MARGARETHA AF UGGLAS Till sist några ord om marknadsekonomins framtid i vårt land. Efter lO år av socialdemokratisk s k aktiv näringspolitik har vi nu fått uppleva 3 av borgerliga brandkårsutryckningar. Under våren har en lång rad utredningar med näringspolitisk anknytning publicerats. Den s k Bjurel-kommissionen har presenterat sin rapport "Vägar till ökad välfärd". Sysselsättningsutredningen har kommit med ett socialistiskt aktstycke och Ingenjörsvetenskapsakademien har undersökt Sveriges inhemska industriella kompetens. I slutet av vårriksdagen behandlades så den industripolitiska proposition som framlagts av industriminister Huss. Efter tre år av borgerligt styre och med de ljusa utsikterna för en borgerlig valseger i höst borde marknadsekonomins framtid synas tryggad, men så är inte fallet. I vissa avseenden gjorde den borgerliga tre-partiregeringen utomordentliga insatser för att stärka företagsamhetens ställning. Det gäller framför allt den ekonomiska politik som bär Gösta Bohmans märke. Med kraft drev Gösta Bohman igenom de nödvändiga devalveringarna, sänkningen av arbetsgivaravgifterna och den omläggning av den ekonomiska politiken, som idag har givit svensk företagsamhet ny livsluft. På tre-partiregeringens pluskonto bör även räknas det s k småföretagarpaketet, som bl a innehöll lättnader i kapitalbeskattningen för de mindre företagen. Väsentliga reformer på företagsbeskattningens område beslöts också av vårriksdagen 1979. Samtidigt går det inte att komma ifrån att socialdemokraterna har rätt när de konstaterar, att socialiseringen varit mera omfattande under den borgerliga tre-partiregeringens tid än under många år av socialdemokratiskt styre. De selektiva subventionerna till näringslivet har inte heller minskat. Motsatsen är snarare fallet. Bedrövlig var också riksdagshanteringen av den industripolitiska propositionen. Industriminister Huss hade visat en berömvärd återhållsamhet när han i propositionen föreslagit ett minimum av nya statliga organ och nya ingrepp. På den s k aktiva näringspolitikens altare offrade han en ny industriell utvecklingsfond och ett ökat antal miljoner till de regionala utvecklingsfonderna, för övrigt ansåg han att marknadsekonomin borde ges en chans att klara sina uppgifter. Detta tillfredsställde självfallet inte socialdemokraterna, som i en diger partimotion presenterade riktlinjerna för sitt planhushållade samhälle. Mera överraskande och också mera att beklaga var att även centerns partimotion var späckad med förslag om nya statliga utvecklingsbolag, nya fonder och nya statliga ingrepp. Helt följdriktigt fann också de två partierna varann i utskottet. Den röd-gröna koalitionen sjösatte en armada på inte mindre än sju statliga utvecklings- och investmentbolag. Oron för marknadsekonomins framtid märks på aktiebörsen. De tre borgerliga regeringsåren har inte medfört något positivt för aktiespararna. Aktiespararna är fortfarande satta i skattemässig strykklass. Det lönar sig långt bättre att placera pengar i konst, frimärken, premieobligationer och fastigheter. De som dessa ekonomiska realiteter till trots ändå sparar i aktier drabbas av 308 ett oändligt krångel när det är deklarationsdags. Den regering som träder till efter valet i september måste bestämma sig. Skall svensk ekonomi och svenskt samhällssystem fortfarande stå på den decentraliserade marknadsekonomins grund, måste de statliga ingreppen i ekonomin minska och inte öka. Den centrala roll som aktiesparandet och aktiebörsen spelar i en marknadsekonomi måste också erkännas. Skall svensk ekonomi bli fondstyrd eller skall utrymme finnas för enskild företagsamhet och enskilt aktiesparande? Var socialdemokraterna står vet vi. Det är mittenpartierna som behöver bekänna f<irg.