Ur ruinerna ... Den svenska politikens mönster har undergått mycket stora forändringar under de gångna åren. Samtidigt har inte dessa forändringar i form av forskjutning i väljarsympatier mellan olika partier blivit tydlig. Inte minst tillkomsten av borgerliga trepartiregeringar har skymt sikten. Skenbart har rått något slags balansforhållande såväl mellan de politiska blocken som inom borgerligheten. Denna bild stämmer dock inte - åtminstone inte i avseende på förhållandena inom det borgerliga blocket. Centerpartiet hade störst stöd i väljarkåren 1972-73 - dvs innan man på allvar börjat exploatera kärnkraftsfrågan. Serlan dess har Centerpartiet konstant förlorat stöd i väljarkåren. Endast tillfälliga avvikelser kan konstateras. Det finns inte nå- got som helst underlag for tron att Centerpartiet skulle kunna vända utvecklingen. En statistisk trendframskrivning leder till ytterligare väljarforluster for Centerpartiet. Det finns inte några faktorer i den ekonomiska verkligheten eller i Centerpartiets politik som ens antyder att statistiken ljuger. Folkpartiet genomgick i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet en utveckling från att vara det ledande borgerliga partiet - Bertil Ohlins parti - med ett väljarstöd på omkring 15% till att bli ett social-liberalt småparti likt liberala partier i exempelvis England och Västtyskland. Ohlins parti forvandlades till Gunnar Helens parti med ungefår halva det väljarstöd som Ohlins parti hade. Två mer eller mindre lyckade partiledarbyten har tillfålligt återgivit väljarkåren hoppet om att Ohlins parti skulle återuppstå. Sympati· särerna har strömmat till men partiets po· litik har snart återfört opinionsstödet tiU kring 7%. Här återfinns nu Helens Folkparti om än med en Helen vid rodret som heter Ola Ullsten. Moderaterna har konstant vunnit ökat väljarstöd under den tidsperiod som Centerpartiet tappat stöd och sympatier. Först stabiliserades partiet på 15-procentsnivån. Därefter har nu moderaterna under fyra år konstant ökat sitt stöd. Varje realistisk politisk bedömning måste utgå från att Folkpartiet är ett parti med omkring 7% av väljarkåren bakom sig och att Centerpartiets stöd i väljarkåren snarare underskrider än överstiger 10-procentsnivån. Varje annat antagande är uttryck for endera önsketänkanden eller for att man helt förlorat blicken for den långsiktiga utvecklingen av väljarkårens sympatier. Förändringen av det politiska mönstret som innebär att svensk politik har tre små- partiet - c, fp och vpk - och att det " borgerliga blocket" består av ett parti som är nästan dubbelt så stort som de båda andra tillsammans innebär att fcirut· sättningarna for politiken forändrats 1 grunden. Nästa gång som en borgerlig regeringsbildning blir aktuell är det inte längre tre likaberättigade par.er som sä ter sig ner kring förhandlingsbordet. Små- partiernas ställningstagande kommer a bestå i att välja vilket av de båda stOll partierna som man vill stödja. Möjlighf. terna till ultimativa krav kommer att \ara mer formella än reella. Det är ingen som på allvar tänker tanken att vpk skulle ställa ultimatum riktat mot socialdemokraterna vid en socialistisk seger. Självfallet kan de forändrade förhållandena inom borgerligheten te sig som om moderaternas alla önskedrömmar slagit in. Nu är det inte riktigt så. Det tar tid innan fp och c även mentalt och i attityd har anpassat sig till att vara småpartier som födarat den ultimativa makten. Innan denna anpassning skett kommer forhållandena mellan de borgerliga partierna att vara instabila. Om inte moderaterna skall förlora möjligheterna att på ett konstruktivt sätt stödja sig på småpartierna i mitten måste dessa partiers kontraktionsproblem behandlas med respekt. Detta är dock något annat än den borgerliga samverkan som kännetecknat 70-talet. Jämbördiga parter kan samverka. När styrkebalansen förlorats blir det fråga om tolerans. Socialdemokraterna har under större delen av 1970-talet legat på en nivå kring 42-43 procent. Nu ligger partiet vid drygt 50 procent sedan siutet av 1980. Det är ganska exakt samma nivå som socialdemokraterna låg på under huvuddelen av 1977 och 1978. Tillsammans med vpk har socialdemokraterna vid sin lägre nivå cirka 47 procent och vid sin högre nivå cirka 55 procent av rösterna. Utan löntagarfondsfrågan hade en socialdemokratisk valseger nästa år varit oundviklig. Det finns inget glädjande att vänta på. Snarare kan det komma fler ekonomiska bakslag som ytterligare under- 431 gräver tilltron till de borgerliga partiernas formåga att ta Sverige ur krisen. Många svenskar lever med myten om de goda socialdemokraterna. "Hade socialdemokraterna suttit vid makten hade de aldrig låtit det gå så illa med Sveriges ekonomi. Kjell-Olof Feldt menar nog inte vad han säger om fonderna. Annat var det på Strängs tid. Då var inte underskottet i budgeten på väg att bli JOO miljarder." Sådana repliker och liknande resonemang är inte ovanliga. Det finns därfor all anledning att varna för dylik 60-talsnostalgi. Det är inte 60-talets utan 80-talets socialdemokrati som kan komma att ta över regeringsmakten om mindre än ett år. Det blir inte Harpsundsdemokrati utan fondsocialism. Det blir inte sunda statsfinanser utan fortsatt expansion av den offentliga sektorn. Det blir inte expansionen från rekordåren utan skattehöjningar och än snabbare inflation. Det blir kort sagt socialdemokraternas försenade möte med sotalets verklighet. Kanske är det så att det är mittens regeringsalternativ som har prövats sedan 1976. Kanske är det så att det val som väljarna skall träffa i·september 1982 är vilket av socialdemokraternas och moderaternas väg ur krisen som väljarna härnäst vill pröva. Det är i vart fall dithän forändringen av det politiska mönstret pekar. Väljarna kommer alltmer renodlat att välja mellan de två stora partierna. Åtminstone intill dess att dessa partiers krisprogram prö- vats mot verkligheten.