l t en resa i västerled som gav anledning till funderingar kring den sjukdom som anses ha drabbat även Sverige, nämligen den engelska. Medan vi i Sverige i yrvaken häpnad nödgas inse att allt inte står väl till i vår ekonomi och att vi inte automatiskt är världsbäst på export, börjar det sedan länge krisdrabbade och nedtryckta England att skönja en strimma av hopp vid horisonten. Den strimman beror inte bara på Nordsjö-oljan utan också på bättre handelssiffror och en lägre inflationstakt. Sverige av i dag har en hel del att lära a1 England, både hur det går till all komma i kt-is och hur den mödosamma vägen ut ur krisen ser ut. Engelsmännen har under 70- talet fått lära sig att levnadsstandarden inte bara går upp utan att den också kan sjunka. Med Internationella Valutafondens benägna bistånd har den engelska regeringen vidtagit åtgärder som än så länge ter sig otänkbara i svensk debatt. Hösten l976 genomfördes betydande nedskärningar i statsbudgetens kapitalsida. Investeringar i administrativa byggnader, skolor, parker, simhallar, sjukhus m m ströks bort eller sköts på framtiden. Men Internationella Valutafonden lät sig inte nöja med detta. Även statsutgifterna på driftsbudgeten måste minska. Labourregeringen fick bita i det sura äpplet och göra det för en modern välfärdsstat drastiska att gå in i och skära ner i de lö- pande välfärdsprogrammen. Det för en svensk mest påfallande, och för England kanske på sikt mest hoppingivande är den anda av realism som i dag tycks prägla såväl administration som politiker och allmänhet. Medan vi i Sverige fortfarande diskuterar politikens mål, som om vi i landet hade obegränsade resurser och frågan bara gäller vilka reformer vi först skall genomfö- ra, så är tonläget i England ett helt annat. Ansvariga diskuterar sina uppgifter och sina planer mot bakgrund av att respektive program kanske får m i n d r e resurser i framtiden. Och ändå präglas inte engelskt samhällsliv ar stagnation eller bristande innovationslusta. Bostadspolitiken är i flera avseenden en fröjd för ett moderat hjärta. Engelsmännen, som redan i dag hat· ett bostadsbestånd som till 60-70 procent består av enfamiUsfastigheter, vill inte längre veta av de människoovänliga höghusen. De flesta kommuner har satt stopp för byggandet av annat 155 än markbostäder och låga hyreshus. Ett sorgligt kapitel i England liksom i Sverige är den statliga företagsamheten . Bredvid British Steels dagliga förlust om cirka lO miUoner kr ter sig svensk stålindustris bekymmer nästan beskedliga. Det stora bilföretaget British Leyland befinner sig i kaos, och engelsmännen vågar knappast köpa engelska bilar av oro för att det inte skall finnas reservdelar om några år. England är en stor nation med i många avseenden långt svårare problem än Sverige. Men vi har att lära av engelsmännens realism, stryktålighet och samhällsanda. Det är vi svenskar som avgör om vi återigen skall få fart på den svenska välfärdsutvecklingen. Margaretha af Ugglas