Politiska utnämningar Det sista decenniet har utmärkts av ett stort intresse för konstitutionella frågor. Vi har fått en ny grundlag och efter dess tillkomst ändringar och tillägg till grundlagen - med syfte att stärka medborgarnas rättsskydd. Man behöver bara nämna den nya lydelsen av 2 kap regeringsformen - om fri- och rättigheter- och de reviderade tryckfrihetsreglerna. l belysning av detta är det besynnerligt att under samma tid utan diskussion eller (annat än enstaka) kommentarer en stark försvagning skett av grundlagsskyddet på en punkt, väsentlig speciellt för alla de många statstjänarna, nämligen i fråga om "skicklighet och för0änst" som vägledande för statliga utnämningar. Stadgandet därom i gamla regeringsformen överfördes med en endast obetydlig ändring till nya grundlagen, men ändå har här i alltysthet skett en viktig förändring i så måtto att politiska meriter - önskemål att belöna eller försörja politiker - börjat spela in vid utnämningar till i synnerhet högre poster. Det började under Erlanderregeringens sista år och fortsatte under Palme men har ingalunda avtagit under de följande borgerliga regimema. Tvärtom ver·kar det, som om det funnits en sorts tyst samförstånd mellan ledare som Palme och Fälldin att utnyt0a utnämningsrätten till att ta om hand politiker eller andra panivänner, som inte vill eller kan fortsätta det politiska arbetet och inte har möjlighet eller lust att återgå till tidigare civil sysselsättning. Det är inte fråga om att bland dessa "politiska" utnämningar finns många, som är både sakligt och formellt välbefogade. Det politiska arbetet har lyckligtvis, både på den socialdemokratiska sidan och bland borgerliga väljare, attraherat duktigt folk med ocks, administrativa chefsegenskaper. Om sådan människor - exempel Gunnar Hecksche och Arne Lundberg - utnämns till hög ämbeten, strider det inte mot regeln om skicklighet och förtjänst utan kan tvärtom innebära en injektion av friskt blod i byrå kratin. Det skall heller inte förnekas au för vissa chefsbefattningar - t ex landshöv dingarna med dessa funktionärers myckna: förhandlande och representerande - tidi gare politiskt arbete och folkliga kontakte kan vara en saklig erfarenhetsmerit, so kan uppväga bristande administrativ orien tering. Tyvärr är det emellertid notoriskt så, at en stor del av det sista decenniets politisk utnämningar inte haft detta starka inslag a saklig merit - alltför ofta har utnämning arna huvudsakligen varit rena partibelö- ningar, ibland någon sorts hederspension ål trötta eller desillusionerade politiker, som haft ringa förutsättningar att göra nytta p sina nya poster. Att sådant är skadligt för del verk eller den styrelse det gäller, dessutom nedslående för institutionens personal, ät alldeles uppenbart. Det är anmärkningsvärt, att dylikt miss· bruk av utnämningsmakten väckt så ringa öppen opposition. En orsak är, att vissa väns· terskribenter - både journalister som Gun· nar Fredriksson i Aftonbladet och en del statsvetare - funnit en introduktion av poli· tiska vänsterkrafter i förvaltningen vara ett sätt att motverka vad man (med orätt) trott vara en sorts negativ konservatism hos de 1 vanliga ämbetsmännen och chefskandidaterna. En annan orsak till den tysta undergivenheten har helt visst varit rädsla hos berörda vederbörande att öppet opponera mot en tendens, som haft visst stöd hos alla regeringspartier. Det är egentligen bara bland UD-personalen, som man haft kurage till ett högt anskri mot systemet (fastän UD ju har _ en så hög procent chefsposter att duktiga r 1rkesdiplomater har goda chanser att trots _ de politiska intränglingarna vinna hygglig 1 chefsplacering). 1- Frågar man en tänkande politiker, hur ·r han vill försvara en så klart grundlagsstridig 1 utnämningspraxis, blir svaret i allmänhet, _ att om vi inte har sådana belöningar att bjuda, får vi inga duktiga människor att bli polit tiker. Det ligger naturligtvis något i svaret, a men härtill bör dock erinras, att den vanliga v statstjänsten nu ännu mer än tidigare behö- ver verkliga toppkrafter både på generaldi- ,_ rektörstjänster och liknande befattningar 1 och litet längre ner - folk som vet vad det är n fråga om, dessutom har nog självständighet å och viljestyrka för att kunna styra en stor ·t förvaltningssektor. Finner de ekonomer, n jurister och statsvetare, som hittills gått till r statstjänst, att de högsta posterna i stor utträckning ges till föga kompetenta politiker, .- kommer de unga krafter, som staten väl bea ·l e 5 höver, att i stället söka sig till företag, banker och näringsorganisationer, där man betalar duktigt folk bättre än i allmän tjänst och vederbörande inte löpe•- risk att sättas åsido till förmån för politiska socialfall. Nå- frågar sig den skeptiske - politiska utnämningar med prägel av partibelö- ningar, det har väl förekommit tidigare också? Varför är det så fadigt nu? Svaret är, att sådant nog förekommit tidigare men då i få undantagsfall och icke satt i system som nu. Men vad skall man då göra [tt politikerna - det behövs onekligen en ordning, som möjliggör ett belöningsmässigt häsynstagande till de rent politiska meriterna. SvaJ-el är väl, att man får tänka sig en viss utvidgning av det system med pensioner eller bibehållna arvoden - några eller flera år - för sådana politiska krafter, som slitit länge i politiskt arbete men inte orkar mera eller vid regeringsskiften e d skjuts åt sidan. Den ordningen har också kritiserats - t ex nyligen vid maktväxlingen i huvudstaelen - men lär ändå i princip vara den mest invändningsfria lösningen. Därvid får man naturligtvis se till, att det inte uppstår fall av stötande överbetalning, t ex genom att avg<'tcncle kommunalmän -jämte god lön i ny heltidssysselsättning- uppbär full pension från tiden i politisk tjänst.