AXEL WALDEMARSO
Mellan riksmötena
Ett år har snart gått sedan folket i val bestämde att tiden var mogen för hr Palme och
hans regering att avgå. En ny regering trädde till, men inte på samma sätt som motsvarande regeringsskiften i de andra nordiska
länderna. Redaktör Axel Waldemarson
granskar i sin artikel självaformerna för den
borgerliga regeringens tillträde och vad som
då mötte den, från tomma rum i Kanslihuset
till enförödande ekonomisk kris att reda upp.
Men regeringen har hunnit med mycket annat än ekonomin. Den stårför mer demokrati
i förvaltningen än föregångaren gjorde.
Att detta sammanhänger med de enskilda
regeringsmedlemmarnas personliga både stil
och vilja är något somförfattaren understryker.
Så hände det alltså! Folket i val förvägradesom på 1960-talet i Danmark och Norge -
socialdemokraterna rätten att regera verige.
I själva maktskiftets ögonblick fanns det
en väsentlig skillnad mellan växlingarna i
Köpenhamn och Oslo och den historiska
händelsen i Stockholm. Olikheten hade inte
bara med den konstitutionella värdigheten
att göra. Det gav ett starkt intryck av kontinuitet att skiftena i Danmark och Norge
markerades inför statsöverhuvudet: den
gamla regeringen avgick och den nya tillträdde omedelbart i konselj. I Sverige utspelades maktskiftet i det inglasade och låt oss
hoppas provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg som en del av riksdagsarbetet, låt
vara inför fullsatta bänkar i den eljest ödsligt
tomma och sterila plenisalen.
Men det kanske mest signifikativa var att
de avgående statsråden i regeringsbyggnaderna i Oslo och Köpenhamn inväntade sina
efterträdare för att överlämna departementen. I Köpenhamn celebrerades det hela
rent av med ett glas sherry eller portvin -
utan att det satte sig i halsen på förlorarna! I
Sverige satte de av folket ratade socialdemokratiska statsråden en ära i att efterlämna så
ödsliga och utrensade tJänsterum som möjligt. När Gösta Bohman tog Gunnar Strängs
rum i besittning, lär det endast ha funnits ett
exemplar av fastighetskalendern, en gammal årgång av Svenska armens rulla och ytterligare någon bok kvar.
Det sätt på vilket skiftet skedde i Sverige
gav inte bara intrycket av dåliga förlorare.
Socialdemokraterna demonstrerade brist på
gemenskap och ansvar. Inför det folk, som i
 tre val efter varandra gått honom emot,
tvådde Olof Palme sina händer. De nya
makthavarna var inte bara politiska motståndare, de var socialismens fiender. Palme
kunde ha använt Hjalmar Brantings ord till
Ernst Trygger i en riksdagsdebatt:
". .. där korsas våra klingor -
där blir det strid på liv och död."
Formerna för maktskiftet förebådade ett
hårdare och mera oförsonligt politiskt klimat än tidigare. För politikerna var det kanske naturligt. Många medborgare förundrades förmodligen över tongångarna.
Efter ett år
är dessa rader skrives, har politikerna
sänts ut på grönbete. Vi befinner oss nästan
mitt emellan det gamla riksmötets slut och
början av det nya. Regering och opposition
har avverkat sitt provår. Hur skall det bedö-
mas?
I bägge fallen ligger det nära till hands
med en allmän politisk, en kollektiv och en
individuell bedömning.
Regeringen Fälldin har som främsta politiska uppgift fått att skapa balans i vår ekonomi, en helt annan uppgift än den som fö-
re valet framstod som resultatet av ett reg~Â-
ringsskifte. En borgerlig regering skulle visa
att den inte raserade utan tvärtom utökade
reformverket. Den nya regeringen fick
emellertid bära bördan av den totalt felslagna konjunkturprognos som både regeringen
Palme, en del av den gamla oppositionen
och facket utgick från. På sitt sätt kan felbedömningen liknas vid ett omvänt I940-tal.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram förut- 291
spådde risker för arbetslöshet och konjunkturnedgång efter andra världskrigets slut. I
stället blev det en överhettad konjunktur
och brist på arbetskraft. Efter fjolårets val
skulle regering och folk få del av konjunkturuppgångens välsignelser. I stället väntar
vi alltjämt på den draghjälp utifrån, som
skall sätta fart på exporten.
Den djupgående krisen för svenskt nä-
ringsliv behöver inte bara bli en börda för regeringen Fälldin. För det första är den så allvarlig, att själva grundorsakerna nödvändigtvis ligger längre tillbaka i tiden än regeringsskiftet. För det andra är den en utmaning: lyckas regeringen, får den ett extra
trumfkort i nästa val. För det tredje erbjuder
den också den socialdemokratiska oppositionen problem.
Regeringsmakten kan möjligen återvinnas
snabbare genom att stjälpa i stället för att
stödja regeringens ansträngningar att få den
svenska ekonomin på fötter igen. Sä alldeles
säkert är det emellertid inte. Väljarnas reaktion kan bli en annan. De känner sig kanske
inte alltför tilltalade av en opposition som
söker sticka så många käppar som möjligt i
hjulen för regeringen.
När regeringen Fälldin nu äntligen har
kommit över inkörningsproblemen borde
den rimligen inte ha svårt att hårt driva den
ekonomiska politik som är nödvändig. Det
hade varit väsentligt svärare om inte följderna av de ekonomiska svårigheterna och företagens kris vore sä uppenbar. För att lyckas
krävs det emellertid att de tre regeringspartierna förmår att frigöra sig från politiska
schabloner som förhindrar effektiva åtgärder. Det är alltid bättre att ta till rejält och
 292
gripa in i tid än att avvakta och tvingas till en
ännu hårdare hästkur. En expansiv politik,
som går in i en åtstramande, erbjuder sina
problem.
De ekonomiska problemen
Ingen regering hade låtit bli att vidta åtgärder för att trygga sysselsättningen. För ministären Fälldin gällde det också att snabbt
bryta ned de fördomar som den möttes med.
Folket skulle få besked om att tryggheten inte var hotad. Sysselsättningen skulle hållas
uppe. De tre regeringspartierna har därmed
förvärvat en som de säkerligen anser som
ovärderlig. politisk inteckning. Aldrig mer
kan socialdemokraterna försöka skrämma
väljarna med att barnbidrag och folkpensioner försvinner eller försämras med en borgerlig regering. Ingenting förmår som bekant överträffa åskådningsundervisningen!
Det är emellertid inte på det sociala utan
på det ekonomiska området som de sociala
reformerna står och faller. Politiska schabloner har föga gemensamt med verkligheten. I blandekonomins samhälle är statsinsatser naturliga för att hjälpa utsatta företag.
Det är något helt annat än att lita till statliga
företag: de blir lätt en börda genom sin låsning till staten med krav på insatser som inte
rimmar mot resurserna. Här har regeringen
möjligheter att verkligen sovra. Samtidigt är
det uppenbart att vi åter måste få en rörlig
arbetsmarknad. Det är inte så enkelt som att
bara flytta företagen dit arbetskraften finns.
Den strukturrationalisering av våra basindustrier som förestår måste ge en hållfast
bas, eljest är den till skada både för produktivitet och människor.
Till följd av sin friare inställning, föga
dogmatiskt låst, har regeringen en möjlighet
att ta initiativet och gripa till offensiven som
hittills föga uppmärksammats. Den målmedvetna satsningen på att stärka företagens
motståndskraft möts alltmer av socialdemokraterna med krav på åtgärder som allvarligt skulle försvaga denna. "Svartmålningen"
har haft sin tid och sitt bestämda mål: att
övertyga folket om lägets allvar. För regeringen är det en betydande framgång att fö-
retagens kostnadskris nu framstår som en
realitet och inte som ett förhandlingspolitiskt drag. statsföretags väntade miljardförlust är talande nog. De växande lagren och
tunnare orderböckerna har effektivt krossat
socialdemokraternas tal om att läget inte
skulle vara så allvarligt. Återigen har åskådningsundervisningen gett resultat!
Socialdemokraterna kan visserligen hävda
att det är felslagna konjunkturprognoser
som förvandlat produktionen för ökade lager från en förväntad tillgång till en svår
börda. För människorna måste det ändå
framstå som ett politiskt misslyckande. På ett
överraskande sätt har socialdemokraterna
också försatt sig i underläge. Kan det vara en
rimlig politik att anklaga regeringen för att
den i dessa tider, av alla, satsar på företagen?
Oppositionen under Olof Palme har ju hårt
bundit sig för en politik som via arbetsgivaravgifter lägger nya bördor på företagen och
som kan försvåra kostnadskrisen.
Olof Palme kan inte frigöra sig från denna
politik utan att erkänna att socialdemokraterna gjort ett allvarligt politiskt misstag, till
skada för både sysselsättning, företag och
 samhällsekonomi. Det saknar inte sitt intresse att studera det krisprogram, som den finländska fempartiregeringen under socialdemokraten Kalevi Sorsa lade fram i slutet av
juni månad. I detta ingick som viktiga faktorer sänkningar av arbetsgivaravgifterna för
både pensions- och barnbidragsändamåL Åtgärden betecknades uttryckligen som nödvändig för att stärka industrins konkurrenskraft, så att den genom ökad export skulle
kunna bidra till ekonomisk balans. Vad som
i Helsingfors är socialdemokratisk visdom
blir i Sverige lögn och dikt!
Mer demokrati
Det är naturligt att ekonomi och sysselsättning dominerat den politiska debatten. Likväl har denna inriktning en nackdel: den
skjuter i bakgrunden vad regeringen Fälldin
uträttat på andra områden. Åtgärder och
ansträngningar för att fördjupa den kommunala demokratin är väl värda ett erkännande. Det är riktigt att både landsting och
kommuner har dagens ekonomiska bekymmer att främst tänka på. Men det innebär på
intet vis att arbetet på att göra allt fler delaktiga i ansvaret har stannat av.
I det land, där Kungl Majts Befallningshavande såg till att riksstyrelsens intentioner
fullföljdes i minsta detalj, är en vidgad länsdemokrati en stor reform. Det är inte minst
viktigt att regeringen fortsätter som den har
börjat, nämligen med att det skall vara fråga
om en verklig demokrati, inte en korporativ
styrning i länen med givna representanter
för arbetsmarknadens parter.
Den högre och lägre utbildningen har un- 293
der senare år ständigt varit utsatt för reformverksamhet. Vad regeringen Fälldin
åstadkommit motsvarar inte på alla håll förväntningarna. Det kanske tar sin tid innan
de ansvariga inte bara har viljan utan också
vågar att vidta åtgärder som befrämjar både
bildning och utbildning. Det skadar inte att
det direkt sägs ut, att det finns ett kunnande
som inte kan inhämtas på andra vägar och
som vårt folk inte kan vara förutan.
Hur har då regering och opposition fungerat som kollektiv? Det tog viss tid för regeringen att finna sin form och för statsråden
att inse att de tillsammans hade att dela ansvaret. Det kan tas som ett förhoppningsfullt
tecken att vändningen till det bättre kom
med den åtstramningspolitik som gav ministären en ny och handlingskraftigare politisk
profil. Därmed borde det vara möjligt för regeringen att mera tala om den politik som
den enats om i stället för det partipolitiskt
räddhågade pratet att det rör sig om kompromisser. Det kan försvaga förtroendet för
en politik som även om den inte är fulländad
bättre svarar mot dagens krav än oppositionens.
Politikerna
Såtillvida har oppositionen varit framgångsrik som Olof Palme och hans socialdemokratiska parti kunnat notera en avsevärd
framryckning i opinionsmätningarna, notabla inte minst därför att ett förlorande parti -
som därtill mist regeringsmakten - gärna
fortsätter att vandra kräftgången. För Palme
måste det emellertid finnas orostecken: kom
upphämtningen för snabbt och är den mera
 294
en följd av de verbala attackerna än alternativa politiska förslag? Framtiden får utvisa
hur det ligger till med den saken. För socialdemokraterna finns nu den mardröm som
de borgerliga plågades av under hela 1970-
talet ända fram till maktskiftet: att vinna opinionsmätningarna men förlora valen!
En individuell granskning är alltid vansklig. Att de moderata statsråden klarat sig väl,
råder ganska stor enighet om. Gösta Bohman har också fått en extra skjuts genom oppositionens ständiga hamrande om att han
som den viljekraftigaste och kunnigaste politikern i själva verket styr regeringen.
Thorbjörn Fälldin har som regeringschef
en annan stil än Palme. På sikt kan dock fåtaliga men därför mera uppmärksammade
framträdanden skapa större tilltro än uttalanden på löpande band i nära nog varje
möjlig eller omöjlig fråga. Att Fälldin besitter starka resurser vittnar kärnkraftsproblematiken om. Anklagelserna för svek har sä-
kerligen inneburit en svår personlig påfrestning. Fälldin har dock ej utan resning burit
den. Ransonering av framträdandena får inte heller drivas så långt att statsministerns ledarskap sätts i fråga.
Karin Söder, Nils G Åsling och Johannes
Antonsson har visat sig vara goda tillgångar
både för sitt parti och regeringen. Över huvud taget har centerpartiet haft en helt annan tillgång till statsråd än bondeförbundet
när den ihoprafsade Bramstorpska semesterregeringen bildades 1936.
Folkpartiet har haft det besvärligast, kanske mest därför att Per Ahlmark nästan utsatts för hatförföljelse från LO och facket
närstående socialdemokrater. Härigenom
har Jan Olof Wikström kommit att framstå
som partiets framgångsrikaste statsråd. Ola
Ullsten har haft för få tillfällen att framträ-
da: svensken i gemen har ingen stort intresse för den viktiga biståndspolitiken och kontakterna med tredje världen.
Inom socialdemokratin pågår ett generationsskifte. Under statsministertiden stod
herrarna från regeringen Erlanders tid som
Palmes garanter: Gunnar Sträng, Sven Andersson, Ingemund Bengtsson, Sven Aspling och de andra. Inte minst Sträng är värd
ett erkännande för den energi varmed han
gett sig i kast med uppgiften att opponera.
Ändå tillhör han dem som är på väg ut.
Kring Palme samlas i stället politiker som
Tn~var Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Thage G
Peterson och Birgitta Dahl. Vad detta innebär för partiets politik och framtid återstår
att se.