Att undvika fondsocialismen
Sanningens minut väntar inom kort tid i lönlagarfondsutredningen. Trots att frågan har
debatterats flitigt i flera år är beredskapen
inom de politiska partierna och inom de stora organisationerna förvånansvärt låg.
Moderaterna har ända sedan 50-talet arbe- 13! för en spridning av ägandet. Benämningen har skiftat. Egendomsägande demokrati,
ägardemokrati och ägandespridning har varit olika benämningar på ungefår samma
ideinnehålL
Det är väl närmast självklart att det skulle
vara svårare att socialisera det svenska nä-
ringslivet om antalet berörda aktieägare
vore dubbelt eller tredubbelt. Koncentrationen av aktieägandet och de s k 15 familjerna är ett kärt tillhygge i den politiska debatten. Även om man inte skall ha några
överdrivna förhoppningar om att en ägandespridning skulle mer radikalt överbrygga
de av politiska skäl uppblåsta motsättningarna mellan kapital och arbete, är det otvivelakdigen så att ett eget aktieinnehav ger den
enskilde medborgaren åskådlig information
om hur det går för svenskt näringsliv.
Nu köper emellertid folk inte aktier för att
stärka marknadsekonomin. Inte heller sparar folk för att förbättra landets ekonomi.
Folk väljer att spara eller att låna beroende
påvad de uppfattar vara bäst för dem själva.
Dc väljer att spara på bank, i aktier eller i
eget hem på samma grunder.
Aktieägarna har förlorat mycket pengar
under 70-talet. De närmaste åren ser ut att
bli bekymmersamma för både svensk ekonomi i allmänhet och det svenska näringlivet.
Dessutom löper aktieägarna risken att mer
eller mindre utan ersättning bli fråntagna
sina aktier genom något löntagarfondsystem. Andra sparformer är gynnade i förhållande till aktiesparandet, som gott kan sägas
vara diskriminerat. Mot den bakgrunden är
det inte konstigt om allmänhetens intresse
för aktieköp har varit litet de senaste åren
och att vi därför är inne i en utveckling där
alltmer av aktieägandet hamnar hos försäkringsbolag och andra institutioner, något
som för övrigt sker även i USA.
I dag ligger företagens och aktieägarnas
avkastning långt under den nivå som skulle
erfordras för att ge aktiespararna en sådan
real avkastning plus riskpremie. Ändå håller
det på att spridas en egendomlig enighet om
uppfattningen att de anställda, varmed som
regel menas fackföreningarna, måste få nå-
got i utbyte om de genom s k återhållsamhet
vid löneförhandlingarna medverkar till att
företagen uppnår en rimlig lönsamhet.
Det står nog inte riktigt klart för alla dem
som har den uppfattningen att den bygger
på den rent marxistiska uppfattningen att
hela produktionsresultatet, således även
vinsten, rätteligen tillhör de anställda och att
vinst uppkommer genom att de anställda av
vänlighet eller av något samhällsintresse avstår från en del av det som rätteligen borde
tillfalla dem för att företagens vinster skall
kunna stiga.
Även många som inte delar denna Marx
uppfattning brukar säga att det är "orealistiskt" att vänta sig att facket skall visa återhållsamhet om inte arbetsgivarna ger med
sig och inför mer eller mindre konfiskatoriska och till socialism ledande fonder. Det
vore lyckligare om dessa personer i stället
försökte övertyga facket om att lönekrav ut- 54
över utrymmet är det som är orealistiskt.
Fonddebatten gäller ytterst om vi skall bevara vår marknadsekonomi och därmed vårt
öppna samhälle och vår pluralistiska demokrati. Ett misstag i denna fråga från centern,
folkpartiet eller moderaterna kan således få
de allvarligaste konsekvenser. Det finns därför anledning att noga skärskåda inte bara
sakfrågan utan även den politiska situationen.
Man måste hela tiden hålla i minnet att ett
från början "ofarligt" fondsystem, skapat i
de bästa avsikter, senare, och det ganska
snart, kan utvecklas i fondsocialistisk riktning. Det räcker inte att det blir flera fonder. LO och det minst lika socialistiska TCO
klarar enkelt av att samordna sin verksamhet i flera fonder. Blir fonderna med tiden
så stora att de kan ta över makten på bolagsstämmorna kommer frågan om hur fonderna skall styras att bli utslagsgivande. Och
även om man från början stolt deklarerar att
fonderna skall styras av opartiska experter
med vinstmaximering för ögonen är risken
både uppenbar och överhängande för att
reglerna kommer att ändras så att "löntagarna", dvs LO och TCO, i realiteten kommer att utöva makten med helt andra mål
för ögonen.
Många på den borgerliga kanten har av
olika skäl slagit fast att det behövs fonder
utan att först arbeta fram riktlinjer för hur
ett fondsystem skulle vara uppbyggt, en metod för beslutsfattande som kan få de allvarligaste följder för vårt land.
Socialdemokraterna vill ha en kompromiss i fondfrågan, den fråga som fört partiet
till två valnederlag. Folkpartiet vill ha fonder
och många inom fp-ledningen drömmer
fortfarande om en framtida samverkan med
herr PaJmes parti. Centerpartiet intar en
oklar hållning, ehuru man torde kunna räk·
na med att bönders känsla för äganderätten
är starkare än den känslan hos folkpartiets
akademiker inom partiledningen.
Om moderaterna går med på något slags
fonder kommer dessa att införas med dt
risker för att dessa utvecklas i fondsocialilo
tisk riktning som tidigare påtalats. Fördel
skulle vara att dessa fonder skulle bli "ofar
gare" med än utan moderat medverkan.
Den andra vägen - att moderaterna sä
nej och får med sig näringslivet på den r
jen - kan leda till att folkpartiet (och mind
troligt även centern) gör upp med social
makraterna om ett fondsystem. Det sk
leda till problem inom regeringen.
Men ett klart moderat ställningstagan
mot fonder kan också göra de ledande in
folkpartiet rädda för att gå ihop med soc'
demokraterna. Det kan då bli tre linjer,
fondsocialistisk, en med s k individuella
delar och en linje som säger nej till alla lön
garfonder. Då tvingas folkpartiet att ta
stånd från den fondsocialistiska linjen
socialdemokraterna är inte av med fondf
gan inför nästa val.