Litteratur KRISTER GIEROW: Handskriftssamlare och handskrifter "Under några år vid 1600-talets mitt kunde det förefalla, som Stockholm skulle bli ett centrum för de humanistiska studierna i Europa." Sten Lindroth konstaterade detta i sitt verk Svensk lärdomshistoria. Han avser den epok, som i fråga om kulturell livaktighet knappast har någon motsvarighet i vårt land och som var ett resultat främst av den unga drottning Kristinas vittfamnande intressen för vetenskap och litteratur. Vid hovet i Stockholm samlades en skara av samtidens mest lysande vetenskapsmän, några av dem med särskild uppgift att bringa ordning i massor av böcker och handskrifter, som strömmade in i form av krigsbyten och genom köp utomlands utan ekonomiska hiimningar. Det var ett även efter kontinental måttstock oerhört rikt bibliotek som samlades inom slottets mura1· för att efter några år till stm del skingras. Drottning Kristinas bibliotek har sedan länge varit föremål för forskningens intresse. Undersökningar har publicerats av Otto Walde, den eminente kännaren av äldre svensk bibliotekshistoria. På senare tid har Christian Callmer gjort det till föremål för ingående undersökningar, vars resultat för handskrifternas vidkommande nyligen framlagts i en volym med titeln "Königin Christina, ihre Bibliothekare und ihre Handschriften" (Acta bibliotheca: regia: stockholmiensis 30, 1977). Callmer redogör för den omsorgsfulla utbildning Kristina fick under sin uppväxt, vilken kom att utgöra grogrunden för hennes ,etenskapliga och bokliga intressen. Han ger därefter en överblick av hur dessa kom att leda till blomstringen i den kulturella miljön kring drottningens person från 1647, då den tyske filologen J Freinshemius utnämndes till kunglig bibliotekarie, fram till tronavsägelsen 1654. Utförliga uppgifter lämnas om de bibliotekarier, som avlöste varandra och vilka som hennes agenter bevakade tillfållen att berika biblioteket med viktiga förvärv. Callmer uppehåller sig särskilt vid holländarna Isaac Vossius och Nicolaus Heinsius med tillbörlig uppmärksamhet också åt Gabriel Naude, kardinal Mazarins bibliotekarie och sin tids främste biblioteksteoretiker. Ett omfångsrikt kapitel ägnar Callmer åt de under 30-åriga kriget som byte tagna handskrifterna. Efter en redogörelse för de folkrättsliga grunderna, för de av den svenska regeringen anbefallda resp tolererade beslagen följer Callmer den svenska armens väg från slaget vid Breitenfeld till erövringen av Prag endast några månader före westfaliska freden. Han lämnar utförliga uppgifter om biblioteken i de städer, kloster och borgar som blev anhalter på denna väg och även om bibliotek, från vilka inga böcker eller handskrifter kom i svensk ägo. Ett unikt förvärv nämnes: universitetsbiblioteket i Uppsala nödgades till drottningen överlämna 50 handskrifter, vilka en gång skänkts dit av Gustav II Adolf. Ett nytt skede i Kristinabibliotekets historia började med tronavsägelsen och landsflykten. En betydande och utvald del av biblioteket, däribland ett stort antal handskrifter, medfördes vid avresan från Sverige. De hamnade till sist hos den av henne grundade akademi, vars sammankomster hölls i residenset Palazzo Farnese, där också biblioteket och handskrifterna förvarades. Vid Kristinas död övergick genom testamente hennes egendom till hennes vän och rådgivare kardinal Decio Azzolini, vid vars frånfälle inom kort samlingarna såldes till kardinal Pietro Ottoboni strax innan denne blev påve med namnet Alexander VIII. Antalet handskrifter skall då ha uppgått till inte mindre än 2 229, av vilka ungefär 240 införlivades med påvens privata bibliotek. Senare förvärvades hela den ottoboniska samlingen av påven Benedikt XIV, och därmed återförenades de sistnämnda kristinahandskrifterna med huvuddelen i Vatikanbiblioteket. Författaren har själv betecknat sitt verk som ett bidrag till europeisk bibliotekshistoria. Härigenom har motivering också givits för att framställningen då och då gått utanför ramarna för en undersökning av de i drottningens samlingar ingående handskrifterna, vilka ju utgör den egentliga forskningsuppgiften. Resultatet har blivit ett synnerligen värdefullt bidrag till den bibliotekshistoriska litteraturen. Har Callmer i sin undersökning behandlat en handskriftssamlare som söker sin like inte bara i vårt land utan även internationellt, så har Bertil Broorne i sin ungefär samtidigt utgivna mäktiga volym "Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700-1950" (samma serie 29, 1977) lämnat en redovisning av samlare av alla digniteter, från storsamlare till innehavare av enstaka volymer eller dokument som kunnat spåras. Det kan väl ifrågasättas om personer tillhö- rande den sistnämnda kategorin förtjänar beteckningen "samlare", liksom om den i ti- ,eln angivna begränsningen till arkiven svarar mot innehållet i förteckningen och mot det förhållandet, att en mycket betydande del av de ursprungligen privata samlingarna på olika väga1· hamnat i framför allt de större vetenskapliga bibliotekens handskriftsavdelningar, Broorne har för sin efter de enskilda ägarnas dödsår kronologiskt uppställda förteckning kunnat utnyttja det register över vad han betecknar som "enskilda arkiv", vilket, utan att bli avslutat, upprättades 283 av Otto Walde och som sedan åtskilliga å1· varit tillgängligt för forskningen . Broome framhåller med överdriven blygsamhet, att de uppgifter han meddelar "till allra största delen direkt eller indirekt kan inh ~imtas ur Waldes bekanta 1·egister". I själva verket har han gjort betydande egna insatser, främst genom en systematisk genomgång av auktionskataloger och -protokoll. Det är ett enormt omfattande material som redovisas. Att någon absolut fullständighet inte kunnat uppnås, är i och för sig sj;ilvklart. På en del punkter kan emellertid kompletteringar göras utan större svårigheter. Lunds universitetsbibliotek gjorde vid 1700-talets början några förhållandevis betydande handskriftsförvärv. l det efter överste E J Meck inköpta biblioteket ingick ett par medeltidshandskrifter och andra värdefulla manuskript, fi·ämst äldre laghandskrifter. Meck avled 1702 och kunde alltså ha upptagits som första namn i förteckningen före biskop Laurentius Normannus, död 1703. Storsamlaren J G Sparwenfeld lät även tundabiblioteket bli ihågkommet, när han gjorde sina frikostiga donationer, vilket kunde ha angivits. Det kan i detta sammanhang nämnas att Carin Davidsson påvisat, att flertalet av de slaviska handskrifter, som ansetts höra till den sparwenfeldska donationen till Uppsala universitetsbibliotek, i själva verket ingått i den samling som förvärvades genom köp efter den 1706 avlidne superintendenten N Bergius, vilken borde medtagits i förteckningen. l fråga om J J Björnståhl anges att papper efter honom hamnat i Lund. Viktigare är att efter Björnståhis död 1779 genom testamentariskt förordnande ett stort antal grekiska och orientaliska manuskript tillföll biblioteket i Uppsala. 284 Broames förteckning utgör ett utomordentligt hjälpmedel för all forskning, som baseras på av enskilda handskriftssamlare genom tiderna, ofta med stora uppuff,·ingar och stundom med verklig lidelse sammanbragt material. Man har anledning att känna stor tacksamhet och beundran. Fiirste bibliotekarien Åke Davidsson har publicerat en förteckning "Litteratur om Uppsala universitetsbibliotek" (Acta bibliotheca: R universitatis upsaliensis 20, 1977). Davidsson ,-edovisar här vad som under tidernas lopp skrivits om biblioteket i enskilda arbeten, tidskriftsuppsatser, tidningsartiklar m m. Själv har han bidragit till denna litteratur med inte mindre ~in bortåt 30-talet nummer. Som i förordet framhålles gäller en mycket stor del av bibliografin handskriftsTYRGILS SAXLUND: Tage Lindboms Jakobs dröm Tage Lindbom är en av våra märkligaste tänkare. Utan att snegla på det opportuna eller tidsenliga går han sin väg rakt fram, med ett enda mål i sikte: att öppna våra ögon för de andliga värden, som håller på att gå förlorade i det moderna samhället. I allt högre grad har han koncentrerat sitt författarskap på de allra djupaste livsåskådningsproblemen. Hans senaste bok "Jakobs samlingen, c:a 850 titlar av inalles något över 1500. Det är självfallet den berömda Codex argenteus (Silverbibeln) som tilldragit sig forskningens särskilda uppmärksamhet. Litteraturen kring denna uppgår till över 100- talet nummer. Men också handskrifter som Uppsala-eddan - liksom Codex argenteus i Magnus De la Carelies donation - och det till bibliotekets 350-årsjubi1eum 1971 i praktfullt faksimil utgivna Goslar-evangeliariet, även kallat Codex caesareus, har givit upphov till en omfattande litteratur. Davidssons bibliografi utgör ett viktigt och användbart tillskott till vår bibliotekshistoriska litteratur. Önskvärt vore att även de andra större forskningsbiblioteken i landet gjordes till föremål för motsvarande bibliografiska undersökningar. dröm" (Norstedts, cirkapris 49:-) kan läsas både som teologisk traktat och idehistorisk studie. Kanske är det hans hittills mest vittsyftande bok. Konsekvent och ihärdigt avvisar Lindbom sofisten Protagaras tes: "Människan är alltings mått." Han anser att vår tillvaro istället måste grundas på en högre - transcendent - verklighet. Om andligheten förnekas, tap-