Avtalets lärdomar SAF bestämde sig for att i årets avtalsrörelse "sätta klackarna i marken" och få till stånd en vändning till det bättre for den svenska samhällsekonomin. Efter den största arbetskonflikten i den svenska historien blev uppgörelsen ändå på en nivå som inte leder till det uppsatta målet. Genom att båda parterna på den offentliga sidan accepterade avtalet kom SAF i en nästan omöjlig situation. Hur hade det varit möjligt får SAF att få Gunnar Nilsson att gå till sina medlemmar och be dem acceptera en uppgörelse som varit sämre än avtalet for de offentligt anställda? Regeringens vädjan till SAF att acceptera medlingsbudet gjorde det inte lättare for SAF att stå på sig. Dessutom hade bensinoch oljebrist på några dagar ställt landet infor oacceptabla svårigheter. Den fråga som emellertid kvarstår är om SAF borde ha tvingat regeringen att genom en tvångslag avbryta konflikten. Avtalsuppgörelsen var ett stort nederlag också for regeringen. Dess "paket" for att få till stånd en uppgörelse på i stort sett ororändrade villkor hade inte avsedd verkan. Resultatet har endast blivit att statens budgetunderskott ökar genom att paketets delar om ökade livsmedelssubventioner och en extra skattesänkning kvarstår. Dessutom har regeringen på ett principiellt sett fOga tilltalande sätt bundit sig for infcirande av "övervinstfonder". Från de fackliga organisationernas sida har man drivit kravet på ofcirändrad köpkraft. Frå- gan om detta är fårenligt med det befintliga löneutrymmet har helt kommit i bakgrunden. Man måste emellertid fråga sig vad som menas med löneutrymme. Vid ororändrad växelkurs finns det ett visst löneutrymme som är fårenligt med fåretagens lönsamhet, export, produktion, sysselsättning och överlevnad. Om detta utrymme överskrids, kommer foretag att få fcirsämrad lönsamhet och kanske gå i konkurs. Vidare kommer ett antal anställda att därigenom forlora sina arbeten och arbetslösheten kommer att öka. Staten skulle delvis kunna upprätthålla sysselsättning och produktion om efterfrågan hålles uppe genom tryekandet av nya sedlar och därigenom ökning av inflationen och underskottet i bytesbalansen. Men sambandet mellan lönekostnader, sysselsättning och vinster skulle stå klart får både SAF och LO. Först i det ögonblick regeringen bestämde sig får, verkligen menade, och hade trovärdighet i sina fciresatser, att inte öka bytesbalansunderskott och penningmängd och att inte heller devalvera, sätts forhandlarna på båda sidor om forhandlingsbordet infcir den svåra avvägningen mellan att ta ett for högt bud och få arbetslöshet och konkurser eller att ta en uppgörelse inom det samhälls- (och företagsekonomiska!) utrymmet. Den forutsättningen finns inte idag. Inom både SAF och LO vet man att regeringen (oa\'· sett vilken) inte kommer att låta arbetslösheten stiga väsentligt. Man vet att det for regeringen (oavsett vilken) inte spelar någon större roll om bytesbalansunderskottet blir några miljarder större. Det är ändå redan alldeles får stort. Varfor skulle LO-ledningen acceptera ett magert avtal (magert i nominella kronor) om det inte leder till att deras egna medlemmar blir arbetslösa - och vet om att de blir det? Varfår skulleSAFta på sig obehag och kostnader får att stå emot höga (nominella) lönekrav om man vet att regeringen ändå måste se till an foretagen so oder so får en hygglig lönsamhet? Många hävdar att det SAF och LO fårhandlar om på Biasieholmen är inflationstakten - inte reallöner och vinster. Det regeringen bestämmer är reallöner och inte (som det borde vara) inflationens storlek. Det är mot den bakgrunden inte överraskande att SAF:s tio punkter, i vilka man fårklarade varfår man sade nej till medlarbudet, till största delen handlar om samhällekonomin. LO-ledningen anser sig tvungen att visa upp nominella löneökningar får sina medlemmar liir att på det viset motivera sin egen existens. Att detta sedan leder till högre inflation får komma i andra hand. Inflationen gynnar i fårsta hand villaägarna som ser realvärdet av sina lån sjunka. LO:s medlemmar äger villor i mindre utsträckning än andra grupper. LO borde därfår i rent egenintresse (inte av någon dunkel samhällssolidaritet eller av snällhet) stå 191 främst i kampen får låga (nominella) löneökningar får att få ner inflationstakten och därmed villaägarnas inflationsvinster (som är mångdubbelt större än deras ränteavdrag). På något vis måste fårhandlingarna mellan LO och SAF fås att handla om vinster och arbetslöshet - inte om inflationstakten. Först då får båda parter ett egenintresse av att hålla löneökningarna inom det utrymme som står till fårfogande. För att det skall bli möjligt, måste vi ha en regering som har viljan och kraften att låta ett får högt löneavtal slå igenom i form av sjunkande vinster och ökad arbetslöshet. Om vi inte har eller får en sådan regering har vi bara att vänta oss återkommande devalveringar och snabb inflation och att inrätta oss därefter. För den som är fårutseende och smart kan det vara lönsamt. Att det får samhället är fårödande är tyvärr lika uppenbart. Detta nummer av Svensk Tidskrift skulle ha utkommit den 5 juni. Konflikten på arbetsmarknaden har lett till att det fårsenats .