Vårt behov av försvar
Strax före jul förra året var SALT-II färdigt
att undertecknas av Sovjetunionens och
USAs utrikesministrar - alltså det andra avtalet om begränsning av innehavet av strate- ·
giska kärnvapen. I sista minuten backade
Moskva ur, tydligen överraskande också för
utrikesminister Gromyko. Förhandlingarna
avbröts. En orsak till det hela var möjligen
att USA vägrat att ge upp sina s k kryssningsrobotar, som de troddes vara ensamma om.
Nu, bara några månader senare, tycks det
framgå att ryssarna lyckats med sina försök
att bygga likvärdiga robotar. Nya kärnvapenbärare tillförs alltså båda de stormakter,
som skulle svara för den omskrivna
avspänningen, som inte kommit.
Mellan Sovjetunionen och Kina ökar i stället spänningen. Att ryssarna förstärkt sin
garnison på Kurilerna, de japanska öar som
de ockuperade i andra världskrigets sista
timmar och sedan vägrat att lämna tillbaka,
innebär bara en demonstration. Men deras
hjälp till Vietnam - de har möjliggjort vietnamesernas erövringskrig mot Kampuchea
- är direkt oroande för kineserna. Sovjetunionen kan via Vietnam utsträcka sitt inflytande över hela Sydöstasien. Vid sitt besök i
Washington i februari varnade Kinas starke
man Deng Xiaoping mycket eftertryckligt
för krigshotet från Sovjetunionen. Han fick
visserligen inte president Carter att godkänna en kommunike med sådant klarspråk.
Men orden hegemoni och dominans kom
med som uttryck för sovjetiska avsikter. Ryssarna blev också allvarligt irriterade.
I Moskva kan man omöjligt önska ett krig,
allra minst ett kärnvapenkrig med dess oberäkneliga risker. Däremot satsar man fortfarande på konventionella vapen. Ryska trupper går inte att skicka överallt, men ryska
vapen kan ges till många länder med ur sovjetisk synpunkt pålitlig politisk ledning. Etiopien är ett gott exempel. Landet är nu helt
under rysk kontroll med hjälp av kubanska
legotrupper med rysk utrustning.
Det finns dessutom områden och länder i
Europa, och därtill nära oss, där ryssarna
snart måste tillförsäkra sig betydligt mycket
större kontroll än nu. I händelse av långt
ifrån otroliga konfrontationer med Kina kan
Sovjetunionen inte tillåta några luckor i sitt
västra säkerhetssystem. En sådan lucka finru
i Rumänien, där den kinesiske ordföranden
Hua Guofeng förra året dansade vänskapsdans på torgen. Rumänien tillhör Warszawapakten men tillåter fortfarande inte ryska
trupper i landet. En ändring i den politiken
bör man räkna med ganska snart.
Ty marskalk Tito i Jugoslavien börjar bli
en gammal man. Han är född 1892. Han är
regeringschef på livstid. När han går bort,
vill säkerligen Sovjetunionen hjälpa de
Moskvatrogna kommunisterna till makten,
skulle det än behöva ske med hjälp av rysk
trupp, som då också kommer att hålla Rumä-
nien under uppsikt. Att påstå detta är ingen
svartmålning. Det är helt enligt Bresjnevdoktrinens principer, och marskalk Bresjnev
är fortfarande Sovjetunionens obestridde ledare.
Givetvis kommer Natoländerna att reagera - med ord. Det vore märkvärdigt om
Sovjetunionen inte använde tillfället attlösa
sitt tredje problem i Europa, nämligen Murmanskområdets säkerhet. Nordfinland m~
ter knappast något hinder. Även om Sovjetunionen ifråga om det Natoanslutna Norge
bara övertar "ansvaret för försvaret" av
Spetsbergen, kommer hotet mot hela Nordkalotten, inklusive delar av Nordsverige, att
framstå omedelbart.
Det anses inte vara populärt i dag att tala
om vårt behov av försvar. Kanske blir det en
dag inte heller populärt, om utvecklingen
går som man kan förmoda, att ha tillhört
dem som ingenting förstått eller velat förstå.
Under de långa socialdemokratiska regeringsåren fanns det åtminstone en statsminister, Tage Erlander, som förstod vad försvaret betyder för svensk säkerhetspolitik,
och två försvarsministrar, Sven Andersson
och Eric Holmqvist, som i positiv anda åtog
sig det inte alltid populära uppdraget att
företräda försvaret. Olof Palme är intelligent. Han förstår lika bra som någon annan.
Men i sitt partis försvarsmotion med dess
överraskande krav på kraftigt begränsade
anslag och därmed följande nedskärningar
har han låtit styra sig av fru Theoriii. . ·-
Men även om anslagen inte direkt skärs
ned minskar vår försvarskraft ändå varje år.
De nuvarande anslagen räcker helt enkelt
inte till för att lösa de uppgifter som statsmakterna ålagt försvarsmakten.
För vanliga människor är det inte svårt att
105
förstå, att försvarsanslagen i stort fördelas
inom två områden. Det ena omfattar materiel, alltså vapen och utrustning. Skall vi försvara oss eller, hellre, göra det afltför dyrbart att angripa oss, bör vi rimligen disponera bästa möjliga och tillräckligt många vapen, lämpade för vårt territorium. Att resonera om andra än de bästa, det må gälla
handvapen eller flygplan, visar egentligen
en besynnerlig moral. Ty det andra område,
dit pengar går, omfattar dem som skall nyttja materielen, dvs fast anställda som är några
procent av krigsorganisationen och i övrigt
reserv- och värnpliktig personal. Detta betyder löner och utbildning, framför allt det
senare. Då man planerar att försvaret av landet skall utföras av svenska män och numera
i allt större utsträckning kvinnor, gäller det
naturligtvis att dessa skall ha bästa möjliga
utbildning. Det ansvaret kommer regering
och riksdag inte ifrån.
När detta skrives har regeringens beslut i
flygplansfrågan just kommit. Regeringen
har vikt sig för hr Palme och hans radikaler.
Hr Werner (vpk) har i TV kommenterat
beslutet med glad tillfredsställelse. Som sagt,
nog finns det ett ansvar att diskutera, och att
utkräva.