ERIK ALM: Varning för Vpk Vänsterpartiet kommunisterna är ett odemokratiskt parti understrykerfil kand Erik Alm. Han presenterar Vpk:s politiska mål och taktik.en att nå dessa. Ledande J!olitiker harfelaktigt förutsatt att tfterkrigsgenerationen vetat att kommunisterna alltid varitfiender till demokrati ochfrihet. Nu är det dags för de demokratiska partierna att sluta ignorera det kommunistiska hotet. Vpk har framgångar för tillfället. I kampanjen för linje 3 samarbetade partiet för första gången organisatoriskt med demokratiska partier (c och kds). Många, särskilt de ungdomar som ej känner partiets historia, ser Vpk som ett demokratiskt parti bland de andra. Demokratins försvarare har uppenbarligen slumrat till och missat gränsdragningen mot Vpk. Vi får aldrig glömma att detta är ett odemokratiskt parti, vars yttersta syfte är att göra Sverige till en kommunistisk diktatur. Vpk brukar förneka att det är odemokratiskt. Det finns dock många tecken som pekar på att man måste misstro dess demokratiska bekännelser. Vpk anser sig vara broderparti till de kommunistiska partier som är grundvalen för öststaternas diktaturer. Allra mest känner det sig som broderparti till det parti som beordrade den sovjetiska erövringen av Afghanistan. Av Vpk-riksdagsmannen Jörn Svenssons bok "Du skall ta ledningen och makten", vilken är ett försök att visa den "demokratiska vägen till kommunismen", framgår, trots försök att dölja det, att Sveriges konstitution, om Vpk tar makten, skall vara sådan att det inte skall vara möjligt för en folkmajoritet att avskaffa den av partiet införda socialismen. Vpk har inte tagit avstånd från sitt odemokratiska förflutna. Tvärtom glamoriserar man det, och eventuell kritik går ut på att tidigare generationers kommunister använde fel taktik och därför misslyckades att genomföra den kommunistiska revolutionen. Likaså kritiserar man t ex socialdemokraterna för att de på tiotalet under Brantings ledning förhindrade den revolution lL 184 som skulle ha gjort Sverige till en del av Sovjetunionen. Vpk har heller inte tagit avstånd från dem -som t ex C-H Hermansson· - som hyllade Stalin när man mördade 20 miljoner ryssar och andra Sovjetmedborgare. Inte heller tar det avstånd från dagens kommunistiska diktaturer som öststaterna, Vietnam eller Kuba. För Vpk finns ej skillnaden mellan diktatur och demokrati. För Vpk finns bara skillnaden mellan kommunistiska och icke-kommunistiska stater. Mål och medel Det politiska målet är alltså att bli lika framgångsrikt som sina östliga broderpartier. Detta mål kan uppnås på flera sätt: !)Genom invasion av vänligt sinnade trupper. Man kan jämföra hur Baltikum blev kommunistiskt under andra världskriget eller hur Karmal fick makten i Afghanistan ijulas. 2) Den demokratiska vägen. Den är dock svår, eftersom det är svårt att lura mer än 50 % av befolkningen att frivilligt rösta bort demokratin. Vpk har dock en .fördel framför andra partier. Partier, som efter att på demokratisk väg tagit makten, tänker sätta den på spel i nya val, kan inte avge vilka)öften som helst. De skulle då bli genomskådade och förlora nästa val, när de inte k1,mnathålla sina löften. Ypk behö- .ver inte bekymra sig om detta, då partiet efter en eventuell valvinst inte på något sätt .tänker riskera att förlora sin makt. Man k:an jämföra med hur broderparskaffade de fria valen efter att ha tagit makten. Res.ultatet blir att Vpk hejdlöst kan bjuda över de andra partierna när det gäller förmåner till väljarna och lika hejdlöst bjuda under när det gäller krav på väljarna. Vpk kräver tex fortfarande att man på fem år skall införa sex timmars arbetsdag med oförändrad reallön, samtidigt som partiet motarbetar allt som kan tänkas öka nationalprodukten. 3) Maktövertagande genom en statskupp. Den klassiska modellen är Hitlers maktövertagande. Liknande metoder använde Vpks bröder i öststaterna där de med hot om våld och med Sovjets armeer bakom sig tilltvingade sig makten på formellt demokratisk väg för att sedan orne· delbart avskaffa demokratin. 4) Genom en folklig revolution. Det är dock svårt att få med sig tillräckligt med folk för att genomföra en bred folklig re· volution. l praktiken blir därför den kom· munistiska revolutionen en kupp, genom· förd av en liten grupp yrkesrevolutionärer, som t ex Lenins bolsjeviker 1917. Taktik Vpks taktik i dag är att föra missnöjespolitik. Denna har flera syften. Missnöjet syftar till att förhindra kortsiktigt impopulära åtgär· der som skulle kunna förbättra landets ekonomi. Har partiet framgång skadas ekonomin och missnöjet ökas. Misslyckas partiet behålls missnöjesorsaken. Ett typiskt exem· pel på denna taktik är kravet på obegränsad ,tierna bakom järnridån systematiskt av- strejkrätt. Vpk satsar också på att skapa missnöje med sådant som håller samhället samman. Partiet har sålunda siktat in sig på familjen, på ordningen i skolan och på samhällets åtgärder mot dem som ej följer samhällets lagar. Även här behålls missnöjesorsaken om man misslyckas, medan nya och allvarligare missnöjesorsaker uppstår om man !vekas. Att Vpk försöker skapa missnöje med försvarsutgifterna är självklart. De skall ju bia förhindra ett kommunistiskt maktövertagande enligt modell 1). Missnöjespolitiken har också ett annat mål: att försämra förtroendet för de demohatiskt valda politikerna. För att man skall kunna störta den demokratiskt valda statsmakten krävs ett utbrett missnöje med demokratin och de demokratiskt valda. En utbredd Vpk-taktik är här att inte diskutera sakfrågorna utan att i stället misstänkliggöra motståndarnas personliga bakgrund. Ett typiskt exempel är hur Brit Rundberg i Stockholms Stadshus i stället för au argumentera med moderaterna påstår att de är storfinansens redskap. Till slut syftar naturligtvis missnöjespolitiken också till att skaffa aktiva till partiet. Åven om revolutionen, enligt den leninistiska teori som Vpk bekänner sig till, inte skall vara någon bred folklig rörelse utan ett verk av ett litet hårt centraliserat elitistiskt kommunistiskt parti, krävs ett nå- gorlunda brett stöd för att man skall lyckas. Kärnkraftsfrågan passar Vpks strategi perfekt. Den är utmärkt att skapa missnöje omkring. Om man inte håller så hårt på sanningen går det utmärkt att skrämma folk med kärnkraftens alla fasor. Människor är 185 alltid rädda för det okända. Iden bakom nejkampanjen var att om den misslyckas, bibehålles missnöjesorsaken, kärnkraftverken. Vinner linje 3 däremot, drabbas Sverige av mycket allvarliga ekonomiska problem, med svåra sociala konvulsioner som följd . Vpks revolutionära situation närmar sig. Vpk utnyt~ade också kärnkraftsfrågan till att sprida politikerförakt och därmed underminera den tro på demokratin som är största hindret för revolutionen. Avgrunden mellan Vpk och socialdemokraterna är lika stor som skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck. Den är mycket större än skillnaden mellan de demokratiska partierna. Kampen för demokratin är inte vunnen . Den måste föras ständigt. Mer än lO % av landets ungdom röstade i höstas på det odemokratiska Vpk. De ledande politikerna och den generation som var med på Stalins tid vet att kommunister är och alltid har varit fiender till demokrati och frihet. De har felaktigt tagit för givet att denna kunskap vidarebefordrats till ungdomen. Likaså har man ansett Vpks dagspolitik så hopplöst orealistisk att man inte har brytt sig om att i den politiska debatten påvisa alla dess galenskaper. Resultatet har blivit att en hel generation inte är medveten om vilka oerhörda samhällsskador ett genomförande av Vpks dagspolitik skulle leda till eller vilka odemokratiska vargar som döljs bakom kommunistledningens demokratiska få rakläder. Det är dags för de demokratiska partierna att sluta ignorera det kommunistiska hotet och att på allvar ta upp kampen för att bevara den svenska demokratin och friheten .