Dagens frÃ¥gor Mötet pÃ¥ Kuba Till Havana pÃ¥ Kuba samlades i september representanter för 96 stater som anser sig tillhöra den tredje världen eller, kan man säga, sÃ¥dana som inte ingÃ¥r i stormaktsblocken. Efter rang och värdighet var de inkvarterade i beslagtagna villor eller förstatligade hotell och de kördes, fortfarande efter rang, i amerikanska vrÃ¥lÃ¥k av äldre modell eller tyska Mercedes eller rent av i ryskbyggda bilar av märke Fiat. De lyssnade till inbjudaren Fidel Castro. I sitt hälsningsanförande gjorde denne ingen hemlighet av vart han som mötesordförande ville styra dem. Han prisade Sovjetunionen och underströk de broderliga relationer till Moskva, som han själv upplever. Han fördömde amerikansk imperialism och amerikanskt stöd till Kina. Han gjorde pÃ¥ det hela taget allt vad Storebror kunde vänta av honom. Fidel Castros förhÃ¥llande till Moskva var ju ingen hemlighet för de närvarande. Allt för mÃ¥nga afrikanska stater har gjort bekantskap med kubanska soldater - numera bortemot 50 000 man - och deras livliga befriarverksamhet i sovjetisk ~änst för kommunismens utbredande. Som ersättning för sina militära insatser och för förlusten av nÃ¥gra tusen dödade och mÃ¥nga flera sÃ¥rade kubaner kan Fidel Castro sälja Kubas sockerskörd till över världsmarknadspriser till öststaterna, vilkas befolkning alltsÃ¥ betalar. En välbeväpnad rysk infanteribrigad och ryskt flyg skyddar ocksÃ¥ välvilligt Kuba för den amerikanska imperialismen, medan landets soldater av dess diktator skickas till Afrika. DÃ¥ USA emellertid inte visat nÃ¥gra tendenser att angripa Kuba, används brigaden för stridsutbildning av kubanska förband . Detta är för övrigt innebörden av den ryska militära närvaro pÃ¥ Kuba som amerikanerna pÃ¥ senare tid blivit sÃ¥ förvÃ¥nande överraskade av. I Havana gjorde den gamle president Tito sitt bästa för att hindra att den organisation av icke blockanslutna stater, som han själv varit med om att skapa, skulle urarta. Han lyckades inte. Organisationen finns, och varför skulle inte en ny anda kunna inblÃ¥sas i en gammal form? En helomvändning skedde visserligen inte med en gÃ¥ng, men den kommer, och om ett antal stater dÃ¥ gÃ¥r undan, sÃ¥ mycket värre för dem. De utländska delegaterna i Havana hade all anledning att beundra de ansträngningar som gjorts för att göra deras vistelse komfortabel. Kostnaderna för mötet beräknas ha uppgÃ¥tt till omkring 70 miljoner dollars. Inte minst den fullständiga och nödvändiga upprustningen av de förfallna hotellen hade varit dyrbar. Till att lindra den allmänna bostadsnöden hade pengarna inte räckt, det kunde de själva lätt konstatera. Om de varit väl underrättade, bör de dock ha iakttagit att skolbarnen varit väl försedda om inte med mat och kläder sÃ¥ dock med skrivpapper och böcker. Till detta ändamÃ¥l gÃ¥r som bekant de miljoner, som Sverige fortfarande troskyldigt betalar till det underutvecklade Kuba. Att bita huvudet av skammen Socialdemokraterna har Ã¥nyo lidit ett välför~änt valnederlag och kommer sannolikt att för tre Ã¥r framÃ¥t stÃ¥ utanför ett mera avgörande inflytande pÃ¥ riksstyrelsen. Om man minns deras valprogram med proms, avskaffande av indexregleringen av skatterna och allt annat, som skulle hä.Jda under de första l 00 dagarna, är det allt skäl att draga en suck av lättnad. Ett annat skäl till tacksam eftertanke över vad vi sluppit ifrÃ¥n bereder de ständigt inlö- pande nya och skrämmande uppgifterna om den hänsynslöshet, med vilken socialdemokraterna försöker utvidga sin maktapparat. Det är den apparaten - ett gigantiskt konglomerat av parti, fack och en mängd s k folkrörelser - som skulle ha härskat över oss alla om socialdemokraterna fÃ¥tt majoritet. Ett alldeles färskt exempel visar hur socialdemokraterna kan agera när maktapparatens intressen är engagerade. Socialdemokraterna har som bekant särskilt eftersträvat ett fast organisatoriskt grepp om landets pensionärer. Det har de fÃ¥tt genom sin organisation "Pensionärernas Riksorganisation" (PRO), som i dag har c:a 400000 medlemmar. Dess ledning - frÃ¥n kongress till styrelse och ombudsmannakÃ¥r - är alltigenom socialdemokratisk, och i praktiken fungerar PRO som deras specialorganisation för Ã¥ldringarna, ungefär som socialdemokratiska ungdomsförbundet gör för ungdomen. Det hör till spelet att PRO:s karaktär av partipolitisk apparat förtigs, när man söker anslag till den. Däremot talas klart sprÃ¥k internt, när man tror att ingen lyssnar. UtÃ¥t försöker man till och med hävda att PRO är opolitisk. Klicken "politisk" har man istället satt pÃ¥ en annan pensionärsorganisation, Sveriges Folkpensionärers riksförbund (SFR), för att förhindra kommunala anslag till den. När sÃ¥lunda en lokalavdelning av SFR i Norrköping nyligen begärde anslag frÃ¥n kommunen efter samma prin iper, som tilllämpats beträffande PRO-avdelningen i kommunen, vägrade den sedan länge härskande socialdemokratiska majoriteten i kommunstyrelsen varje bidrag. SFR:s avdelning 355 var kantänka "politisk". Att SFR är landets äldsta pensionärsorganisation, att den pÃ¥ sin tid bildats av opolitiska pensionärer och att den alltid varit och är helt politiskt neutral spelade ingen roll. Den socialdemokratiska majoriteten vägrade tänka pÃ¥ att PRO lÃ¥ngt senare bildats av medelÃ¥lders socialdemokratiska ombudsmän och att den är en av socialdemokratiens maktpolitiska stöttepelare, kollektivansluten till ABF och särskilt viktig i valtider. Nog vill det till stark förhärdelse för att bita huvudet av skammen pÃ¥ det sättet. Den verkliga höjdpunkten i frÃ¥ga om partipolitisk självtillräcklighet uppnÃ¥dde man emellertid när socialdemokraterna i kommunstyrelsen uttalade att samtliga pensionä- rer gott kan ansluta sig till PRO. Just det! SÃ¥ skulle vi ha blivit styrda, om valet gÃ¥tt illa. N y dolkstötslegend l TV pÃ¥ kvällen den 16 september i Ã¥r hävdade den socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson innan röstsammanräkningen var avslutad att skatteschweizarna skulle avgöra valet. Förra riksdagsledamoten Nancy Eriksson (s) var nÃ¥gon dag senare inne pÃ¥ samma tema. Det är gräsligt att l 500 personer som flytt Sverige av skatteskäl skall fÃ¥ avgöra utgÃ¥ngen, menade hon. Den socialdemokratiska regeringen var pÃ¥ sin tid aldrig särskilt intresserad av att ge utlandssvenskarna rösträtt. Orsaken var att man befarade att merparten skulle stödja nÃ¥got av de borgerliga partierna. Visst fog för den bedömningen hade man onekligen. Teorin att den socialdemokratiska regeringen i Sverige var världsbäst i alla avseenden pulvriserades nog för de flesta av dem som fick tillfälle att anlägga internationella perspektiv. Före 1967 saknade följaktligen alla ( 356 utlandssvenskar rösträtt. DÃ¥ föreslogs att de skulle tillÃ¥tas rösta i riksdagsvalen om de var svenska medborgare och hade varit kyrkobokförda i Sverige nÃ¥got av de senaste fem Ã¥ren. Det var en halvmesyr, som förblev även sedan femÃ¥rsgränsen 1976 förlängts till sju Ã¥r. Först efter den borgerliga trepartiregeringens tillkomst utsträcktes utlandssvenskarnas rösträtt till att omfatta - vilket borde varit självklart - alla som var svenska medborgare. När socialdemokraterna i besvikelsen över det uteblivna regeringsskiftet skyller pÃ¥ utlandssvenskarna och kallar dem för skattesmitare, gör de sig skyldiga till smutskastning mot en viktig folkgrupp. Den omfattar affärsmän och anställda vid bl a svenska dotterbolag utomlands, som gör ovärderliga insatser för vÃ¥rt lands export. Den omfattar diplomater som främjar svenska intressen runt om i världen. Den omfattar personer som är verksamma inom internationella organisationer och i det svenska u-hjälpsarbetet, bl a inom SIDA:s ram. Den omfattar missionärer. Det är dessa medborgarkategorier som avhÃ¥nas och smädas därför att de kan förmodas ha röstat borgerligt och därför att det bland dem ocksÃ¥ finns en och annan som ' lämnat hemlandet av skatteskäl, nÃ¥got som är fullt lagligt. I Sverige har även intagna vid exempelvis fÃ¥ngvÃ¥rdsanstalter rätt att rösta i riksdagsvalen. Det har socialdemokraterna ingenting att invända mot. Men när laglydiga svenska medborgare, som är bosatta i andra länder, tillÃ¥ts rösta och gör det, dÃ¥ gnäller man i högan sky. DÃ¥ används de till att skapa en ny dolkstötslegend. Ett lovvärt initiativ Kommunala bidrag spelar i dag en avgörande roll i den lokala föreningsverksamhetens ekonomi. Ã…r 1977, dÃ¥ kommundepartementet gjorde en sammanställning, uppgick de till 612 miljoner kronor. I detta belopp inräknades dÃ¥ inte räntesubventioner och liknande. NÃ¥gon undersökning rörande landstingens motsvarande bidrag föreligger ej. De statliga bidragen till föreningar och organisationer med lokal verksamhet utgjorde budgetÃ¥ret 1977/78 l 665 miljoner kronor. Totalt kommer denna del av organisations-Sverige att i Ã¥r erhÃ¥lla sammanlagt drygt 3 000 miljoner kronor frÃ¥n staten, landstingen och kommunerna. Beloppen fördelas efter skilda grunder; medlemstal, antal studiecirklar, projektomfattning osv. I andra fall har bestämmelserna skräddarsytts för att passa vissa organisationers struktur och verksamhet. Ytterligare stöd utgÃ¥r i form av räntesubventioner, amorteringsfrihet eller subventioner som över huvud taget ej redovisas officiellt. Organisationernas och föreningarnas möj· lighet att överblicka tillgängliga bidrag och utnyttja tekniken att söka dem är högst skiftande. Tillsammans skapar dessa förhÃ¥llanden betydande skiljaktigheter och orättvisor. Samtidigt som vÃ¥ra fullmäktige· församlingar startar en ny period och ett stort antal nyvalda ledamöter tar plats i kommunfullmäktige och landsting har Forum för Samhällsdebatt tagit initiativ till en kart· läggning och en regelsamling för bidrag till den lokala föreningsverksamheten. Det sker i en broschyr "Maktapparaten (s) i kommunerna - en orientering", ställd till förtroen· devalda i kommun och landsting. Broschyren ägnar de föreningar och o~gaÂ- nisationer som ingÃ¥r i den socialdemokratiska maktapparaten särskild uppmärksamhet. Tre skäl härför anges. De har i regel varit först, de är ofta störst och dessutom har socialdemokraterna mÃ¥nga gÃ¥nger utnytUat sin majoritetsställning i kommun och landsting till de egna föreningarnas och organisationernas fördel. Forum för Samhällsdebatts kartläggning och sammanfattning av de erfarenheter som vunnits ute i kommunerna utmynnar i nÃ¥gra enkla och klara regler, - Gör bidragen generella samt bidragsreglerna lättfattliga och överskÃ¥dliga - Kontrollera att alla bidragsberättigade föreningar och organisationer informeras - Undvik projektbidrag - Medverka till att de av kommunen lämnade bidragen redovisas pÃ¥ ett enhetligt sätt och att de bÃ¥de i budget och slutredovisning fÃ¥r en samlad översiktlig redovisning. Kräv ocksÃ¥ redovisning av mottagarna. En fyllig exempelsamling illustrerar behovet av att de kommunala förtroendemännen ägnar dessa frÃ¥gor större uppmärksamhet. Ett frÃ¥n skattebetalarnas synpunkt mindre tilltalande exempel utgör Motala kommuns bidrag och redovisningen - eller snarast bristen pÃ¥ redovisning - av dessa. Eller tag exemplet med begreppet medlemsantal, ett till synes entydigt och invändningsfritt begrepp. Den svenska medelkommunen har i dag c:a 19800 invÃ¥nare i Ã¥ldern 18-70 Ã¥r, dvs huvuddelen av dem som utgör underlag för studieförbundens verksamhet. Enligt ABF:s officiella medlemsuppgifter har man i samma medelkommun 24 l00 medlemmar! Den av ABF hävdade definitionen för vem som är medlem kan givetvis inte läggas till grund för kommunernas beslut. 357 FrÃ¥n Canterbury till Uppsala Det kan synas ganska likgiltigt ur svensk synpunkt vem som är ärkebiskop i Canterbury. Denne är inte ens formellt den engelska kyrkans ledare. Han sitter pÃ¥ en post om vars innehavare det sagts att hans enda verkliga makt ligger i vad han har att säga. Den nyutnämnde ärkebiskopen, biskop Robert Runcie som började sin bana som gardesofficer och som har rätt att bära sin tapperhetsmedalj, lär enligt goda källor ha ett och annat att säga om Kyrkornas världsrÃ¥d. Eftersom förbindelserna mellan Canterbury och Uppsala brukar vara goda, finns det skäl att hoppas att man pÃ¥ det senare stället är villig att lyssna. Här i Svensk Tidskrift har vi - utan ansprÃ¥k pÃ¥ biskoplig auktoritet - haft tillfÃ¥lle att bidraga till analysen av öststatsinflytandet pÃ¥ Kyrkornas världsrÃ¥d. Detta har tagit sig ganska märkliga utslag i svenska kyrkans officiella organ VÃ¥r kyrka. Att sÃ¥dant kan ha skett av godtrogenhet och politisk okunnighet behöver emellertid inte betvivlas, och dÃ¥ nu ett redaktörsskifte skett i VÃ¥r kyrka, skall vi inte strö salt i sÃ¥ren. Men kritiken växer. En medarbetare i Economist har i vÃ¥ras gjort en utredning och kommit till samma resultat: Kyrkornas världsrÃ¥d styrs i en anda som är starkt vinklad till kommunistländernas förmÃ¥n. Bruket av ordet "imperialismen" ger som vanligt klart utslag. När det alltid och enbart används för att fördöma västmakterna och aldrig ens i den minsta skala riktas mot den ryska imperialismen och förtrycket i öststaterna, dÃ¥ är det uppenbart vem som bidragit med inspirationen. Det är enfaldigt eller, värre, ohederligt att förneka sÃ¥dana fakta. FrÃ¥n ett engelskt möte berättas att nÃ¥gra ungdomar ställde sig upp och frÃ¥gade närvaL 358 rande kyrkliga dignitärer varför dessa som representanter för kyrkan tillrÃ¥dde att man skulle fördöma diktaturen i Chile. Svaret blev att denna ju var ond. Men ungdomarna menade att sÃ¥dant behövde de inte höra av kyrkan; de kunde tänka själva. Kyrkan borde däremot ägna sig Ã¥t att lära ut mer av den kristna etik, den moral, som skulle hjälpa dem att pÃ¥ ett riktigt sätt bedöma vad som hänt i Chile. Kanske nÃ¥got att tänka pÃ¥ i Uppsala i dessa kärnkraftstider? TvÃ¥ fysionomier Svensk Tidskrift har i detta nummer ägnat sin sedvanliga bild Ã¥t den nye talmannen Ingemund Bengtsson. Porträttet visar en fysionomi, som utstrÃ¥lar soliditet; han kan ocksÃ¥ förväntas föra talmansklubban med samma säkra hand som företrädaren Henry Allard. Men därför skall man inte tro att hans personlighetstyp är identisk med företrädarens. Ingemund Bengtsson är nämligen - vilket alla vet som haft tillfälle att göra hans bekantskap - nÃ¥got av en filur bakom den älskvärda fasaden. Det är därför anledning för de borgerliga att hÃ¥lla ögonen pÃ¥ den nye talmannen, sÃ¥ att man inte rÃ¥kar ut för, skall vi säga, överraskningar. Han gav själv en varning i den riktningen redan under proceduren med bytet av statsminister. När de borgerliga inte omgÃ¥ende kunde enas om statsministerkandidat tillät han sig att fösa pÃ¥ dem genom att i mycket klara ordalag hota med att ge hr Palme uppdraget. Hr Allard hade med säkerhet inte agerat pÃ¥ det sättet och Ã¥tminstone inte uttryckt sig sÃ¥ oförblommerat. Hr Bengtsson fortsatta hantering av talmansämbetet blir alltsÃ¥ spännande att följa. En annan bemärkt politisk fysionomi, som det inte längre är lika spännande att följa, är hr Palmes. Han har ända sedan Tage Erlander i ett anfall av oförstÃ¥nd gjorde honom till sin efterträdare varit den mest intressanta gestalten i svensk politik. Han har ju till synes allt, som kan göra en människa till en stor politiker - naturlig fallenhet för politisk taktik, blixtsnabb och rakknivsskarp intelligens liksom enorm arbetsförmÃ¥ga och arbetsglädje. Men ändock fattas nÃ¥got vä- sentligt. Hans stora fel är att han saknar gemyt och generositet. Hur välgörande skulle det inte har varit för den politiska umgängestonen i den svenska demokratin - för att inte tala om synen pÃ¥ honom som politiker - om han kunnat förmÃ¥ sig till att uppriktigt gratulera motstÃ¥ndarna i valsegern och ge dem sina välgÃ¥ngsönskningar. Det är ingen politisk plikt i detta land att hata varandra - tvärtom finns det dessbättre en stark tradition av förstÃ¥else och uppskattning tvärs över stridslinjerna. Men den traditionen tycks vara främmande för hr Palme. Han har i stället genomgÃ¥tt en utveckling, som ur mänsklig synpunkt är beklagl;g: frÃ¥n debutÃ¥rens profil av ung örn till den senaste valrörelsens väsande Calibangestalt. Ur politisk synpunkt, nämligen frÃ¥n den borgerliga sidan sett, har denna utveckling naturligtvis varit till fördel. Olof Palme framstÃ¥r numera rentav som borgerlighetens största propagandatillgÃ¥ng.