T G WICKBOM: Finland i östanvinden Mot bakgrund av ett antal nyutkomna böcker skriver redaktör T G Wickbom om Finland inom Sovjetunionens intressesfär. Han har egna minnen från Finland under krigen, då han lärde känna regeringsrådet Urho Kekkonen, numera presidenten. Wickbom bedömer honom som den som vill vara garant för Finlands självständighet och samtidigt för Sovjetunionens säkerhet i Nordeuropa. Men Kekkonenlinjen kan ges en nordisk Jörliingning och den bör vi eftersträva, menar författaren. Hitler, osalig i åminnelse, var en engångsfö- reteelse i sin allsidiga ondska. Hans något äldre och långvarigare samtida Stalin, död för i dessa dagar ljugofem år sedan, var om man kan bortse från vad han hade för sig inom sitt eget lands gränser mindre unik. Hitlers stortyska anspråk saknade förstås inte anknytning till en nationell tradition, men omättligheten finner inget motstycke. När han gång efter gång förklarade, att "detta är mitt sista territoriella krav", lärde vi oss först sent inse, att det egentligen betydde "därefter kommer jag med nästa". Stalin däremot följde på det internationella planet en otvetydig, allljämt obruten historisk linje att aggressivt hävda ett genuint upplevt storryskt trygghetsbehov - och att därutöver ta för sig vad som bjöds kostnadsfritt eller till realisationspris. Den tyska faktorn har naturligtvis permanent tyngd i vår säkerhetsproblematik, av militära och kanske än mer ekonomiska skäl. Men den ryska förblir den bestämmande, eller låt oss i varje fall säga den tyngst vä- gande, just genom dess inneboende dynamik i vår riktning. Tysklands intressen riktar sig väsentligen inte mot norr (vare sig man talar om dess nuvarande östra eller västra stat), Rysslands däremot i sovjetisk lika väl som kejserlig dräkt traditionellt västerut, även om andra annexionsriktningar förvisso inte har försummats. Ingenstans kan vi lättare och mer relevant studera de uttryck denna inriktning tar sig än i Finland. Där ligger sovjetpolitiken, bland annat tack vare den trots allt anmärkningsvärda öppenhet varmed dess verkningar skildras av finländska aktörer och betrak- 182 tare, såsom en uppslagen bok framför oss, låt vara.att vindkasten ibland bläddrar förbi några blad innan vi hunnit läsa dem. För den generation, som också här hos oss intensivt levde med i krigsårens händelser, deras förspel och närmaste efterverkningar, ligger lärdomarna nära till hands. En yngre generation har kanske än större anledning att studera dem med hjälp av den alltjämt rikligt flödande strömmen av memoarböcker och vetenskapliga studier. Enbart på den allra senaste tiden har vår kunskap så- lunda ur olika synvinklar berikats av Karl August Fagerholms både underhållande och taktiskt väldisponerade "Talmannens röst" (anmäld i Svensk Tidskrift 3/78 av Kari Tarkiainen), Wilhelm Carlgrens på annan plats i samma nummer diskuterade "Varken - eller" samt Paavo Haavikkos "Kansakunnan linja" (Nationens linje), som Göran Schildt 26/2 gav en intresseväckande presentation i Svenska Dagbladet, och slutligen professor Nils Meinanders "Insyn och efterklokhet" (Söderströms, Helsingfors 1977). Mer än de övriga har just den sistnämnda givit näring åt de 1·eflexioner som här anställs. Finlands krigspolitik Låt oss göra tankeexperimentet, att Sovjetunionen denna vår ställer krav på att få arrendera Gotland. Vi kan tillåta oss den dramatiseringen, att det sker vid den svenske kungens Moskvabesök om några veckor. Tanken må förefalla befängd. Så gjorde säkert också-det ryska krav som sommaren 1938, i vad som då ännu kunde tyckas vara djupaste fred, ställdes i Helsingfors på att få göra ön Hogland i Finska viken utanför Sydfinlands viktigaste hamnstäder till en sovjetisk flyg- och marinbas. En drastisk illustration är kanske nödvändig för att hjälpligt föra oss in i den atmosfär där Finland, just i Hird med att vänja sig vid rollen som sorglös neutral småstat i världspolitikens utkant, plötsligt kände själva sin ännu blott tjugoåriga självständighet satt på spel. Efterklokheten kan ställa sig frågan, om Finland möjligen med åtminstone samma grad av reellt oberoende som nu hade kunnat klara sig undan sina båda krig genom au hösten 1939 falla undan för de ryska kraven på en gränsförskjutning på Karelska näset och uppe vid Ishavet, överlåtelse av öarna i Finska viken och arrendering av Hangö. Au bortse från 30-talets politiska klimat skulle i ovanlig hög grad göra tankeövningen teoretisk. Och från de ryska oktoberkraven 1939 löper linjen ödesbestämt snörrät över vinterkrigets nästan övermänskliga fysiska och emotionella anspänning och den efterföl· jande fredssommarens förtätade väntan på nästa slag österifrån fram till utsikten att med tysk hjälp återvinna både det förlorade Karelen och hela landets trygghet. "Det kändes ganska skönt att få andas i blåsten. när man ännu bar på minnen av kvävningssymptomen från förra hösten. - Vad det ändå är fruktansvärt lätt att börja ett krig", reflekterar Nils Meinander i sin återblick pi stämningarna kring det andra krigsutbrottet 1941. Facit av Finlands krigspolitik, noterar Meinander, blev att landet undgick ockupation av någondera stormakten, och det viU han beteckna som "en storartad politisk och militär avvärjningsseger". Närmast var det 1äl detta begränsade krigsmål som avtecknade sig för den s k fredsoppositionen, som sommaren 1943 fick offentlig stämma, under 1944 växte sig starkare i kulisserna och speciellt genom sin insats i övergången från krig till vapenstillestånd lade grunden till den nya östpolitiken, Paasikivi- och Kekkonenlinjen. Urho Kekkonen och fredsoppositionen Kekkonen var redan då en drivande kraft, ~leinander en bland de många aktiva på finlandssvenskt håll. Hans insidesskildring av ut1ecklingen då och framöver fångar atmosfåren inom det snäva politiska Helsingforsetablissemanget, där alla kände varandra, stötte ihop med varandra på krogarna eller gatan utanför, beundrade, föraktade eller misstrodde varand ra. Kekkonen kom en dag på lunch till mig. \'i hade gjort upp per telefon någon timme tidigare. Han såg konfunderad ut. På vägen hade han mött en bekant som på långt håll ropat "hälsa värden!" Var telefoncensuren så snabbtungat lösmynt, eller hur kunde han l'eta? Omständigheterna råkade ge mig en gynnad åskådarplats i kulisserna under det hektiska 1944 från vårvinterns första förhandlingskontakt med Moskva fram till höstens l'apenstilleståndsavtal, brytning med Tyskland och etablerande av den allierade, i praktiken sovjetiska, kontrollkommissionen 1 Helsingfors. Sverige och speciellt då den svenska beskickningen, där jag tillfälligt tiänstgjorde, var under dessa månader Fin- 183 lands andningshål västerut. Det statliga informationsverkets chef Kustaa Vilkuna, med vars förbehållsamma personlighet jag under de närmast föregående åren hade nått en viss förtrolighet, förde mig samman med sina gamla intima vänner regeringsrådet i inrikesdepartementet dr Urho Kekkonen och landshövdingen i Lappland Kaarlo Hillilä. Med dem vid allt djupare och frispråkigare nattgroggar var ofta också Suomen Sosialidemokraattis chefredaktör Eino Kilpi, senare folkdemokrat. Otvungenheten befrämjades otvivelaktigt av att det genomgående talades finska, som jag då (men tyvärr alls icke numera) rörde mig obesvärat med. Hillilä var en ogement tilldragande kraftkarl, alltför tidigt bortgången. Han knäcktes av övergångsskedets påfrestningar. Kekkonen var den som verkligen imponerade med sin intellektuella oräddhet och sin äktfinska förening av djupt, sammanbitet allvar och frostig humor. Även i denna krets av förtrogna vänner gjorde han med all sin kamratlighet ett intryck av ensamhet. Knappast någonting uneler dessa tryckande ovissa månader grep mig så djupt som de flyktiga ögonblick, då han bakom sin uppsyn av rastlös beslutsamhet lät framskymta en unclertryckt ångest inför det älskade fosterlandets ödeschanser - orden formas patetiskt nästan av sig själv. Det var dagar mättade av idealitet och intriger, hopp och fruktan, beslutsamhet och vankelmod, ett koncentrat av den legering mellan nordisk renhjärtenhet och orientalisk finurlighet som finländsk politik utgör. Under denna tid fick Meinanderen kon- 184 takt med Kekkonen som skulle leda till många års sporadiskt samarbete på regeringsnivå och därefter en bitter brytning. De förenades i sitt engagem;mg för att utan fördomar bygga upp ett ryskt• förtroe~de för Finland. Men Meinander \'ägrade att sätta likhetstecken mellan landets intressen och Kekkonens personliga roll. I sina anmärkningsvärt oförbehållsamma anteckningar kring detta tema rör han vid en avgörande fråga i Finlands och därmed även Sveriges östproblematik. Garant för självständigheten Meinander finner det "uppenbart", att ryssarna under månaderna före det tyska anfallet 1941 hade respekterat Finlands neutralitet, "om vi med kraft hade velat hävda den". Självfallet blundar han inte för att Finlands handlingskraft redan då var så snävt beskuren, att ens den starkaste vilja knappast hade kunnat uppbåda denna kraft. Men såvittjag kan finna pekar allt tillgängligt material i den rakt motsatta riktningen, att Moskva varken då eller i något annat läge under hela denna tid har velat nöja sig med någon annans ord som garanti för sin säkerhet i riktning nordväst. Det var och är all~ämt så, som Wilhelm Carlgren säger om dess veto mot den svensk-finländska Ålandsplanen 1939: "Sovjetunionen godtog i fråga om angränsande territorier endast sig själv som säker garant mot deras övergång i fientlig hand". Jag kan då inte förstå annat än att grunddraget i Kekkonens unika statsmannagärning är strävan att låta Finland själv överta denna garantrolL Meinanders avfall och hans interiörer från den bysantinska miljön i det politiska Helsingfors illustrerar, hur Kekkonen äventyrar uppslutningen kring sin utrikespolitiska linje mindre genom graden av eftergifter än just genom att tvinna den samman med sitt personliga maktbehov. D~tta har djupare patriotiska bevekelsegrunder än hans belackare ibland vill inse, men Kekkonen tycks också drivas av en övertygelse om egen oumbärlighet som kanske stärks vid överblicken av snårskogen runt hans resliga gestalt. Då man närmare granskar hur den politiska miljön i hela Östersjöområdet har förändrats i vår samtid man däremot lätt varse, hur Finlands stä!~ ning som sin egen garant mot ryska säkerhetsfarhågor i verkligheten har kommit vila på mer än den man, som nu har över tröskeln till sitt tjugotredje och nalkas sin levnads nionde decennium. Det skulle ligga i Sovjetunionens och den nordeuropeiska regionens gemen ma intresse, att denna självständiga garanl ställning stärktes ytterligare genom att ges större nordisk bredd. Till den insikten den historiska ryska misstänksamheten kvar. Men att det strängt taget är dit Kekkonenlinjens förlängning pekar dess främste företrädare själv ibland vilja tyda. Ju friare diskussionen kring dessa diska livsfrågor föres, dess förr når vi Att det kan ske med frimodighet även i land, allt tal om "finlandisering" till hör också till det som illustreras av Meinanders bok om det som sist och gen gäller även oss.