l MADELEINE SIÖSTEEN: U-ländernas växande externa skulder Oljeprishöjningarna harforsatt de ickeo/jeproducerande u-länderna i en kritisk situation. Deras utlandsskulder växer allt snabbare och uppgår nu till ca 450 mrd dollar. Mera kreditvärdiga länder som Brasilien och Mexico lånar mest, konstaterar civilekonom Madeleine Siösteen. Den nuvarande kreditmarknaden kan inte tillgodose u-ländernas behov. f Brandtkommissionens rapport efterlyses därfår ett nytt internationellt valuta- och finansieringssystem for u-länderna. Under de senaste åren har en allt större oro brett ut sig över u-ländernas ökande utiand - skulder. Man har talat om att världens finansiella system skulle kollapsa om inte låntagarländerna klarade av att betala sina räntor och amorteringar. De internationella bankerna stora engagemang i u-länderna har gett ytterligare upphov till tal om att kraschen skulle var nära. Domedagsprofetiorna har varit många, men ännu så länge har det internationella banksystemet kunnat anpassa sig till de rå- dande fårhållandena. Man skall också komma ihåg att redan på 1960-talet började nationalekonomer intressera sig för de fattiga ländernas skuldproblem. För sex år sedan skedde en dramatisk forsämring i u-ländernas externa finansiella läge. Oljeprishöjningen på 400 % i slutet av år 1973 kom att skapa helt nya relationer inom världsekonomin. De icke-oljeproducerande u-länderna stod praktiskt taget handfallna infår en situation som de hade svårt att bemästra. Deras underskott i bytesbalansen mer än tredubblades från ca 7 mrd dollar år 1973 till ca 36 mrd dollar året därefter. Försämringen i terms of trade var ett resultat av de högre priserna på olja, som även slog igenom i andra viktiga importprodukter, och en minskning av exportpriserna på flertalet råvaror kombinerad med en reducerad exportvolym. Underskotten finansierades genom en kraftig upplåning på de internationella kapitalmarknaderna och en minskning i de internationella valutareserverna. Den andra oljechocken kom 1974/75 och ytterligare oljeprishöjningar har skett sedan dess. För att avhjälpa de akuta problem, som uppstod med de stora betalningsbalansunderskotten, gav Internationella \'alutafonden (IMF) och andra internationella organ bistånd i olika former. Även OPEC-Iänderna fick ge lån från sina nyvunna rikedomar. U-länderna ökade sin kortfristiga upplåning och den stora skuldbollen sattes i rullning. För är 1974 uppskattade Världsbanken (IBRD) de icke-oljeproducerande u-ländernas skuldåtaga till 150 mrd dollar, i dag uppskattar OECD den totala skulden till närmare 450 mrd dollar! skuldsättningen till västländerna är omkring 350 mrd dollar varav hälften är skulder till pri\'ata banker. De privata skuldernas andel har ökat snabbare än de offentliga och offentli~t garanterade de senaste åren. Denna avse- \ärda ökning i skulden har åtfoljts av en ökning i skuldtjänsten (räntor och amorteringar) p g av de hårdnande kreditvillkoren. De kommersiella bankerna har fått spela en allt större roll vid kanaliseringen av OPECs Ö\'erskott tillbaka till de icke-oljeproducerande u-länderna. På senare år har u-länderna i många fall foredragit lån från banker framfor lMFs stränga villkor vad gäller landet ekonomiska politik for att åtnjuta IMF-krediten. De internationellla bankerna befann sig även i den situationen att de plötsligt fick en stor inlåning som skulle placeras och det gällde att hitta nya kunder. Det officiella biståndet utgör dock fortfarande en mycket stor kapitalkälla for u-länderna. U-ländernas skulder är koncentrerade till ett fåtal länder. Tiotalet länder står fcir merparten a\· skuldsättningen och det är inte, tvärtemot \·ad många formodar, de fattigaste u-länderna som har den stora skuldbördan utan de rikare u-länderna. Även den privata utlåningen har koncentrerats till de rikare, mer kreditvärdiga u-länderna som t ex Brasilien och Mexico. 399 Att mäta skuldens betydelse Att låna pengar behöver i sig inte vara något fel. En snabb tillväxt i ekonomin kopplas ofta till kapitalimporten. Men direktinvesteringar kan utgöra hinder fcir utvecklingen, om de bara går till en liten exportsektor, medan det råder ineffektivitet inom de andra samhällssektorerna. Lånade pengar som används till produktiva investeringar är självfallet bättre än lån till konsumtion. Det är till det senare som alltfor många u-länder har sett sig tvingade att gå ut och låna. Det är särskilt länder som hade en industri och som var beroende av energi som drabbades hårt av de stora oljeprishöjningarna. skuldsättningen har således både ett kortsiktigt perspektiv - likviditetssvårigheter - och ett mer långsiktigt - strukturellt - som innefattar hela utvecklingsproblematiken. Det är inte den totala utestående skuldens storlek i siffror som avgör hur allvarligt skuldproblemet är i ett enskilt land. Många nationalekonomer har sysselsatt med att få fram riktiga indikatorer på dels ett lands kreditvärdighet och dels dess sårbarhet for potentiella skuldkriser. I stället for den totala skuldsiffran är det den faktiska skuldtjänsten och de anspråk dessa forplikielser tar av landets tillgängliga resurser som bestämmer om ett lands skuldsituation är akut forsvagad eller ej. Problemet är att använda ett relevant skuldmått. Den traditionella indikatorn på skuldtjänstens omfattning är skuld~änstkvoten (eller debt service ratio= DSR), som betecknar den andel de löpande betalningarna på skulden tar av de löpande exportintäkterna. Svårigheten är dock att fastställa en kritisk nivå på DSR. Me- ..... 400 dan en DSR på 15-20% kan vara ödesdiger för ett land kan en DSR på 40% vara hanterlig för ett annat land. DSR kan vara speciellt missvisande för små länder med stor export där skuldproblemet skenbart kan tyckas litet. Eftersom DSR är ett kapitalflödesbegrepp, snarare än ett produktivitetsbegrepp, är dess användning i den långsiktiga analysen starkt begränsad. Möjligheten till återbetalning U-ländernas tillväxt, och därmed deras möjligheter att kunna återbetala sina utlandsskulder, är i hög grad beroende av två faktorer: förmå- gan att generera inhemskt kapital och skapa ekonomisk tillväxt samt den hjälp i form av bistånd och lån de kan erhålla från utlandet. Den långsamma konjunkturutvecklingen i iländerna har återverkat på u-ländernas ekonomier då de senare har haft svårt att la avsättning för sina produkter. Detta visar att interdependensen i världsekonomin är mycket stark och att u-länderna är beroende av oss, liksom vi av dem. Om ett land inte kan fullgöra sina betalningsskyldigheter råkar det in i en skuldkris. Risken finns att landet helt ensidigt inställer sina betalningar. Om sådana moratorier skulle bli alltför utbredda i världen, finns det fog för oron att det internationella kapitalsystemet skulle braka samman. Amerikanen David Rockefeller, stor aktieägare i Chase Manhattan Bank, lät nyligen i en TV-intervju förstå att de länder som helt slutar betala även har förstört alla chanser till vidare krediter. Det skulle betyda slutet för en påbörjad ekonomisk utveckling. De amerikanska bankerna är dock den största privata lånekällan. Officiellt uttrycker dessa banker inte någon större oro över u-ländernas skuldproblem sannolikt dels för att det psykologiska klimatet då skulle försämras och tron på skuldkraschen öka, dels vill man ogärna erkänna att man har tagit för stora risker med sina inlåningskunders pengar. Det är egentligen inget ovanligt med betalningsinställelser - man kan dra paralleller med ett företag som går i konkurs. Ibland kan det vara nödvändigt att börja om från "scratch" fOr att rätta till det som hade gått snett. Tekniken fOr skuldlättnader är antingen skuldomfOrhandlingar eller skuldrefinansiering. Principen för en skuldkonsolidering, som kan vara multilateral och/eller bilateral, är att avbetalningarna på skulden uppskjuts till senare datum. En refinansiering innebär oftast att ett nytt lån ersätter det gamla och att villkoren kan ändras. U-länderna har framfört krav på att skuldlättnader till viss del skulle automatiseras. Risken med att instifta speciella institutioner fOr dettta ändamål kan dock vara att man snarare inbjuder till skuldkriser än undviker dem. Faktorer som stödjer argumentet att skulderna inte blir banksystemets Akilleshäl är att bankerna har utvecklat säkrare metoder för bedömning av u-ländernas kreditvärdighet. Samtidigt kvarstår faktum att allt fler u-länder har svårt att fullfölja sina betalningar. Underskotten i bytesbalanserna ökar och väntas i slutet av detta år uppgå till ca 70 mrd dollar för de icke-oljeproducerande u-länderna. Samtidigt kommer OPEC-ländernas överskott att överstiga 100 mrd dollar. Brandtkommissionens rapport Tydligt är dock att den nuvarande kreditmarknaden inte kan tillgodose u-ländernas behov. Frågan är om det krävs något nytt "mellanhandsinstitut" eller "Världsutvecklingsfond" (World Development Fund) som Brandt-kommissionens rapport efterlyser. I detta internationellt uppmärksammade program för överlevnad skulle denna fond i stor utsträckning ge programlån och komplettera existerande organ såsom IMF och IBRD. Man kräver även ett nytt internationellt valuta- och finansieringssystem får u-länderna samt ökade resursöverfö- ringar. De förslag till en förändring i världsekonomin, som framförs i Brandt-rapporten, har även tidigare uppmärksammats i olika internationella organ. Någon gemensam lösning för ioch u-länderna har inte kunnat uppnås. Det som gör Brandt-kommissionens rapport intressant är att ledamöterna är framstående politiker både från nord och syd. 401 Kraven på en ny ekonomisk världsordning har rests från u-ländernas sida på flera UNCTAD-möten och i FN-sessioner. I dessa krav ligger generella skuldlättnader för de hårdast drabbade och minst utvecklade u-länderna. På senare år talas alltmer om massiva resursöverföringar, inte bara för att bistå u-länderna utan även på sikt hjälpa upp importen till u-länderna från i-länderna. Många av u-ländernas krav betyder dock en hårt reglerad världsekonomi, kanske med en "global skatteuppbörd". U-ländernas behov av utländskt kapital växer, både till finansiering av nya utvecklingsprojekt och till att finansiera underskott i bytesbalansen. U-länderna har hamnat i ett ekorr- 1-tiul och bankerna är tvungna att följa med. Lån föder nya lån och snöbollen växer. Kommer den att smälta och avta eller rullar den vidare tills hela kapitalsystemet dras med? Det återstår att se.