KARL-OLOF FAXEN:
Arbetets värde
Om en politiker går ut med slagordet Arbete
Ã¥t alla! avser han tydligen att arbete har ett
egenvärde, som alla medborgare börfå tillgång till. Samtidigt avser han naturligtvis
ett för samhället produktivt arbete. Utan så-
dant arbete skulle samhället inte kunna bestå.
Docenten Karl-Olof Faxen analyserar vad
arbete betyder och hur inställningen till arbete ständigt undergårförändringar. Detta
gäller både individens inställning till sitt arbete som samhällets inställning: samhället
använder ett belöningssysternför attfå arbete
utfört. Det är detta senare system, som skapat
vadförfattaren kallar enfrånvaroideologi,
vilken ligger bakom den stigande "sjukfrånvaron" i Sverige. Han behandlar också i sin
innehållsrika artikel ett sådant aktuellt problem som arbetet och jämlikheten.
Arbetar vi enbart för att kunna konsumera
på fritiden eller arbetar vi också därför att
arbetet därtill har ett värde i sig? Det nya
slagordet "Arbete åt alla" uttrycker den senare uppfattningen. Arbetet utvecklar personligheten på ett sätt, som andra aktiviteter
inte kan göra. Därför bör alla arbeta. Vi kan
ägna vår tid åt hobbies av olika slag, åt religiös verksamhet, åt idrott eller åt olika former av kulturell aktivitet. Arbete står dock i
en särställning. Varför?
Den ekonomiska organisationen i samhället är byggd på arbetet. Genom att arbeta får
vi lön. Arten av den enskildes arbete bestämmer i hög grad vilka sociala kontakter han
har på fritiden. Det är genom arbetsorganisationen vi har vår huvudsakliga anknytning
till samhället i stort. Den som står utanför arbetslivet står också utanför stora delar a1
samhällslivet.
Arbetet är grundläggande för att samhället som helhet skall kunna fortbestå. Det vet
alla. Det kan finnas samhällen utan religion.
utan idrott, utan kultur. Ett samhälle utan
arbete är dock otänkbart. Alla skulle svälta
ihjäl.
Grovt förenklat kan man säga att det finns
två sätt att se på individ och amhälle. Enligt
det ena sättet, som vi kan kalla liberalt, består samhället av ett antal individer med gil'-
na egenskaper. Individerna bildar samhället
men påverkas inte av detta. Den nationalekonomiska modellen av ett samhälle, bestå-
ende av ett godtyckligt antal särpräglade individer, som var och en tillfredsställer sin
personliga smak på en fri marknad för olika
slags varor, är ett exempel på detta sätt att
se. Den enskildes smakinriktning (preferen
 för olika varor och tjänster) betraktas som given. Den påverkas inte av andras konsumtion eller av samhällsförhållandena. Den enskilde individen är alltings ändamål. Samhället som sådant har inget egentligt intresse.
Den marxistiska samhällsmodellen är ett
exempel på motsatsen. Den enskilde individen är betydelselös, endast samhället som
helhet lever. Individerna uppfattas som helt
bestämda av samhället. Vad den enskilde vill
och inte vill beträffande arbete, konsumtion,
fritidsvanor etc uppfattas som bestämt av
samhällsförhållandena, inte av hans egna
preferenser. Konsumtionsinriktningen kan
förändras endast genom en förändring av
samhällsförhållandena. Ett studium av enskilda personers smakinriktning är ointressant, annat än som ett utflöde av samhällsförhållandena. Samhället "vet bättre" (nota
bene "det goda samhället"). Om den enskilde tycker något annat, bör detta rättas till genom samhällelig konsumentupplysning.
Givetvis är dessa bägge modeller grovt förenklade. De återger ändå i sin renodlade
form något väsentligt. I den svenska samhällsdebatten om konsumentpolitik, utbildningspolitik, marginalskatter och fördelningspolitik återfinns i skilda blandningar
element av både liberalism och marxism.
VÃ¥rdideologin
Vår vårdpolitik är en blandning av motstridiga ideer. Den utgår från en liberal grundide. Människan är i grunden god. Beter han
eller hon sig illa, är det resultatet av en sjukdom, som samhället kan bota genom lämpliga vårdåtgärder. Det kan bli fråga om nyk- 107
terhetsvård, narkomanvård, kriminalvård
eller något annat, beroende på problemets
art. Vårdåtgärderna skall helst vara frivilliga, sett från den vårdade utgångspunkt. De
bör inte innefatta någon otillbörlig påverkan
på personligheten. Den vårdades integritet
är helig. Hittar man bara den rätta blindtarmen att operera bort, blir narkomanen fri
från sitt drogberoende eller knarklangaren
en laglydig knegare. Tron på att effektiva
vårdåtgärder kan utformas lika litet ingripande, som när en kirurg befriar kroppen
från en funktionellt betydelselös men infekterad del, är grunden för en liberal vårdpolitik.
Denna liberala grundsyn har en oerhörd
styrka, trots att den uppenbart strider mot
den vardagliga erfarenheten. Våra alkoholister blir inte nyktra, våra narkomaner blir
inte fria från drogberoendet etc. Ändå fortsätter vi att vårda dem som förut.
Det finns element av den andra modellen
också i vård politiken. Vi tror att alkoholism,
narkomani och kriminalitet beror på dåliga
samhällsförhållanden. Dessa problem skulle
minska, om vi fick bättre bostäder, bättre arbetsmiljö, ökad trygghet i an tälJningen
m m. Inte heller detta stämmer med erfarenheten. Kriminaliteten ökar trots bostadspolitiken och Åmanlagarna. Många vill trots detta inte ge upp föreställningen, att det är samhället som har format individen och bär
skulden, även när det är fråga om problem
av detta slag.
Den gängse vårdideologin är en osmält
blandning av dessa bägge element. Osäkerheten och oklarheten i vårdpolitiken beror i
mycketjust på att blandningen är osmält. Ut- 108
vägen blir att tro att problemen beror på resursbrist och att yrka på fler ~änster, trots
att resultaten med befindiga resurser är så
blygsamma.
En växelverkan
Samhället formar individerna och individerna formar samhället i en fortlöpande växelverkan. Det låter banalt, men den tanken är
genomgripande om man för ut dess konsekvenser. Det är som framgår inte fråga om
en blandning mellan de bägge ovan diskuterade modellerna, utan en helt ny modell.
Individens värderingar är inte konstanta
utan förändras genom hans erfarenheter.
Samtidigt formar individernas värderingar
samhällslivet genom den politiska processen.
De samhällsinstitutioner, som så kommer
fram, ger individerna nya erfarenheter, som
tolkas av individerna och påverkar deras värderingar.
Det är inte så lätt att identifiera denna
tredje modell med någon av de etablerade
"-ismerna". ärmast är den ett utflöde från
den starka utvecklingen av amerikansk samhällsvetenskap under efterkrigstiden. En
fördjupad förståelse av inlärningsprocesserna i arbetslivet, i skolan osv och hur de foralkoholberoendet bland dem som redan är
alkoholister, måste ha en annan inriktning
än en politik, som syftar till ·au dämpa uppkomsten av alkoholism.
Om tillgängligheten spelar en avgörande
roll för uppkomsten av alkoholvanor, som
hos en viss andelleder till alkoholism, kan en
samhällelig alkoholpolitik som begrän ar tillgängligheten dämpa uppkomsten. Argumentet att de som redan är alkoholister "ändå skaffar sig" och att begränsning av tillgängligheten inte bryter vidmakthållandel
och således skulle vara verkningslöst, er
bort från denna viktiga distinktion. På samma sätt får man inte av det förhållandet, att
de, som redan är alkoholister, får problem i
sin arbetsrelation, dra den slutsat en, att arbetsförhållandena spelar en roll för uppkomsten av alkoholism. Tvärtom är risken
att bli alkoholist tre gånger större inom socialgrupp l än inom socialgrupp III, trots allt
som brukar anföras beträffande at-betsmiljö
och anställningstrygghet vid en jämförelse
mellan dessa socialgrupper.
Åter till huvudtemat: växelverkan mellan
förändringar i samhällsinstitutionerna och i
individernas värderingar.
mar respektive formas av samhällsinstitutio- Arbetsledaren och medbestämmandelagen
nerna är ett väsentligt led. Ett exempel: en arbetsledare har en starkt
I diskussionen om växelverkan mellan negativ värdering av medinflytande i arbetssamhällsinstitutionerna och individerna är livet. Alla arbetsledare har det inte, men
det också Yiktigt att skilja mellan orsakerna många har det. Vårt exempel tar sikte på det
till attett problemuppkommeroch orsakerna senare. VÃ¥r arbetsledares erfarenheter har
till att problemet består. Det kan gälla alko- lärt honom att ordning och reda på arbetsholism, frånvaro, kriminalitet och mycket platsen och snabba beslut, som befrämjar efannat. En politik, som syftar till att reducera fektiviteten, kräver aktivt chefskap, klar ordergivning och kontroll av arbetsresultaten.
Dessa värderingar stämmer väl överens med
en viss typ av arbetsorganisation. Vi tänker
oss au han arbetar inom en sådan organisation. Så länge arbetsledarens dagliga erfarenheter bekräftar denna uppfattning, behäller han sina värderingar. Den politiska
diskussionen om ökat medinflytande betraktar han som ytlig propaganda.
Anta nu att arbetsorganisationen förändras, så all vår arbetsledare blir i tillfalle att
göra ett annat slags erfarenheter i sitt dagliga arbete än tidigare. Det sker alltså en samhällsförändring på grund av ett politiskt beslut, en ny lag och ett nytt kollektivavtal.
Han kan inte längre ge ordet· på samma sätt
som förut utan måste först förhandla, inhämta erfarenheter och uppfattningar. Kanske upptäcker han då att det finns synpunkter på säuet att utföra arbetet, som han inte
kände till. Problemen låg annorlunda till än
han tidigare föreställt sig etc. Han kanske
tolkar den erfarenheten å att ett medinflytande kan vara nyttigt. Han ändrar sin värdering.
Har någon på det sättet ändrat sin värdering, fåt· detta en politisk betydelse nästa
gång en samhällsförändring tas upp till debatt. Samhällsutvecklingen blir en växelverkan mellan värderingsutveckling bland väljarna o h förändringar av samhällsinstitutionerna. Samhällsinstitutionerna kan antingen
förstärka vissa värderingar eller också skapa
ådana erfarenheter för individerna, att deras värderingar förändras. Det beror på vad
som upplevs som positivt eller negativt av
den enskilde.
109
Samhällets belöningssystem
Om vårdorganisationen belönar en klient
för ett visst beteende, befästes detta beteende. Vad som står i böcker eller broschyrer
betraktar klienten som ytlig propaganda.
Belöningen kan bestå antingen av personlig
kontakt och omvårdnad eller också ligga på
ett ekonomiskt plan, bidrag av olika slag.
Samhället kan inte på en gång belöna de kategorier, som beter sig på ett ur helhetens
synpunkt olämpligt sätt, med generösa ekonomiska bidrag och samtidigt tro att representanter för vårdorganisationen genom
lämpligt tal kan förmå sina klienter att avstå
från detta beteende.
Vad har detta med arbetets vät·de att gö-
ra? Beror inte arbetets värde enbart på individernas egna upplevelser av arbetssituationen, av reaktioner från närstående, vänner
och bekanta, oberoende av det ekonomiska
belöningssystemet? Många anser det vara
fult att ställa en sådan fråga. Arbetets värde
är så djupt nedlagt i vår kultur, att det inte
kan ifrågasättas. Att påstå att det ekonomiska belöningssystemet spelar en avgörande
roll är närmast kränkande. Bl a möter man
den attityden i den aktuella debatten om
tids- och ackord lön. En del hävdar samtidigt att ackord är en för individen nedsättande löneform, att ackord är hetsande och
stressande och att produktiviteten blir lika
hög vid tidlön.
De flesta erkänner dock det ekonomiska
belöningssystemets centrala roll. Det krävs
ekonomiska belöningar för att det arbete
skall bli utfört, som samhället är helt beroende av. Vi vet också att de ekonomiska belö-
ningarna spelar en större roll i de socialistis- 110
ka staterna, när det gäller att inskärpa arbetets värde, än vad de gör i västvärldens
blandekonomier. I Kina är detta speciellt utpräglat, något mindre i Sovjetunionen.
Försörjningsnivån vid frånvaro är en del
av samhällets ekonomiska belöningssystem.
För en idealistisk, liberal ideologi, som ser
bort från att individens värderingar påverkas av samhällets institutioner, är det främmande att differentiera försörjningen mellan de som arbetar och de som av en eller
annan anledning är frånvarande från arbetet. Det är stötande att den som är sjuk dessutom skall lida ekonomiskt avbräck. Räcker
det inte med själva lidandet av sjukdomen
som sådan?
Men går det att vidmakthålla den positiva
värderingen av arbete som sådant, om inte
den underhålls genom samhällets ekonomiska belöningssystem? Blir inte konsekvensen
av detta idealistiska liberala betraktelsesätt
att frånvaron ständigt ökar? Fler grupper
ser legitima anledningar att vara frånvarande på grund av olika slags symtom, tills situationen en dag blir ohållbar.
Det finns också en frånvaroideologi, baserad på den andra modellen. Frånvaron beror på onda samhällsförhållanden, inte på
individen. Är man frånvarande, beror det
på dåliga arbetsförhållanden, dålig arbetsmiljö, att arbetsorganisationen inte är tillräckligt engagerande eller med andra ord
på att samhället inte är som det skall vara.
Den enskilde har inget som helst ansvar för
sitt beteende. Botemedlet heter inte heller i
detta fall förändringar i det ekonomiska
sanktionssystemet utan förändringar i samhällsförhållandena: bättre arbetsmiljö, mer
engagerande arbetsorganisation etc.
Inte heller denna förklaringsmodell stämmer med vardagliga erfarenheter. Vi har i
Sverige de senaste lO åren haft en bred
massiv ökning av frånvaron, som inte är koncentrerad på vissa miljöer, som kan utpekas
som behäftade med brister av det ena eller
det andra slaget.
Den enda rimliga tolkningen av utvecklingen under de sista l Oåren är att fler och
fler lärt sig att försäkringssystemet är generöst och att det är lätt att på ett eller annat
sätt få sjukintyg. Det är inte lika närliggande
att uppleva det som ett moraliskt värde att
infinna sig på arbetsplatsen, när man själv
inte blir ekonomiskt lidande av en sjukskrivning. Belöningssystemet korresponderar inte med värderingarna. Del blir en värderingsförskjutning, en uppluckring av normer och praxis och frånvaron ökar.
Ekonomisk jämlikhet
I ett tidigare samhälle gällde, att den som
gör en bättre arbetsinsats, han får också en
ekonomisk belöning av samhället. Institutionerna var sådana att detta blev den naturliga
följden. Nu är parollen i stället jämlikhet.
Kommer människor i framtiden att vara intresserade av att göra en bättre arbetsinsats,
när det inte leder till någon ekonomisk fördel för dem själva?
skattepolitiken 1970-77 har minskat inkomstklyftorna efter skatt, men den har också minskat de materiella incentiven att arbeta, för att låna en socialistisk term. Spelar
detta någon roll? Arbetets värde är så djupt
nedlagt i vår kultur och folk arbetar ju ändå.
 Se bara på hårt arbetande företagsledare,
som trots extrema marginalskatter gör en
maximal insats för samhället. Varför diskutera progressiviteten, när samhället ändå får
dessa insatser?
Men hur är det egentligen? Bekymrade
chefer talar om att det blir allt vanligare att
man avböjer att åta sig nya, mer krävande arbetsuppgifter, trots erbjudande om bättre
lön. Ett bekvämare liv, mer tid för famiUen
och förmånen att kunna stanna på den ort,
där man bor, betyder mer än de kronor som
blir kvar i lönekuvertet efter marginalskatten. Måste inte detta på sikt få konsekvenser
för allas reallön och anställningstrygghet?
Det blir inte de bästa, utan de näst bästa, eller de näst näst bästa, som anförtros de svå-
raste uppgifterna. Kan detta vara det lyckligaste för dem som för sin utkomst är beroende av att dessa arbetsuppgifter löses på bästa
sätt?
Enligt den marxistiska synen är det stora
flertalet människor inte kapabla att bilda sig
en egen förmögenhet. Får de chansen, konsumerar de omedelbart pengarna. Ingenting blir över för förmögenhetsbildning. Det
är bara en liten minoritet, som kan bli kapitalister. Därför bör politiken inriktas på att
ingen skall kunna bli det.
Observerar man att värderingar kan ändras genom erfarenhet, blir slutsatsen en annan. Om nu vissa grupper lärt sig att en personlig förmögenhet är ett värde i livet, genom att den ger en frihet och självständighet, som ingen anställningstrygghet och inga
socialförsäkringar någonsin kan åstadkomma, så bör en majoritet kunna lära sig detta.
Det kan ta tid, kanske en generation eller
lll
mer, och det kan förutsätta särskilda anordningar, t ex investeringslön enligt Waldenströmgruppens förslag.
Om tillräckligt många människor i former
som innebär en successiv inlärning sätts i
stånd att praktiskt pröva, vad det innebär att
äga en förmögenhet, ändras värderingarna
och därmed de ekonomiska dispositionerna.
Det känns inte lika angeläget som förut att
omedelbart göra av med alla pengar man
kan komma över. Alla inkomsttagare kan lä-
ra sig att planera sin ekonomi på längre sikt,
att planera för att äga en bostad, en bil, en
båt eller andra konsumtionskapitalföremåL
Det blir möjligt att realisera ökad jämlikhet i
förmögenhetsinnehav genom att det bildas
fler förmögenheter. Detta innebär en större
u~ämning av nuvarande skillnader i olika
gruppers ekonomiska villkor än en u~ämÂ-
ning av inkomsterna. Samtidigt förstärkes
det ekonomiska systemets stöd för arbetsvärde.
Den som själv upplevt ett positivt värde
vill politiskt verka för att också andra skall
sättas i stånd att uppleva samma sak. Det är
en av länkarna i växelspelet mellan samhällsutvecklingen och individernas värderingar.
Individernas egenskaper är inte konstanta.
Samhället kan inte byggas för att passa just
de individer som lever i dag.
Den som arbetar politiskt för att påverka
samhällsutvecklingen vill också via samhällsutvecklingen påverka de allmänna värderingarna. Den som upplever att arbete och
förmögenhetsbildning representerar positiva värden vill att samhällsinstitutionerna
skall utvecklas så att de understöder liknande värderingsutveckling hos alla. Sparstimull2
lerande åtgärder, kollektivavtal om investeringslön, ersättningssystem vid frånvaro,
vårdpolitiken när det gäller alkoholister,
narkomaner, kriminella etc, måste alla ses i
ljuset av vilken allmän värderingsutveckling
institutionerna befäster och förstärker.
BERG & HJELT ADVOKATBYRÃ… KB
Nybrogatan 9, 11434 Stockholm.
Telefonväxel: 23 73 70.
Advokater; Gunnar Berg, Richard W. Hjelt, Ã…ke Hane-Weijman,
Carl Patric Ossbahr och Erik afPetersens.
Biträdande jurister: Jur. kand.James Tuveson, Anders Berg och
Mauritz Silfverstolpe.