GUNNAR HECKSCHER: Moderaterna inför 80-talet Radikaliseringen av det socialdemokratiska partiet mot slutet av 60-talet ledde till ett ökat behov av ett borgerligt rtgeringsalternativ, konstaterar ambassadör Gunnar Heckscher. De tre borgerliga partierna har i tur och ordning varit företrädare får sådana alternativ alltsedan Bertil Ohlinsfårsök redan på 50-talet. Efter /979 har uppgiften av allt att döma fått övertas av moderaterna. Författaren uppmanar partiet att ta lärdom av tidigare trfarenheter och begrunda att partiets namn ställer krav på måttfullhet och avvisar självtillräcklighet. .. Om man skall tänka framåt i tiden är det ofta en god början att se tillbaka. Men hur långt till baka? Moderata samlingspartiet av i dag är inte identiskt med jarl Hjalmarsons hö- gerparti, Arvid Lindmans Allmänna valmansförbund, Carl Ifvarssons lantmannaparti eller kretsen kring Hans Järta på 1820-talet. Det ansvarar inte för vad dc hade för sig. Men lika litet kan det göra sig urarva. Det är inte lätt att dra gränsen. Både Arvid Lindman ochjarl Hjalmarson var starkt inriktade på att deras parti skulle ges bred folklig förankring. För Lindmans del betydde detta framför allt samverkan mellan " lantmän och borgare", för Hjalmarson att dra till sig stora löntagargrupper. Båda lyckades till betydande del, men inte så fullständigt som dc hade hoppats. Vad som på Lindmans tid gav högern dess särprägel var förvarsfrågan, inte - trots motståndarnas tal om "bolagshö- gern" - de ekonomiska spörsmålen. Under fredsförhoppningarnas årtionde efter första världskriget var det allt annat än populärt att vara försvarsvän. Man blev inte högerman eller högerkvinna för att göra karriär. Men det bidrog till sammanhållningen. Inställningen till den politiska demokratin förändrades efter hand. Den allmänna rösträtten genomdrevs av liberalerna med socialdemokratiskt stöd, under först motstånd och sedan tvekan från högerns sida. men sedan avgörandet träffats stod Lindman i spetsen för partiets stora flertal tveklöst fast vid det. Nationella ungdomsför- 376 bundets flirt med nazistiska diktaturtankar tolererades inte av högern, lika litet som Erantings socialdemokrater hade lyssnat till kommunistiska locktoner. Under mellankrigstiden och andra världskriget hotades den svenska demokratin aldrig inifrån. Väljare är sällan tacksamma. Liberalerna, som drivit den allmänna rösträtten som sin livsfråga, led den ena motgången efter den andra sedan segern vunnits. Hö- gern, fårsvarsfrågans parti framför andra, fick uppleva ett katastrofval 1940, när behovet av starkt försvar syntes uppenbart och erkändes av alla partier. I stället tog socialdemokraterna från 1930-talet under mer än fyrtio år ledningen i svensk politik. Till stor del berodde det på att de hade mycket skickliga ledare och fullföljde en ganska konsekvent politik. Men det fanns också andra orsaker. Under 1930- och 1940-talen kände människor runt om i världen sig oroliga och osäkra. De sökte efter auktoriteter och fadersgestalter, antingen dessa var ledare för stora omvälvningar som Mussolini och Hitler eller allmänt förtroendeingivande som Franklin Roosevelt. I Sverige uppstod intet revolutionsgrundande läge. Gemenskap och samförstånd blev grundläggande värden, medan polarisering uppfattades som hot. Ådalshändelserna följdes inte av klasskamp utan av Saltsjöbadsanda. Folkhemmet blev den svenska modellen. Tendensen stärktes under krigsåren. Per Albin Hansson blev en fadersgestalt för hela folket, samtidigt som han förkroppsligade arbetarklassens frammarsch. Filmen "Karl Fredrik regerar" entusiasmerade alla slags människor oavsett politisk mantalsskrivningsort. Efterkrigstiden Under efterkrigsåren, då beredskapsmännens generation dominerade väljarkåren, behöll socialdemokratin under Tage Erlanders ledning mycket av den vunna positionen. Den utnyttjades till en försiktig, gradvis skeende och för många omärklig omdaning av samhället i socialistisk rikt· ning, ehuru inte till full socialism. Försök av socialdemokraterna att gå längre eller snabbare fram ledde till bakslag vid val, men följderna av dessa mildrades av två- kammarsystemet och genom en tids koalition med bondeförbundet (centern). Denna gav också partiets måttfulla element ett välkommet alibi gentemot otåliga parti· vänner. För högerpartiet var detta en svår period. Sedan gammalt hade partiet talat fOr nationell sammanhållning oavsett klass· gränser och för en i vissa hänseenden stark statsmakt. I krigsårens samlingsregering samarbetade högermän och socialdemokrater utan större svårighet. Strax efter kriget talades det ibland om att högern tyngdes av det obefintliga regeringsansvaret. Med något större rätt hade man kunnat säga att Per Albin Hanssons och Tage Erlanders maktägande socialdemokrati tagit över tillräckligt mycket gamla högertankar, särskilt i fråga om fömar och utrikespolitik, för att Fritjof Domi.c höger skulle ha svårt att profilera sig. 377 Under 1950-talet växte dock efter hand påverkad av en likaledes radikaliserad och motståndet mot den socialdemokratiska maktutövningen. Allt oftare kände vanliga människor att deras handlande hämmades av den regleringsbyråkrati som började ta form i Tage Erlanders samhälle, vilket också krävde att få ta över allt större " resurser" från de enskilda. Både folkpartiet och högern gynnades av dessa stämningar. Särskilt Jar! Hjalmarson blev något av en folktribun, som sökte hävda svaga individers och mindre gruppers intressen mot statlig och kommunal maktfullkomlighet och byråkrati. Den rollen blev paradoxalt nog särskilt tacksam därfår att socialdemokratins regeringsställning under långa tider uppfattades som nära nog självklar. Allmänheten ställde knappast krav på något konkret regeringsalternativ. Oppositionspartierna kunde i bästa fall peka på att de ibland lyckades bromsa den socialdemokratiska maktutvecklingen. Mer begärde man inte av dem. Radikalare socialdemokrati Mot slutet av 1960-talet ändrades läget. 1968 års stämningar, burna av en dogmatisk studentradikalism utan djupare socialt underlag, skrämde svensk socialdemokrati bort från folkhemstankarna och in på åtminstone en läpparnas bekännelse till verklig socialism. Man talade om "att vilja gå vidare" med Olof Palme. Erfarenheterna av tidigare misslyckanden med öppet socialistiska paroller var glömda. En verkligt eller skenbart radikal socialdemokrati, akademiscrad fackföreningsrörelse som fårkastade Saltsjöbadsandan, kunde inte längre stå som garant får den svenska modellen. Polarisering kom på modet, och behovet av ett borgerligt regeringsalternativ blev därmed allt tydligare. I själva verket har alla de tre icke-socialistiska partierna vid olika tillfållen fårcträtt sådana alternativ. Det sökte sålunda Bertil Ohlins folkparti göra redan på 1950- talet. Att det misslyckades berodde delvis på pensionsfrågan, delvis på tillfälliga omständigheter och delvis på dc nyss nämnda fårhållanden som gynnade socialdemokraterna. Under fårra hälften av 1970-talet uppbars rollen av centerpartiet under Thorbjörn Fälldins ledning. Vid regeringsskiftet 1976 var han och hans parti alltjämt ledande på den borgerliga sidan. Den positionen gick förlorad under kärnkraftsstriden, och efter 1979 har uppgiften av allt att döma fått övertas av moderaterna. Skall den stanna där under 1980-talet? Det beror till inte ringa del på dem själva. Under nästan hela efterkrigstiden har två motsatta tendenser påverkat den svenska valmanskåren. Den ena är strävan efter enighet och kompromiss, den andra polarisering får och emot samhällets omdaning i socialistisk riktning. I den mån den fårra tendensen gör sig gällande och fårmår socialdemokraterna att avstå från eller åtminstone dölja sin socialism har dc möjlighet att återfå sin starka ställning, eftersom enighet inte kan nås utan deras medverkan. Om den motsatta tendensen får gälla blir också utgången sannolikt den l ' ' . Ii 378 motsatta. Hittills har det alltid funnits klara folkmajoriteter mot uttalad socialism, och intet tyder på annat än att detta är ett bestående förhållande. Men då ligger också ett särskilt ansvar på det av de icke-socialistiska partierna som förefaller vara huvudalternativ till socialdemokratin. Det måste företräda också den stora del av valmanskåren som inte egentligen hör hemma hos vare sig centern, folkpartiet eller moderaterna men omfattar åsikter som är gemensamma får alla tre, eller rentav tvekar mellan borgerlighet och socialdemokrati. Politik - det möjligas konst Ibland frågas hur stor hänsyn ett parti skall ta till väljarnas mening. Är inte det riktiga att fastställa programmet och handla därefter oberoende av hur många röster man får vid valen? Otvivelaktigt är detta en svår avvägningsfråga. Å ena sidan hotar principlöshet, å den andra dogmatism. Såvitt man kan fårstå av en rad opinionsundersökningar tilltalas väljarna inte heller alltid av den följsamma principlösheten. Problemet finns inom alla partier. Mörkgröna centerpartister kände sig svikna när deras statsminister gick med på att ladda Barsebäck 2. De glömde vad han uppnått: att kärnkraftsfrågan kommit att bedömas ur andra synpunkter än de som gäller ekonomisk energiförsörjning. Mörkröda socialdemokrater tycker att Olof Palme både i regering och i opposition fört en alltfår borgerlig politik och kan inte fårstå varfår partiet tvekat att gå till val på Meidners fårslag till fackfårbundsfonder. Svaret ligger väl i att politik är det möjligas konst. Program och principförklaringar utvisar vad man helst vill åstadkomma. Men dc är till får att fårverkligas - så långt det går - inte får att ge samvetsfrid. Ofta blir det som Fälldin uttryckte med orden att man inte nått ända fram. Å andra sidan är medgivanden och kompromisser motiverade endast får att man skall komma en bit på väg. Den som ställs åt sidan har ingen anledning att ge med sig. Det är inte heller alltid så lyckat att lyssna på rörelsen, som Erlander rådde Palme att göra, och inom alla partier har det med tiden blivit allt mera riskabelt. "Rörelsen" behärskades tidigare av vanligt folk med praktisk inriktning, och de kom i den dagliga tillvaron ofta i kontakt med oliktänkande. Så är det inte längre. Dess hörbara medlemmar är numera ofta hel- eller halvprofessionella förtroendemän, vilkas liv är politiken och som hetsar upp sig tillsammans med meningsfränder. Deras åsikter och bedömningar är inte representativa får den stora allmänheten. Samtidigt har väljarnas politiska med· vetande och politiska rörlighet starkt ökats. De fårflyttar sina röster över hela fältet, ibland direkt mellan moderater och socialdemokrater. De röstar allt mindrr enligt socialgrupps- eller yrkestillhörighet och allt mera enligt åsikter i sakfrågor. Vad de politiskt ledande måste göra är därfår just att lyssna inte bara på rörelsen, lltan särskilt på vad dc många människor änker och känner som inte identifierar sig cd någon rörelse alls. mlande lösningar ur blir det med s k breda och samlande ösningar? Det ligger i politikens natur att artier, som i ett visst läge eller i en viss råga eller grupp av frågor finner gemenkapen i intressen och strävanden vara bcydelsefullarc än vad som skiljer dem åt, ar anledning att samarbeta eller rentav ilda koalition. De måste då vara beredda tt får detta syfte göra ömsesidiga medgi·anden av verklig betydelse. Sådan åsiktscmenskap är - om man i detta sammanang bortser från vpk - av allt att döma annolikast mellan två eller tre av dc ickcocialistiska partierna, minst sannolik cllan moderater och socialdemokrater. 1en ingen kombination är helt utesluten. Ibland kan enigheten täcka nästan hela et politiska fåltet. Då kan det bli fråga om amlingsregering, som under andra ärldskriget, eller om heltäckande komromisser, såsom en tid var vanligt i fårvarsfrågan. På senare tid har man kornit fram till att väsentliga grundlagsändingar, som ju gäller ramen for det poli- 'ska arbetet, inte skall genomforas annat n om en så vidsträckt enighet uppnåtts. Däremot kan man aldrig tala om samnde lösningar när någon riktning som ·reträdcr en verkligt betydande del av almanskåren ställs utanför. Alldeles klart r att uppgörelser som riktas mot eller går id sidan av något bland dc största par- 379 ticrna, socialdemokrater eller moderater, visserligen kan vara motiverade av åsiktsgemenskap i ett konfliktläge, men aldrig kan hindra konflikter. l svensk politik är ett huvudproblem att socialdemokraterna vant sig vid att alltid, självklart och tveklöst, göra anspråk på en ledande ställning. Så är det inte på andra håll. Dc västtyska socialdemokraterna, som måste räkna med att ständigt forbli minoritet, har sålunda visat sig beredda till verkliga eftergifter i koalition med borgerliga partier. l någon mån var förhållandet likartat när "arbetare och bönder" samverkade i Sverige på 1930- och 1950- talen. Nutida svenska socialdemokrater kan däremot av allt att döma på sin höjd tänka sig att söka stödpartier for att genomföra sin egen politik. Den som samarbetar med dem riskerar därfor att helt förlora sin identitet. Moderaterna blir å andra sidan knappast inom överskådlig framtid så starka att samarbete med dem medfor motsvarande risker, annat än för den som blir forskräckt av gemensamma motståndares propagranda. Moderaternas möjligheter till reellt inflytande beror av sakargumentens hållbarhet och förmågan att mobilisera opinionsstöd också utanfor den egna väljarkåren. De är inte beroende av vad som i ett visst parlamentariskt läge "krävs" av talfora representanter for centern och/eller folkpartiet. Men avgörande är vad väljarna kräver av alla samverkande partier for att inte beröva dem sitt stöd vid nästa val. ~----------------------------~----~~~~----- 380 Moderaternas handlande efter 1976 Med sådana utgångspunkter är det man har att tolka moderata samlingspartiets handlande sedan 1976. Det godtog 1976 och 1979 års regeringsfcirkfaringar trots att de inte i allo stämde med partiets uppfattning. Där fanns ändå åtskilligt som gjorde detta. Moderaterna lämnade regeringen · 1981 , när det visade sig att centern och folkpartiet gick ifrån vad som överenskommits och deklarerats av trepartiregeringen och i stället med förbigående av den tredje regeringspartnern valde en till innehållet minst sagt dimmig skattekompromiss med socialdemokraterna. De släppte fram två- partiregeringen hellre än socialdemokraterna. De har sedan oberoende av denna regerings handlande och andra partiers glåpord sökt klargöra var de står och hur de vill angripa dagens problem, i avvaktan på att dc ånyo skall få tillfälle att praktiskt medverka till deras lösning. Både engelska, franska och västtyska tidningsmän har i olika sammanhang frå- gat mig: varfår blir inte Gösta Bohman statsminister? Den kände Times-kolumnisten Geoffrey Smith skrev i slutet av juni i år: Look at the Conservative parties of Scandinavia. Their strength is now increasing; but for years they have been regarded as outside the mainstream, the party with which it is dangerous for others to associatc too closely because they are scen so much as the spakesmen for a minority interest. They have served in non-socialist coalitions; but up to now it has been taken for granted that they could not lead such govcrnments, even when they have had the person most qualified to be prime minister. Naturligtvis beror inte inflytandet i en regering av titulaturen. Gösta Bohman var som ekonomiminister i vissa lägen ungefär lika inflytelserik som statsministern o<i klart mera inflytelserik än den som kalladt sig vice statsminister. Ändå är Smiths o<i de andra utländska bedömarnas fråge-- ställning inte ointressant när moderaterlll, skall planera fcir 1980-talet. Tag lärdom av erfarenheterna Sannolikt kommer partiet under detta å tionde att erfara en tillvaro i ömsevis o position och regeringsställning. Det måste skapa beredskap fcir båda och sörja f(w åtminstone viss konsekvens mellan vad det företar sig i den ena och i den andra egenskapen. Det räcker inte att bedöma vad som är sakligt riktigt och önskligt. Hänsyn måste också tas till vad som är psykologiskt möjligt och rimligt med hänsyn till opinionsläget. Detta har vållat problem i det förflutna. Kanske kan jag, eftersom ja& själv var i hög grad medansvarig, ha lov att erinra om några misstag som på sin tid begicks av högerpartiet under den långa oppositionsperioden. På 1950-talet presenterade partiet sk skuggbudgetfårslag som underlag får sina krav på skattesänkningar. Det var fel ur många synpunkter. Oppositionen har aldrig den erforderliga sakkunskapen får an utarbeta en budget. Det kan bara regtringen göra. Vidare bortsåg man från all skattesänkningar på litet längre sikt skulle öka skatteunderlaget och därför bli helt eller delvis självfinansierande. Den s k Lafferkurvan var inte uppfunnen, men den hade får trettio år sedan varit mera tilllämplig än nu, då de från högskattesystemet oskiljaktiga dåliga vanorna hunnit nö- tas in. Och får det tredje är det oklokt att lägga fram otrevliga förslag annat än när de kan förverkligas så att också de trevliga följderna framträder. Förslaget att slopa första barnbidraget men höja de följande var ett exempel. Skulle man verkligen skära i statsutgifterna räckte det inte att gnälla om småutgifter. Man måste angripa de stora posterna, och bland dessa var en förändring beträffande barnbidragen troligen mindre socialt belastande än en som gällde exempelvis pensionerna. Förslaget var också befolkningspolitiskt motiverat. Likafullt visade det sig vara ett stort misstag att lägga fram det. Det psykologiska motståndet blev våldsamt, och partiet skattesänkningssträvanden komprometterades. Den hårda kritiken mot Sovjetunionen, kulminerande i motståndet mot Krusjtjevs Sverige-besök, hade också goda sakskäl för sig. Men den uppfattades som en avvikelse från den då, relativt kort tid efter andra världskrigets slut, sakrosankta " neutralitetspolitiken" och gav socialdemokraterna argument för att de och endast de skulle anses kompetenta att sitta i regeringsställning och sköta utrikespolitiken. 1964 tog vi upp frågan om folkpensionä- rer som inte fick ATP. Vad vi då förordade har därefter förverkligats under namnet 381 pensionstillskott. Men eftersom vi räknade med finansiering via pensionsfonderna kunde det hela betecknas som ett angrepp på ATP-systemet, ett hot mot ATP-pensionerna. Och dem hade svenska folket nu slutgiltigt bestämt sig för. När det gäller moderaternas handlande i regeringsställning har jag i brist på egen kunskap och erfarenhet ingen möjlighet att bedöma vilka misstag som kan ha begåtts. Men förklaringen kan ju också vara att det inte förekommit några sådana. Naturligtvis blir under 1980-talet liksom eljest politikens innehåll det väsentligaste. Det diskuteras i anslutning till principprogram och handlingsprogram, och här är inte platsen för den diskussionen. Allra minst kan det bli fråga om att analysera begreppen liberalism och konservatism. Den uppgiften har ju en annan författare åtagit sig. Ett par reflexioner må dock tillåtas. Sociala hänsyn och ekonomiska möjligheter · Alla ledare för högerpartiet och moderaterna, från Arvid Lidman framåt, har angripits med påståenden om att vi skulle sakna social ansvarskänsla och medkänsla och bara tänka på höginkomsttagarna. Den sortens angrepp kan man ta med ro. Dc kommer snabbare än brev på posten så snart någon pekar på att socialpolitikens möjligheter beror på den lönsamma produktionens omfattning, att man inte kan driva fördelningspolitiken därhän att det blir för litet att fördela, eller att det kan 382 finnas skäl att lösa sociala problem på andra vägar än kritikerna har lust att gå. Det är fOga meningsfullt att inbilla sig att social medkänsla går efter partilinjer. Sedan Jarl Hjalmarson lämnat dagspolitiken ägnade han sig bland annat åt kriminalpolitiskt reformarbete och åt Röda Korset. Gösta Bohman talade redan under den första trepartiregeringens första må- nader om att arbetslöshet var det mest oekonomiska av allt, och han har envist engagerat sig för den bofasta skärgårdsbefolkningen, vilken sannerligen inte är nå- gon överklassgrupp. Därtill kommer att åtskilligt i nyliberalernas, t ex den så kallade public-choiceskolans kritik mot den offentliga sektorn är fullt förenligt med aktiv socialpolitik. Samhällets omsorg om barnfamiljerna behöver inte bli mindre om den kollektiva barnomsorgen bekostas med avgifter i stället för kommunala och statliga anslag. Vill man gemensamt satsa lika mycket som förut fOr barnfamiljerna kan det ske genom att man i stället ger ut motsvarande belopp på vårdnadsbidrag eller höjda barnbidrag. Under gynnsamma förhållanden kan man ju rentav besluta sig fOr att öka den totala utgiftssumman. Vad som åsyftas är minskad styrning av familjernas handlande, alltså ökad valfrihet. Troligen skulle föräldrarna vid en sådan omläggning också bli mera intresserade av att personligen delta i arbetet, och kanske bleve daghemmen mera ekonomiskt skötta. Det är inte asocialt. Skall man spara i statens och kommunernas budget kan det synas vara enklast och mest naturligt att angripa bidragssystemet. Men i själva verket är det inte transfereringarna som är dyrbarast och mest inskränker enskild handlingsfrihet, utan den kollektiva konsumtionen. Sedan nu äntligen alla, eller nästan alla, kommit till insikt om att vi inte har obegränsade resurser finns det skäl att öka de selektiva inslagen i socialpolitiken på bekostnad a\' de generella. Då är det mera troligt att man når dem som är verkligt svaga. Det är inte heller asocialt. Överväganden av den sorten, där sociala hänsyn och ekonomiska möjligheter tillsammans ingår i beslutsunderlagets förutsättningar, kommer vi alla att få göra under 1980-talet och lång tid därefter. Om moderaterna tidigare än andra pekat på sådana problem är det ingenting att skämmas för. Nyansera budskapet Likafullt finns det anledning att nyansera budskapet, och det sker nog inte alltid. Vi kritiserar ofta socialismen därför att den är omänsklig, hämmar individernas utveckling och låser dem vid ett mekaniskt system. Det är rätt. Men då får vi inte heller glömma att också en individualistisk ordning, brutalt tillämpad, kan bli omänsklig. Vad som fungerar väl för flertalet kan bli oförlåtligt hårt mot ett mindretal som saknar kraft att göra sig gällande. Samhället bör ge utrymme åt dem som har normal styrka, men måste också skydda de svaga. Att detta är ett dilemma kan aldrig bestridas. Det är visserligen helt groteskt när någon talar om Sverige som ett " kapitalistiskt klassamhälle" - faktiskt är ju facket mycket starkare än kapitalet, och vpk har sin starkaste förankring hos akademiker i offentlig tjänst. Men enbart ökad konkurrens kan lika litet som Internationalen bära med sig lycka åt alla. Arbetslösheten Allvarligast är i detta sammanhang arbetslösheten. Den är både ett ekonomiskt och ett socialt problem. Dess orsaker är ekonomiska. I stora delar av näringslivet har produktionskostnaderna stigit så mycket att produktionen inte längre klarar den ram som bestäms av ett mot efterfrågan svarande pris på den färdiga produkten. Hos oss beror detta för närvarande blott sällan på sådana brister i tekniken som kan övervinnas genom investeringar. Viktigast är de relativt höga arbetskostnaderna, dels löner, dels avgifter och skatter som lagts på företagen, samt det förhållandet att arbetskraften varken geografiskt eller i fråga om yrkesbundenhet är lika rörlig som förr. En viktig omständighet är den solidariska lönepolitiken, som ju mycket riktigt från början inriktades på att företag och produktionsgrenar som inte kunde betala tillräckligt höga löner skulle slås ut. Allt detta måste angripas, om problemet skall få nå~on bestående lösning. Men arbetslöshetens sociala aspekter är de mest näraliggande. Därför kan den inte annat än på mycket kort sikt få tjänstgöra som ekonomisk regulator. Dess sociala och 383 psykologiska konsekvenser blir redan efter kort tid olycksbringande, hur frikostigt arbetslöshetsunderstöden än beräknas. Särskilt svaga grupper, som handikappade, utslagna, outbildade och invandrare har också anspråk på uppmärksamhet. Det gäller t o m de " nya fattiga", som kommit i ekonomiska svårigheter därför att de ställt in sig på en levnadsstandard som inte längre kan upprätthållas om de råkar ut för något opåräknat. Det är ju själva samhällsutvecklingen som inlett dem i frestelse. Mycket tyder på att Margaret Thatchers politik i England kommer att framstå som skolexempel på hur illa det kan gå när en regerings handlande får bestämmas av ekonomisk dogmatism. Det är inte otänkbart att detsamma kan komma att gälla om Ronald Reagans politik i Förenta Staterna, också om själva styrelseskicket där motverkar halsstarrighet och uppmuntrar till större flexibilitet. Moderata samlingspartiet i Sverige har knappast anledning att rätta sig efter sådana förebilder. Nyliberalismens ekonomiska analys innebär i många hänscenden framsteg i jämförelse med de ekonomiska ideer som slentrianmässigt brukat predikas och tillämpas under dc senaste femtio åren. Men inte heller nyliberalismen kan utesluta alla andra hänsyn och överväganden. Den ekonomiska politikens möjligheter beror av hur människor reagerar, och framför allt är ekonomin endast medel, inte självändamål, när man söker skapa trygghet, frihet och över huvud taget en dräglig tillvaro för 384 de många människorna. Sådant som forsvar for det nationella oberoendet, kulturell utveckling och mänskliga samlevnadsformer kan aldrig mätas enbart i ekonomiska termer, också om det liksom allt annat beror av de ekonomiska möjligheterna. Moderata samlingspartiet har tagit ett namn som ställer kr'av på måttfullhet och avvisar självtillräcklighet. Det forpliktar.