsna utan att får den skull kunna segra, blev alltfår nervpåfrestande. Kriget självt var. som Bjerkholt visar, inte det fasornas krig mer än andra som det framställdes. Någon insats av kärnvapen forekom inte, och bilder motsvarande Hiroshima fanns inte att skicka hem. Bombningarna var många och stora, men bilder liknande dem från Coventry eller London eller Hamburg eller Dresden forekom inte heller. President Nixon valdes efter president Johnson, som trappat upp kriget, for att avsluta det och fick får den skull en överväldigande majoritet. Han höll sitt löfte. Det var under hans tid, fåre Watergate, som Parisavtalet skrevs på. Att så skedde var inte bara hans fårtjänst utan också Kissingers. Dennes formåga att forhandla med en besvärlig och ovillig motståndare framstår klart i memoarerna. Men i sammanhanget skall inte glömmas att Nixon under denna tid, med god hjälp av Kissinger, både ledde in fårhållandet mellan USA och Kina på nya vägar och genom sina egna besök forst i 178 Peking och sedan också i Moskva fick ryssarna att åtminstone i slutskedet förmå Hanoi att bli kvar vid förhandlingsbordet. Först nu vet man genom Kissinger att alla forslag till Hanoi under de senare åren också tillställdes Moskva. En lång tid låg det i kommunistsidans intresse att inte sluta fred . Hanoi såg möjligheten att bryta sina åtaganden så fort amerikanerna trappat ned sitt stöd till Saigon. De spelade skickligt på det amerikanska folkets längtan efter ett slut. Man har funnit dokument som handlar om hur Parisfårhandlingarna betraktades ur Hanois synpunkt och Bjerkholt återger några av dem. Moskva ville naturligtvis så länge som möjligt utnyttja att USA fårsvagades inför världsopinionen - stormakten som ville krossa det svaga lilla u-landet, som tappert kämpade emot, var en propagandafras som med visshet tillverkats i Moskva. Att man där till sist motsträvigt gick med på att påverka Hanoi berodde på att president Nixon gjort upp med Kina. Den utvecklingen kom oväntat for Moskva och den framtvingade ändringar i politiken i Vietnam. Kina hade flera gånger ombetts att göra sitt inflytande gällande i ordvietnam. Först sent blev man på amerikansk sida klar över att Kina saknade inflytande där. Hanoi hade valt Sovjetunionen som sitt stöd och var alltså latent fiende till Kina. Detta visade sig också då dft nya Vietnam fortsatte kriget, nu mot Laos och Kambodja och med hot mot Thailand. Vift· nam fick då en skarp varning från kinesiskt håU och kinesiska trupper gick över gränsen för an understryka den. Analyserna kan fortsätta länge och bland annat gå in på det faktum, att Kina aldrig hell~ var någon vän av Sydvietnam. l Peking var man dessutom rädd får ett sovjetiskt iniresstområde i Indokina. Man kan behandla utveck· lingen i Vietnam under kommunistiskt stvl! och dess fortsatta krig for att vidga sina gränser. Bjerkholt gör detta i sin bok: den senar! hälften av den behandlar sådana ämnen. Propagandans innehåll och verkningar, dess genomslagskraft då det - också med hjälp a antiamerikanismen - gällde att sprida falska bilder bland de äkta, dess förmåga att verka trovärdig ända in i utrikesledningen, i varje faU de nordiska, är problem som borde analyseras vidare. Ty samma propaganda kan vi få möta forr än vi tror, i samband med något nytt krig som en fredsälskande stat börjar eller i sam· band med någon ny varning till någon olydig kommuniststat, där befolkningen ovisligt söker en frihet som formenats den och där tillrätta· visningen utifrån misstänkt kan likna en ocku· pation med vapenmakt.