agens namn
ÅKAN HAGWALL:
ven Fagerberg
et var inte Sven Fagerberg som startade somarens och höstens larmande debatt om den
konformistiska svenska åsiktseliten. Det var
an Myrdal. Men det är karakteristiskt att debatten fått namn efter Sven Fagerbergs första
artikel i ämnet, "Du gamla, du fria vänsterfascism".
S1·en Fagerbergs understreckare i Svenska
Dagbladet den 12 juni fick ett genomslag som
sällan tillkommer enskilda debattinlägg. Orsakerna var väl å ena sidan att han sade ut vad
många länge gått och tänkt, men som få hade
formått - och nästan ingen vågat - formulera
så klart som Fagerberg, samt å andra sidan att
han träffade en synnerligen öm punkt.
- Han sade i korthet att gamla synen på
arbete-kapital som samhällets centrala
motsatspar är förlegad. Det alldeles övervä-
gande flertalet företagare och fåretagsledare är
hårt arbetande människor med en insats for
folkhushållet långt över genomsnittet.
~fen därmed är ingalunda sagt, fortsatte Fagerberg, att det skulle saknas en exploaterande
och parasiterande klass i dagens Sverige. Både
arbetare och företagare är hårt exploaterade.
\'i har fått nya herrar, som omyndigförklarat
såväl arbete som kapital, och det är herrar som
inte lämnar något bidrag till vår levnadsstandard. De är dock goda konsumenter medan de
njuter maktens vällust.
Och Fagerberg preciserade sig: dessa ."nya
herrar" de är politiker, ombudsmän, byråkrater. massmediamän, akademiska lärare.
De nya herrarna anser sig i regel vara socialister, men egentligen kunde det de fåreträder
bäst benämnas "vänsterfascism". Fascismen är
ju känd fcir kombinationen av teoretisk ytlighet
och kravet på diktatur genom en partielit.
Fagerbergs artikel var ett generalangrepp på
socialdemokratin och denna närstående rörelser som LO, TCO och hyresgäströrelsen -
eliter som inte tjänar folket utan är självändamål. Men de har genom vänsterfascismens totala dominans i massmedia fått en nimbus av
helig ko. De får inte angripas.
Fagerbergs artikel släppte loss en ström av
nya inlägg. Instämmanden kom från en massa
håll där man väl kunde vänta dem men också
från sådana forfattare som Sven Delblanc och
Lars Gustafsson.
I Aftonbladet hördes smädelser från Innerspalten, medan tidningens fristående kolumnist
Allan Fagerström medgav att Fagerberg nog i
stort sett hade rätt.
I TCO-tidningen skrev chefredaktören rent
ut att Svenska Dagbladet inte borde ha tagit in
Fagerbergs artikel. Tidningen hade bort " tycka
att Sven Fagerbergs åsikter är lite for an'ikande för en seriös debatt om våra samhällsproblem".
Många häpnade över Sven Fagerbergs tilltag. De fanns som hade gått och föreställt sig
att Fagerberg nog själv tillhörde vänstern.
Hade han inte gisslat storföretagsamhet och
kapitalister?
I själva verket är Fagerbergs raseriutbrott ett
utslag av en livshållning som han konsekvent
håller fast vid i hela sitt författarskap.
Det gäller försvaret för det skapande, det
djupa, det ärligt sökande, mot det kvävande,
det ytliga, det forljugna och nivellerande.
Om uttrycket vänsterfascism blir en bestående verbal konstruktion är det inte forsta gången
Sven Fagerberg introducerar ett begrepp som
rotar sig i allmänt språkbruk. Det var han som
började tala om livskvalitet, till en början med
 64
termen "livsnivå". "Det viktigaste samhället
kan ge oss är en chans art fungera med vår
fantasi, inne i den skapande processen". Levnadsstandard är kvantitet, livsnivå är kvalitet.
Detta är vad i stort sett alla Fagerbergs böcker
handlat om.
Sven Fagerbergs bakgrund torde vara väl
bekant. Han var den välbeställde kylskåpsingenjören på Electrolux som skrev romaner på
matsalsbordet. En arbetsresa till j apan i början
av femritalet gav kontakt med zen-buddhismen. Den öppnade ögonen för ytligheten i europeisk materialism, forkroppsligad av direktö-
rer, ingenjörer och föreningspampar.
Alltså: pamparna redan då.
1957 debuterade han med romanen Höknatt
som fyra år senare följdes av Kostymbalen
1961 och Svärdfaktarna 1963.
Kostymbalen handlar om storforetager MIGAS, den är icke en nyckelroman om Electrolux men väl en bok om starföretagsamhetens
isolering från det mänskliga.
Fagerberg har någon gång talat om "Wallenbergarna" och "Nicolinarna'' som "övermaskinister", ivrigt verkande under däck, utan
en aning om vart skeppet är på väg.
Fagerberg har angripit storfinansen hårt och
skoningslöst men egentligen aldrig det marknadsekonomiska systemet. Han är emot centraldirigering. DärfOr att den hämmar det skapande. Det är inte bra att äta och äga for
mycket, men alla måste äta och äga något.
Socialismen och kommunismen motsätter sig
detta, därfOr är de omänskliga. Samma grundsyn leder till ett avståndstagande 1980 från
socialisten Palme med totalitära anspråk och
"högersocialister" som Wallenberg, Werthen
och Wall. Dessa är " affärsmän" icke "industri·
män".
I sin bok "Revolt inifrån" 1969 analyserar
Fagerberg samma problem som elva år senart
föranleder hans raseriutbrott. "Att 0äna folket
men vad är det folket vill?'. Ja, de vill det eliten
anser att de bör vilja.
1977 gav Fagerberg ut boken "Tal tiO
Hermes" . Den betecknades av en recensent
som unik ifråga om inopportunisrn. Här gisslades inte bara näringslivet fOr att ha fOr lå«
kreativi tet. Arbetslagarrepresentanterna skälldes ut som kortsynta.
I september 1979 fOrordade Fagerberg-det
var nog forsta gången han tog så konkret poJi.
tisk ställning - att de borgerliga skulle få en ny
chans. De hade skött sig väl, tyckte han, medu
socialdemokratin i sin forstelnade totalitära
form vore ett dödligt hot mot Sveriges framtid.
l somras dömdes också regeringen ut. Mil
tenpartistemas ängsliga högaktning for socialdemokrati, LO och TCO leder till den fullständiga frirtvivlan. Vi har en socialistisk mittpartiregering, suckade Fagerberg. Sm bild av det
svenska partiväsendet sammanfattade han så
Sakligt sett har vi idag två vänsterpartier som
strävar efter diktatorisk makt, vpk och s, och
tre socialdemokratiska partier c, fp och m
Sven Fagerberg har inte sällan beskrivits
som en överraskningarnas man. Men när VI
tycker att han säger det oväntade beror det ntt
mera på vår tröghet än på lynnighet hos honom.
Fagerberg har vari konsistent i sin livshållning. Men insikten om verkligheten har vii
frirdjupats. Och verkligheten har ju blivit allt
värre . .