.._ --
förtroende
Vissa tecken tyder på att medborgarnas förtroende för politikerna håller på att sjunka.
Det är allvarligt. Det kan rent av få kon ekvenser för demokratin. Men de ansvariga
har till stor del sig själva att skyIla.
Det handlar inte längre bara om Transportbasen Hans Ericsons resa till Kanarieöarna eller inrättandet av hans minnesfond
medan föremålet alltjämt befinner sig i livet.
Sådana spektakulära företeelser, liksom den
socialdemokratiska valutasmugglingen häromåret, har huvudsakligen sitt upphov i omdömeslöshet hos enstaka personer eller en
numerärt begränsad kategori av beslutsfattare.
Men der finns områden där rötan går på
djupet. Stora grupper politiker utnyttjar sin
position till att medvetet handla stick i stäv
mot vad de borde förstå är medborgarmajoritetens önskemål.
Ett exempel är riksdagsledamöternas regleringsraseri. Det beskäftiga förbudet mot
s k enarmade banditer är uttryck för en
fadd , småsint förmyndarmentalitet. Den risiga floran av restriktioner inom nykterhetspolitiken, från förbudet mot tillverkning a1
maskrosvin till kravet att varje företag skaU
begära tillstånd hos länsstyrelsen för att få
servera vanlig pilsner i personalmatsalarna,
avslöjar samma unkna inställning. Ännu
mera tvivelaktigt är det aviserade reklamförbudet mot alkolholhaltiga drycker. Dessa
och liknande åtgärder genomförs, trots an
de styrande i andra sammanhang säger sig
viUa motverka byråkratin. Den bekämpas effektivast genom att man undviker att fatta
beslut som automatiskt leder till ökat krångel.
 Tecknare och kåsörer driver ofta med poitikerna. Det är nyttigt. Mindre lyckat blir
et när de folkvalda själva tillgodoser så
ögt ställda krav på omedveten komik, att
ingenting återstår för yrkesskämtarna att tilllägga.
Inte heller i kommuner och landsting är
förtroendemännen alltid så rädda om politikernas anseende.
Under 1970-talet har kommunalskatten
höjts avsevärt. Men kommunalmännen klagar över det finansiella läget och framhåller
hur nödvändigt det är att ytterligare beskatta medborgarna och få större bidrag från
staten.
Litaniorna är nog allvarligt menade. För
den enskilde måste det te sig besynnerligt
och stötande, när kommuner och landsting
samtidigt år efter år genomdriver kraftigt
höjda anslag till de egna partiorganisationerna. Då viker plötsligt alla ekonomiska betänkligheter. Den tidigare tomma kassakistan framstår med ens som sprängfull. Besparingsappellerna förpassas illa kvickt till
papperskorgen. Ingenting betraktas som
1iktigare än de politiska partiernas ekonomiska välstånd. Medborgarnas får komma i
andra hand.
109
Det skall erkännas att partistödet inte är så
högt att det påverkar kommunalskatten -
ännu. Men problemet är framf"ö1· allt principiellt. Allt !ler frågar sig, l'arf"ör de skall
behöva vara återhållsamma när inte partierna är det. Skall dessa inte fö1·egå med
gott exempel? Tillhör de någon sorts sparfrälse?
En sak är att höja partistödet när den ekonomiska situationen i kommunerna är tillfredsställande. En annan är att hämningslöst
plussa på när man på alla andra håll måste
dra åt svångremmen !lera hål. Då är det
inte längre en bagatell utan en utmaning
mot politisk anständighet. Då tillförs politikerföraktet ansenliga kl'antiteter konstgödsel.
För de borgerliga partierna tillkommer ytterligare en aspekt, som borde leda till besinning och återhållsamhet. Det kommunala
partistödet är utformat så att det otillständigt favoriserar det största partiet. Jämfört
med socialdemokraterna får de borgediga
därför relatil't sett mindre resurser för varje
ökning av anslaget. Men så långt tänker de
inte.
De orkar inte ens vara egoister. Då är det
illa ställt. Då är skärpning nödvändig.
Malli Häggström