Litteratur THEDE PALM: Överstekrigsherren Ragnar Svanström har pÃ¥ Norstedts förlag, där han sÃ¥ länge verkat, givit ut "Kejsaren. En bok om Wilhelm II" (capris 120 kr inb). Boken är dyr, men den är ocksÃ¥ pÃ¥kostad, trrckt pÃ¥ gott papper, rikt och väl illustrerad. Viktigare är att den ocksÃ¥ är väl skriven. ~lan kan säga att den fullföljer en Norstedttradition : den för tankarna till Carl G Laurin och hans sätt att elegant presentera historien som kulturhistoria. Svanström har som titeln anger koncentrerat sig pÃ¥ människan Wilhelm Il. Kejsaren var enligt alla historikers vittnesbörd självupptagen, envis, hetlevrad, intellektuellt begränsad och detta i vissa avseenden ända till enfald, fÃ¥fäng, omdömeslös, kortsynt, klumpig - uppräkningen kan fortsätta, och det är svÃ¥rt att fÃ¥ fram att han hade nÃ¥gra goda egenskaper alls. Churchill har i sin essay i "Great Contemporaries" gjort gällande att fenomenet kejsar Wilhelm skapades av hans omgivning. Kejsarens medfödda omognad underhölls i den trÃ¥nga militära krets, som var den enda i vilken han trivdes och där han fick utlopp för sÃ¥dant som sin uniformsgalenskap utan att behöva besväras av nÃ¥gon militär yrkesskicklighet. Men omgivningen var i själva verket hela det officiella Tyskland. Där blomstrade den devota kejsarkulten. Hur mycket av denna som gjorde kejsaren till den han var och hur mycket han själv skapade den, är svÃ¥rt att säga. Det är att märka, att den inte framträdde pÃ¥ samma sätt under den förste kejsaren, farfadern Wilhelm I. Dennes efterträ- dare, Wilhelm Il:s far, regerade bara i tre mÃ¥nader innan han dog i cancer, men mycket tyder pÃ¥ att han med sin mera liberala läggning och understödd av sin hustru inte skulle ha uppmuntrat den. Med Wilhelm II slog den direkt ut i full blom. l sammanhanget bör understrykas, att Wilhelm l uppfostrades spartanskt till preussisk kung. Han kände frÃ¥n början kejsardö- met som en börda. Wilhelm II blev kejsare i en tid dÃ¥ Tysklands rikedom steg i en starkt uppÃ¥tgÃ¥ende kurva. Därmed skapades medlen till och möjligheten för den kejserliga yttre glansen. Svanström understryker att Wilhelm var mycket ung vid trontillträdet. Men han var dock 29 Ã¥r, gammal nog att veta vad han gjorde. Han ville vara självhärskare av Guds nÃ¥de, och det fantastiska är att inte ens efter hans första utrikespolitiska fadäser fanns det nÃ¥gon som kunde hindra honom. Vad som kanske borde diskuteras mera är i vilken grad hans fysiska handikapp - han föddes med förtvinad vänsterarm - pÃ¥verkade hans utveckling. Att han fick lida av sitt lyte som barn, framhÃ¥ller Svanström. Men ocksÃ¥ som äldre mÃ¥ste han ha känt av det. De vida uniformskapporna var ett sätt att dölja det. Självhävdelsen var ett medel att dra uppmärksamheten bort frÃ¥n det. OcksÃ¥ vedhuggningen, som började lÃ¥ngt före landsflykten i Holland, kan kanske betraktas som ett sätt att stärka Ã¥tminstone högra armen! Att kejsaren var medansvarig till första världskrigets utbrott gÃ¥r inte att förneka. Genom en blandning av översitteri och omdömeslöshet släppte han loss Österrike mot Serbien, och därmed var kriget, till hans förfäran, oundvikligt. Han önskade inte kriget; han ville bara stoltsera med det. Hans senare passivitet i högkvarteret under de lÃ¥nga krigsÃ¥ren skall dock inte överdrivas. Hans uppgift var inte att leda utan att avvakta händelseutvecklingen. Om han varit klok och kunnig hade han kunnat ge goda rÃ¥d. Nu väntade ingen nÃ¥gra sÃ¥dana frÃ¥n honom. Hans begränsning visade sig i att han inte ens uppfattade hur man nonchalerade honom. När det gällde den politiska och personliga bedömningen av kejsaren har Svanström av naturliga skäl inte kunnat stödja sig pÃ¥ mycket nytt material. Ett undantag gäller för de sista Ã¥ren i Holland. För dem har ----------------------............... 242 tillkommit adjutanten von Ilsemanns numera publicerade dagbok. Av den kan man sluta att Wilhelm II var oförändrad in i det sista. Ett avsnitt i Svanströms bok bildar nästan en fristÃ¥ende essay. Samtidigt är denna kulturhistoria i högsta klass. Kapitlet heter "Diktarnas krig". Det handlar om hur den tyska kultureliten, frÃ¥n Thomas Mann till Simplicissimus-kretsen, reagerade vid krigsutbrottet och om det smÃ¥ningom följande tillnyktrandet. Det var inte bara socialdemokraterna, som till Lenins och andra revolutionsteoretikers överraskning vände helt om och plötsligt blev stortyska patrioter. OcksÃ¥ kejsarens mest utpräglade personliga kritiker blev kejsartrogna över en natt. Simplicissimus ger ett utmärkt exempel. Denna intelligent gallsprängda tidskrift gav i den givna situationen upp all samhällskritik. Den gick längre än sÃ¥. Den upphörde att förlöjliga tyska officerare och att avbilda dem alla som snorkiga gardeslöjtnanter, vilket varit dess specialitet. l deras ställe kom direkt och utan mellanled Sankt Georg i strid med draken. Det är märkligt att tänka pÃ¥, att dÃ¥ Wilhelm Il med krigsförklaringen 1914 skrev under sin egen regims dödsdom, f~amÂ- ställdes han i Tyskland för första gÃ¥ngen under sin lÃ¥nga regering, och enigt, i förklarat ljus. Ge Svensk Tidskrift som present! Det gÃ¥r lika bra till midsommar som till jul Om Ni har bekanta som Ni tycker borde läsa Svensk Tidskrift, ge dem en gÃ¥vaprenumeration för resten av Ã¥ret. Sätt in halva prenumerationsavgiften, alltsÃ¥ 30:- kronor, pÃ¥ Svensk Tidskrifts postgiro 7 27 44-6. Glöm inte att sätta ut namn och adress pÃ¥ den önskade mottagaren. DÃ¥ kommer tidskriften hela hösten och detta nummer pÃ¥ köpet!