Ekonomin Otacksamhet är världens lön. Så kan nästan de budgetansvariga inom tre-partiregeringen känna. Rödpennan har fått gå hårdare fram än någonsin bland anslagsäskandena. Denna gång har mullret från budgetdeparttmentet inte bara varit munväder. En lång rad statliga verk och myndigheter får se sin Yerksamhet nedskuren med 2 procent i reala ltrmer. Inte ens det heliga arbetsmarknadsYerket har fått gå fri. Av begärda l 350 nya tjänster får man l00 och det sägs dessutom an AMS skall spara l procent på sina förYailningsutgifter. För första gången på decennier ökar de samlade offentliga utgifterna mindre än den hrräknade tillväxten av bruttonationalprodukten eller med andra ord, den statliga och kommunala andelen av det svenska folkhusbåller fortsätter inte att växa på den enskilda tektorns bekostnad. Särskilt återhållsam är staten, som enbart ökar sin konsumtion med 0,2 procent, medan kommunerna fortsätter an hålla en alltför hög expansionstakt; plus 4procent. Denna budget, som kostat sådan möda, bar emellertid inte mötts med applåder. Olof PaJmes utfall om den allmänna borgerliga ansvarslösheten är i detta sammanhang mindre intressant. Men kommentarerna har varit avvaktande, ja, t o m kritiska i stabilt borgerliga tidningar. En förklaring till den bristande entusiasmen är säkert att söka i budgetunderskottet. Besparingsåtgärderna imponerar mindre när budgetunderskottet ändå hamnar på förfårande 55 miljarder, industridepartementets särproposltloner om varv, statliga företag m m oinräknade. En annan förklaring till den uteblivna glädjen är säkert att söka i den oro.som finns hos såväl invigda som oinvigda över de kommande årens ekonomiska utveckling. Finansplanen visar goda siffror för ekonomin under 1979. Gösta Bohmans svångremspolitik gav utdelning. Under 1979 gick det mesta bra: tillväxt, industriinvesteringar, export. Även i internationell jämförelse har Sverige hävdat sig väl. Men håller finansplanens försiktigt optimistiska siffror för 1980? Mycket tyder på att så inte blir fallet. Prognoserna för tillväxten inom OECD-områ- det - våra viktigaste exportländer - har under senaste tid justerats ner till magra plus l procent i BNP-tillväxt. Det är också svårt att hitta underlag för den beräknade relativt goda exportutvecklingen i den senaste konjunkturbarometern. Enligt den undersökningen växer inte längre de svenska företagens orderböcker. Går exporten sämre ökar underskottet i bytesbalansen. Det kommer det säkert dessutom att göra på grund av ytterligare oljeprishöjningar. Det är intressant att notera, att så framgångsrik var regeringens devalveringspolitik, att hade det inte varit för prisökningen på oljan hade vi haft ett överskott i handelsbalansen också 1979 och inte bara 1978. För 1980 räknar finansplanen med ett underskott i bytesbalansen på cirka 12 miljarder. Det är mycket möjligt att siffran snarare blir bortåt 18 miljarder, vilket i sin tur medför ett ökat utländskt upplåningsbehov. Finansplanens beräkningar av löneutveckling och inflationstakt är likaledes optimistiska. Om de kritiska synpunkterna på regeringens budget varit många har de konstruktiva alternativa förslagen samtidigt varit få. Sve- 52 rige befinner sig i dag i en näst intill låst situation på den ekonomiska politikens område. Efter de många åren av oavbruten offentlig expansion är vi nu i ett läge där skattetaket är nått och vi i stället måste satsa på näringslivet och exporten. Och det skall vi göra i en situation när vårt gamla försprång från andra världskriget är borta och svensk industri tappat de flesta av sina konkurrensfördelar. Den ständigt stigande oljenotan gör samtidigt att våra ansträngningar att minska underskottet i handelsbalansen kommer på skam. Den oljeskruv som hela västvärlden sitter i gör dessutom att alla vill öka sin export, vilket självfallet försvårar Sveriges möjligheter att öka sina marknadsandelar. Än så länge är inte Sveriges utländska upplåning direkt bekymmersam. En jämfö- relse med de nordiska grannländerna är intressant. Under 1979 växte vår utlandsskuld till att uppgå till4,6 procent av BNP. Samma siffra för Finland är 15,9, för Danmark 21,5 och för Norge över 40 procent. Men Norge är ett särfall, då man med hjälp av oljeinkomster snart kan börja betala ner utlandslånen. Mera rättvisande är attjämföra Sverige med Danmark, som ju enligt statsminister Anker Jörgensen nu har nått den absolut1 gränsen för hur mycket Jandet kan låna ut· omlands. Till Danmarks nivå har ~verige ea bit kvar, men marschen utför kan gå raskt. Den upplåning vi troligen tvingas till under 1980 kan föra upp vår utlandsskuld till JO procent av BNP och hur blir sedan utved· lingen under 1981, som troligen blir ett lägkonjunkturår? Som situationen ser ut för Sveriges del dag kommer de första åren på 80-talet att Ii mycket besvärliga,ja, rentav krisartade. Tli ting kan komma denna pessimistiska fö~ sägelse på skam: en större inneboende stvtka hos det svenska näringslivet än vi i d• anar och ett större politiskt mod hos regt ringen än den hittills gett prov på.