SVEN STOLPE: Polen visar vägen Mycket av forklaringen till höstens utveckling i Polen ligger i den katolska kyrkans starka ställning i landet och iforhållandet att det aldrig funnits några motsättningar mellan Kyrkan och arbetarklassen. Polens historia är identisk med Kyrkans. Detfinns 30 miljoner katoliker i Polen men på sin höjd JO 000 aktiva stalinister, skriver författaren,fil dr Sven Stolpe. Han tecknar ett initierat porträtt av påvenJohannes Paulus IIden tidigare polske kardinalen Wojryla - som är av oerhörd berydelse for polackerna. Den engelske historikern Macauly skrev om påvestolen, att "den såg begynnelsen av alla de regimer och kyrkliga institutioner som nu existerar i världen; och vi har ingen anledning tro att den inte också skall se slutet på dem alla. Påvestolen var stor och vördad, innan saxarna hade satt sin fot i England, innan frankerna hade gått över Rhen, när grekisk vältalighet ännu stod i sin blomstring i Antiokia. .. Och detta påvedöme kommer säkert att fortfarande äga full livskraft när en resenär från Nya Zealand mitt i en oändlig tystnad skall ta plats på vad som en gång varit ett valv under London Bridge och forsöka göra en skiss av ruinerna av St Paul's". Att detta är sant har knappast många trott. Men i och med den polske kardinalen Wojtylas upphöjelse till påve under namnet Johannes Paulus II, har världen plötsligt med egna ögon fått se: det finns en makt starkare än t o m den sataniska ryska världsterrorn. Han har öppnat våra ögon fOr någonting vi aldrig rätt förstått: världens enda sant kristna land är det förtryckta, terroriserade Polen. Varför? Därfor att inget folk lidit mera. Man fOrstår inte den polske påvens insats - som redan är av världshistorisk betydelse- om man inte känner vad han och hans folk gått igenom. De nazistiska bödlarna Nazismens hat mot katolska kyrkan tog sig i Polen fruktansvärda uttryck. I en autentisk skildring heter det: "För ett par dagar sedan kom en transport med polska präster och ordensbröder till lägret. Det var en tidigare värdshusvärd Mathe- 448 sius, nu Sturmbahnftihrer i SS, som tog emot dem. "Alla prällar ut!" kommenderade han. De kom fram. "Först de frivilliga!" Mathesius tar en tjurpes i handen. Ett ögonblicks väntan - så stiger fram den unge kaplanen Stefan Freilichowski. Man fäller honom framlänges över bocken, en SS-man håller fast huvudet, en annan benen. Mathesius står bredbent och gör några uppmjukningsövningar med tjurpesen. Ett gällt skrik skär genom luften. De andra prästerna måste räkna slagen. "Nästa!" De går fram mot bocken: den gamle kyrkoherden Niemira, dekanen Piechowski, pater Downar, kanonikus Kisskurno, rektor Kiguda, professor Szujaski . .." En annan bild, från Dachau. I november blev bland andra kanonikus Wojsa från Lublin misshandlad. Så småningom fick han olidlig huvudvärk. Han anmälde sig då på lägrets sjukhus. SS-läkaren Heiden lät binda fast honom på operationsbordet och började sedan - utan skymten av bedövningsmedel - såga igenom hans skalle - han var vid fullt medvetande. Utan förbarmande grävde han i den blottade hjärnan. Ett vittne till "operationen", en gymnasist från Lodz, berättar: "Så den arme mannen skrek! Trots att man gett honom munkavle, trängde hans tjut upp ur halsen. När Heiden ansåg att han var färdig, gav han ho- . nom en dödsspruta. Han avled strax efteråt." En salesianprovincial berättar om sina medbröders lidanden i Auschwitz: "Dödsblockets ledare frågade Johann Swierc om hans yrke. Han svarade: 'Katolsk präst'. SS-mannen greps då av raseri, sparkade honom i magen och slog honom med t----p-is-k-an i ansiktet: 'Ni förbannade prällar! Ni ska dö hela bunten! Svinhundar, ni ska hamna i ugnen!' Den sönderslagne och blödande mannen tvingades sedan med till arbetet i en gruva och ramlade där omkull under skottkärran. SS-mannen trakterade honom med sparkar, slog sönder hans ansikte till en oformlig massa och kastade honom till sist så våldsamt upp på kärran att han bröt ryggraden. De kringstående SS-männen skrattade våldsamt åt detta skådespel och applåderade bödeln, medan prästen under misshandeln bara kunde be: 'Jesus, Maria- fårlåt dem!' " Det mest kända exemplet på de polska prästernas lidanden är franciskanen Maximilian Kolbe som frivilligt erbjöd sitt liv får att rädda en medfånge, vilken var familjefar, och som sedan tillsammans med andra utvalda svältes ihjäl. I tre polska stift mördades hälften av alla prästerna. Alla professorer och studenter vid Jagelloniska universitetet i Krakow fårdes till koncentrationsläger. I Pelpin ställde man hela domkapitlet mot väggen. Det katolska universitetet i Lublin har utgett ett verk i fyra band med uppgifter om de präster och teologer som mördades eller fängslades. (Se hänvisningarna i Helmut Holzapfel: "Reise in das dritte Reich", Wiirzburg 1979.) Den nazistiske generalguvenören Hans Frank förklarade, att polackerna är " undermänniskor", som skall bli "slavar i Tyska riket". Hitler själv uttalade fåre kriget: "Polackerna är speciellt lämpade får enklare kroppsarbete .. . Det kan inte bli tal om någon fårbättring av deras villkor ... Generalguvernementet skall av oss användas endast som en reserv av oskolade kroppsarbetare ... Prästerna skall predika vad vi vill att de skall predika. Om någon präst handlar i motsättning mot detta, skall vi göra processen kort med honom. Hans uppgift är att hålla polackerna lugna, stupida och tjockskalliga ..." Han tillade: "Alla representanter för polsk intelligens skall utrotas." Guvernören Frank skrev i sin dagbok: "Alla i Polen som kan betraktas som ledare skall likvideras. De som träder i deras ställe måste i sin tur elimineras. Det finns ingen anledning att skicka sådana element till koncentrationsläger i Riket ..." Kardinal Wyszinski sade i ett av sina tal, att tyskarna under sina bödelsår i Polen praktiskt taget utrotade hela den polska kulturen: tre tusen präster mördades, hela denjudiska intelligentian försvann, författare, konstnärer, lärde, lärare, högre ämbetsmän och officerare slaktades, universitet och bibliotek stängdes, konst bortfördes, arkiv brändes ..." De ryska "befriarna" Kriget var äntligen slut. Men oron kvarstod: det visade sig att det inte var tyskarna utan bolsjevikerna som i Katyn hade avrättat alla fångna polska officerare .. . Wojtyla - som arbetat som kroppsarbetare och sedermera hölls gömd i furstbiskopen Adam Sapiehas hus och var med bland dem som ordnade ett underjordiskt universitet på närmare tiotusen platser i landet - väckte stor undran i världen då han valdes till påve. Men alla initierade visste orsaken. Han hade stått Paulus VI mycket nära, han var den egentlige författaren till encyklikan "Humana: vita:", och ingen kardinal har efter konciliet gjort mer för 449 att i sitt land förklara och sprida konciliets nya insikter och erfarenheter. Han höll sig alltid diskret bakom Polens primas kardinal Wyscynski men gjorde en lika stark insats som denne i den nya kamp som den polska Kyrkan måste föra. Ty Polen var återigen ockuperat - om inte i yttre mening så i andlig. I alla epoker hade landet och Kyrkan i Polen varit förenade. Polens förste konung var den som först kristnade polackerna. Under alla förödmjukelser, delningar, ockupationer fanns det kvar en enda orubblig instans - Kyrkan. Det för en västeurope nästan obegripliga är att Polen därför aldrig känt av en motsättning mellan arbetarklassen och Kyrkan. Det visade sig då de strejkande arbetarna i år ständigt gick till mässorna och då strejkledarna inledde den nya fria fackföreningscentralen med att på väggen hänga upp ett krucifix och inleda förhandlingarna med att stämma upp en katolsk hymn. Till de heliga vallfartsorterna, särskilt den "svarta madonnan" i Czestochowa, vandrade valje år inte hundratusentals utan millioner människor. Nazisterna tillät gudsgänster men inte hembesök eller andra möten. Radio och TV var stängda för prästerna. Kännare menar att de aktiva stalinisterna i landet är på sin höjd tiotusen personer - av vilka ingen skulle överleva om ryssarna tvingades bort - medan katolikerna är över 30 millioner. Ett exempel på kardinal Wojtylas kamp: Utanför Krakow, där han hade sitt biskopssäte, skulle ett väldigt kommunistiskt järnverk byggas, Nowa Huta. Så skedde. Verket sysselsätter omkring l00 000 människor. Där fanns en liten kyrka, som var alldeles otillräcklig för alla katolska arbetarna. De låg på knä i regn l 450 och snö runt kyrkan for att höra mässan. De kommunistiska undermänniskorna rasade och beslöt att rasera kyrkan. Då arbetarna kom släpande på ett väldigt kors, fick de order att fora bort det. Ingen lydde, tusentals arbetare marscherade hotfullt upp. Efter mer än tio års stridigheter lyckades Wojtyla få tillstånd att resa en ny kyrka. Den är byggd i Le Corbusiers stil, i tre våningar. Gudstjänsterna - mer än tio om dagen - fyller kyrkan till bristningsgränsen. Flera tiotusentals barn får sin undervisning och sina gudstjänster där. Ett dussin präster har fullt arbete. Kyrkan byggdes av frivilliga krafter och med gåvor. Arbetarna fungerade utan lön, i ett extra skift på kvällen. Moderna redskap - lastbilar, grävskopor, utlagdajärnvägsräls-allt var forbjudet. Platsen grävdes upp for hand - de tillåtna verktygen var spadar och skottkärror. Det förekom i Nowa Huta en explosion som kastade omkull en staty av Lenin och krossade hundratals fönsterrutor. De katolska arbetarna fick skulden men nekade. De menade att det var myndigheterna själva som arrangerat sprängningen - får att bevisa arbetarnas illojalitet. En stålarbetare svarade på en fråga av undersökningspolisen: "Ånej, du kan vara så säker på att om vi hade gjort jobbet, skulle hela Leningubben nu ligga i småbitar ..." Kyrkan krävde år efter år normala mänskliga villkor: frihet att bekänna sin tro, att hålla möten, att ha egna tidningar och tidskrifter, att få begagna radio och TV, att få bygga hundratals nya kyrkor- ständigt samma nej. Till sist arresterades kardinal Wyszynski. Rätt att tala i radio och TV fick Kyrkan forst nyligen - detta var ett av de många frihetskrav som arbetarna ställde som villkor for att avblåsa strejken. Man bör göra en jämförelse med förhållandena i Norden. Tänka sig norska eller svenska arbetare som frivilligt och under livsrisk skulle bygga kyrkor! Och som villkor for en strejknedläggelse kräva elementära rättigheter får Kyrkans folk! Pravda fårsöker inbilla sina läsare att de sista polska strejkerna är inspirerade av skumma kapitalistiska agenter. De anar inte sammanhanget. I alla ockuperade eller terrorbehärskade satellitstater är läget detsamma - en överväldigande majoritet i Östtyskland, Ungern, Tjeckoslovakiet, Rumänien skulle på få dagar krossa vaije skymt av det kommunistiska partiet - om inte ryssarna stod med sina trupper marschfardiga vid gränserna. Från denna värld av lögner och övergrepp, från detta torterade folk hämtade Kyrkan sin ledare. Vilken glädje for polackerna att under ett och samma år finna att påven är en polack, nobelpristagaren i litteratur polack och den amerikanske och franske presidentens kanske viktigaste rådgivare polacker! Människan Wojtyla I Vatikanen finns sedan påven Johannes XXIII:s dagar en audienssal som rymmer lO000 personer. Den räcker inte for Johannes Paulus II. Han föredrar att direkt möta de hundratusentals katoliker som samlas på Petersplatsen. Det går så till att han i en öppen bil sakta körs omkring och då och då stiger ur för att tala med enskilda troende. Wojtyla är full av humor och muntra infall. En gång skulle han inför en stor fårsamling tala till Ungerns primas, kardinal Lazlo Lekai. Han böljade: "Ett gammalt polskt ordspråk säger: 'Polacker och ungrare är som bröder .. .' Men sedan skall jag citera mer . . ." Hela salen brast i gapskratt; alla visste att fortsättningen lyder: "... när de slåss eller dricker ..." När han under sitt första besök i Polen efter påvevalet hörde massan hylla honom med sången: "Sto lat, sto lat" dvs må han leva i hundra år, lyfte han handen, äskade ljud och sade i högtalaren: "Om den här påven skall leva så många år, så kommer era barnbarn att få råka honom, men vad skall de göra med en så gammal påve? Jag ser bara en lösning: han får smita och gömma sig i något kloster." I Polen talade han sammanlagt till 13 millioner landsmän. studenterna sjöng timme efter timme utanför hans sovrum. När han mötte den kommunistiske statschefen J ablonski, darrade många av oro: högste representanten för den sataniska regimen i landet, en polsk Quisling! Men Wojtyla visste: han är ändå polack, på sitt sätt tror han väl att han gagnar Polen. Varför han inför TV-kamerorna böjde sig fram och kysste kommunisten först på ena kinden, sedan på den andra. Häpen och skakad visste Jablonski ingenting annat att göra än att buga sig och - kyssa påvens händer. Mer om påven säger följande berättelse. Under hans tid som ärkebiskop i Krakow måste han en gång ta itu med en svårhanterlig eller uppstudsig ung präst. Efter att ha talat ut med honom, bad han honom följa med ned i domen. Inkommen gick han fram till en biktstol och sade: "Jag vill bikta mig för dig" . Så skedde. Naturligtvis fick han för livet en vän i den unge prästen. 451 Den nya politiken Med kraft har kardinalerna Wyszinski och Wojtyla gjort klart för den kommunistiska minoriteten i landet att Polens historia är identisk med Kyrkans, att det är meningslöst att fira 35- årsminnet av kommunismens gripande av makten när ett viktigare jubileum är Polens invigning till Guds moder - "Regina Polonire" - vilket gjordes av kung J ohan Kasimir som tack för segern över svenskarna under Karl X Gustaf år 1665. Ur svensk synpunkt är övergivandet av belägringen av klostret Czestochowa en ren bagatell, som bestämdes av helt andra skäl än ett par munkars tapperhet. Men för polackerna är detta en avgörande politisk händelse, ett underverk som tillskrives ett direkt ingripande av Guds moder: "den svarta madonnan" i Czestochowa. Polackerna kallar sitt land "Polonia semper fidelis"; de hävdar med all rätt att det enda som i tusen år hållit samman den polska staten och det polska folket är Kyrkan. När nu de polska arbetarna - inte det polska borgerskapet - kräver, att Kyrkan skall återfå sin frihet, och när detta inte föranledde en invasion av ryska och östtyska trupper, så är det frågan om ett världshistoriskt faktum. Johannes Paulus II inskärper under sina många resor - till Mexico, Förenta staterna, Irland, Brasilien, Frankrike - alltid denna grundsanning: regimer är förgängliga, terror straffar sig själv, tyranner försvinner - men kvar står sanningen. I ett stort - delvis vetenskapligt - författarskap har han utvecklat sin syn på människan och människans värde. En av hans böcker hette på tyska "Von der Königswiirde des Menschens". Denna värdighet är för en "modern" 452 marxistisk syn löjlig - människan är ju ett socialt djur, betingat av framfOr allt sociala fOrhållanden. Johannes Paulus hävdar motsatsen: genom att vara en Guds skapelse, återupprättad av och fOrenad med Kristus, äger människan en värdighet som är oberoende av alla sociala förhållanden. Med häpnad har han under sina resor gjort samma erfarenhet som Solsjenitzyn, nämligen att Västerlandet i stor utsträckning inte längre vet någonting om livets sanna källor och därfOr - med barnamord (aborter) , skörlevnad, trolöshet, självförstöring (knark), vanvettiga upprustningar och hänsynslös utsugning och fOrgiftning av den skapade naturen - fOrsvarslöst lägger sig i händerna på den ryska världsterrorn, som är principiellt inhuman. Påven ställer alltså upp den kristna människans "värdighet" mot marxismens avsjälade robot. Men hur ser han politiskt? Önskar han - som Solsjenitzyn tycks göra- att Västerlandet snarast militärt slår ut mänsklighetens fiende nummer ett, Sovjetryssland? Nej. Hans och Roms "östpolitik" innebär att Kyrkan accepterar den kommunistiska statens nyordning - på villkor att Kyrkan och de kristna garanteras skydd fOr sina mänskliga rättigheter. Det har gått så långt, att Gierek begärt audiens hos påven i Rom. Kyrkan vill fOrvisso besegra den marxistiska bilden av människadjuret men aldrig med sympatier for våld. Kampen kommer, ja den är i full gång. Men den utkämpas på ett annat plan än terrorn och fOrföljelserna - på samvetenas och det andliga livets mark. I Sverige och de flesta länder finns i arbetarrörelsen inte skymten av respekt för dessa områden, den andliga verkligheten. Det enda målet är: strejk till det yttersta fOr lönefOrhöjning. Polen framstår i våra dagar som det katolska mönsterlandet, där arbetarrörelsen aldrig förgiftats av marxismens groteska människoförakt utan respekterar och älskar den Kyrka som ensam i tusen år kämpat för och räddat det heliga, det omistliga i polsk - och europeisk - kultur. Polen visar vägen.