Insänt Overvakning av svenskt territorialvatten Människor reagerar på olika sätt när man tar del av tidningarnas notiser om att främmande ubåtar har kränkt svenskt territorialvatten. Många skeptiker är svåra av övertyga att notisen verkligen gäller en främmande ubåt med "särskilt uppdrag" och att det inte är fråga om något marinens fårsök att erhålla större anslag, vilket har framskymtat då och då i pressen. Även den svenska fårsvarsstaben synes vara negativ i sin reaktion då man - som fallet var i Stptember 1980 - fårsöker mörklägga denna ~rm av övergrepp från främmande makt. Syftet med en sådan åtgärd kan lätt uppfattas som ett sätt att får allmänheten fårsöka dölja den akuta bristen på ubåtsjaktsresurser i svenska marinen. Brister, som ofelbart rapporteras hem av dessa främmande ubåtar. I nuvarande ekonomiska läge synes en omprioritering mellan iirsvarsgrenarna vara nödvändig får att dessa påtagliga brister i vårt fårsvar snabbt skall kunna avhjälpas. Varfår reagerar inte de svenska riksdagsledamöterna i denna fråga? En ubåt har i ett krigsskede en offensiv roll riktad mot militär verksamhet och civil sjöfart. I fredstid är den av mycket stort värde som informationsorgan. En ubåt kan uppträda dold mycket nära den svenska kusten, ja i vissa fall även inomskärs, och kan härvid skaffa önskad information genom signalspaning och optiska observationer i samband med militära övningar eller genom mätningar och kartläggning av besökt vattenområde. Vi vet att främmande makt under VK II med egna mätningar som grund kunde framställa sjökort över vissa svenska vatten. Det är mot den bakgrunden som ubåtsjaktresurser - nu i fredstid - måste tillfåras marinen. Tillgången av sådana resurser kommer att vara gränssättande får vår förmåga att i ett skärpt läge klara en "neutralitetsvakt" i ett nu utökat territorialvatten. "Försvaret skall ge stöd får vår utrikespolitik, som syftar till neutralitet vid krig i vår omvärld. Försvaret skall ge trovärdighet åt denna vår strävan". Mot den bakgrunden bör vi sluta resonera i relativa termer såsom upp- eller nedrustning utan fårsöka slå fast vilken utrustning fårsvaret behöver får att klara sina uppgifter i dag och i morgon. Har vi t ex resurser får att hålla främmande ubåtar borta från de delar av vår 270 mil långa kust som är önskvärt? Hur är det med den önskade trovärdigheten i detta avseendet? I samband med ''septemberincidenten" har allmänheten på ett påtagligt sätt fått erfara att svensk ubåtsjakt skall genomfåras med sju helikoptrar. Med hänsyn till aktionstiden får en helikopter samt behovet av underhåll framstår det klart att våra resurser är otillräckliga. Trovärdigheten kommer dessvärre att bedömas av dem som har kränkt vårt territorium. Marinens behov av tunga helikoptrar skulle kräva en avsevärd utbyggnad. Någon sådan har inte ÖB i sina planer. Däremot är en utbyggnad av armens helikopterbestånd prioriterad. För lokalisering av ubåtar i "U-läge" använder man hydrofoner dvs hjälpmedel som utnyt~ar ljudvågor i vatten. Det finns i samband härmed en rad faktorer av fysikalisk och teknisk natur som är väsentliga får att dessa hydraakustiska system skall vara effektiva. Anpassning krävs mellan den hydrofonbärande helikoptern och det hydraakustiska systemet. En helikopter med utrustning avsedd får ubåtsjakt bör inte alternativanvändas om vi avser fårsöka hålla en trovärdig beredskap mot främmande ubåtar. Ur effektivitetssynpunkt är det därfår negativt att i debatten fåra fram tankar som "stora ansträngningar bör göras får att, när det gäller tunga helikoptrar, utrustningen blir sådan att den möjliggör snabb alternativ användning både inom flygvapnet och ma- . , nnen . Övervakningen av vårt territorialvatten mot ubåtar kräver ett samspel mellan " fartygets uthållighet och helikopterns rörlighet". I debatten har man i stort sett med tystnad gått förbi det faktum att vi i dag - tillsvidare med undantag får två jagare - saknar fartyg avsedda får ubåtsjakt. Sverige är unik bland "sjönatio- - - ~-- 136 nerna" om att tro sig kunna klara denna verksamhet utan fregatter eller korvetter, enheter som i andra mariner är forsedda med fartygsbaserade ubåtsjakthelikoptrar. Det hjälper inte att riksdagen är enig om att vi främst skall kunna utnyttja våra stridskrafter vid kust och gräns eller att marinen måste ha resurser for att möta hotet om neutralitetskränkningar. Riksdagen måste också anvisa medel som möjliggör en anskaffning av erforderliga fartyg. Tidningen Arbetet har i en ledare berört forberedelser och underlag for 1982 års forsvarsbeslut och skrev i samband härmed: "Mycket talar fcir att det nu är dags for en omstrukturering av forsvaret, där de högteknologiska vapensystemen successivt får stå tillbaka for ett folkforsvar med mera lätthanterliga och lättskötta vapen - och därmed bör det också vara Löntagarfondfrågan Under så gott som hela 1970-talet har löntagarfondsproblematiken stötts och blötts. För tillfåilet diskuteras emellertid inte löntagarfonder i massmedia beroende på att frågan behandlas i en statlig utredning. Ett mycket vanligt knep bland politiker när de vill avfcira en fråga från den allmänna debatten. Vad har då denna utredning for material att arbeta med? I dagsläget åligger det den att ingående granska tre huvudalternativ benämnda modell A, B, och C. Modell A baseras på kollektiva fonder finansierade med både "övervinstdelning" och en viss del av lönesumman. Fonderna kontrolleras i praktiken av några få fackföreningsfunktionärer, även om det nödtorftigt kamouflerats genom en väldig, byråkratisk och hierarkisk beslutspyramid. Denna lösning har fackets och det socialdemokratiska partiets välsignelse. Modell B tar helt avstånd från vinstdelning men accepterar kollektivavtalade löneavsättningar. Det hela organiseras genom ett flertal möjligt att efter hand hålla tillbaka forsvars· kostnaderna, utan att effektiviteten därmed minskar". Förutsättningen fcir att marinen skall kunna mötet hotet från främmande ubåtar i fred eller under neutralitet är att man har tillgång till fregatter med de tekniskt komplicerade vapensystem, som erfordras for en effektiv ub.åtsjakt Ett högteknologiskt vapensystem ställs mot ett annat. Här finns inte utrymme for kompromisser i form av något slags " folkforsvar" riktat mot främmande ubåtar. Ge våra kunniga yrkesmän vid svenska varv sysselsättning mtd en produktion av örlogsfartyg- nödvändigt Kr landets forsvar - i stället fcir den terapi som Kr närvarande synes pågå inom svensk varvsindustri. jarl Femful sinsemellan oberoende fonder. Varje fondstyrelse tillsätts av fondens delägare. Andelarna är individuella och en person äger rätt att flytta över sina innestående medel från en fond till ro annan. Denna modell stöds av Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet och SHIO. Modell C, slutligen, presenterades for all· mänheten så sent som i september månad 1980. Grundtanken är att bygga upp medbor· garfonder med individuella andelar snarare än löntagarfonder. Härigenom inkluderas ävro icke förvärvsarbetande grupper i systemet Även denna modell byggs upp med flera olika fonder mellan vilka den enskilde får välja. Det ta är det s k mittenalternativet med stöd fru centern och folkpartiet. Det ovan sagda är ett bra exempel på offent lig debatt i Sverige, eller rättare sagt pladder den svenska ankdammen. Partiernas ställningstagande visar på ett gammalt och im·am mönster som återfinns i flera andra frågor: ter ATP-striden på 1950-talet. I löntagarfondsfrå- gan lade socialdemokraterna genom LO/SAP:s arbetsgrupp fram ett konkret förslag 1978. Genast lade vpk fram i princip samma förslag fast med något radikalare framtoning. Moderata samlingspartiet tog redan på ett tidigt stadium definitivt och resolut avstånd från alla former av fonder. Folkpartiet nappade emellertid snabbt på de socialdemokratiska tankegångarna. Dock måste man i god folkpartiliberal anda ha flera fonder och individuella andelar för att uppnå valfrihet i tvångssparandet - sociala reformer utan socialism. Centern, slutligen, svarade: vet ej. Även om Thorbjörn Fälldin lade ut texten och med många fina inskjutna bisatsers hjälp lyckades få fram det som enkelt kunde sägas med två ord. Utifrån dessa utgångspunkter är det naturligt att debatten kommit att handla om löntagarfonder i sig och olika förslag till tekniska utformningar av dessa. Men fonderna är rimligtvis inget mål i sig, utan snarare ett medel med vilket man syftar till att uppnå någonting. Rätteligen borde man klart definiera det mål man vill nå och därefter diskutera olika medel. Det är fullständigt meningslöst att utbyta tankar om den tekniska utformningen av medlet om en klar koppling till målet inte existerar. Nu har det dock i debatten framskymtat flera mål. Att öka den ekonomiska aktiviteten genom att stimulera kapitalbildningen måste ses såsom varande huvudmålet. Om så är fallet borde man i konsekvensens namn diskutera olika medel för att uppnå detta·i stället för att fixera intresset kring löntagarfonder: som ju bara är ett av många medel. Först och främst måste det klarläggas om kapitalbildningen verkligen är bristfällig. Eller 137 är det kanske så att det finns kapital, men saknas lönsamma investeringsobjekt? Det kan också förhålla sig så att dubbelbeskattningen av aktier avhåller många sparare från aktieinnehav. De föredrar improduktiva investeringar i t ex konst, ädelmetaller, diverse samlarobjekt m m. Men låt oss antaga att det råder en för låg kapitalbildning. Varför då inte stimulera det individuella sparandet utan att bygga upp nå- gon ny och sannolikt tungrodd fondorganisation. I detta sammanhang tjänar den västtyska modellen som ett gott föredöme. Både värdepapper och bankkonton omfattas av ett allmänt statligt sparstöd. Sparandet premieras med ett statligt bidrag på mellan 20 och 30 procent av det sparade beloppet. Dessutom är bidraget högre för låginkomsttagare. Enda villkoret för erhållande av statligt sparstöd är att pengarna binds för minst 6 år. Motsvarande premier finns för bostadssparande, ett system som i dagens Västtyskland står för huvuddelen av bostadsbyggandets kapitalförsörjning. Vidare kan även kollektivavtal om lönsparande ingås. Med dessa stimulansåtgärders hjälp uppgick det sammanlagda sparbeloppet 1972 till 8,7 miljarder DM och de statliga sparbidragen till 2,7 miljarder DM. En god affår för den enskilde såväl som för samhället i stort. Det står således helt klart att det finns realistiska alternativ till löntagar- och medborgarfonder. Tyvärr har dessa tankegångar inte förmått fortplanta sig till konformismens och de fixerade politikernas Sverige. Under dessa omständigheter är politikerföraktet fullt förståeligt. Det är snarast förvånande att det inte är mer utbrett än det de facto är. Stefan Håkansson