Dagens frågor Gunnar Unger-stipendiet Stig Strömholm, Uppsalaprofessor i allmän rättslära, är väl känd för Svensk Tidskrifts läsare som vältalig och vittkunnig - man frestas skriva elokvent och erudit - förkämpe för den europeiska kulturtraditionen. Som sådan har han nu blivit väl meriterad förste innehavare av det stipendium till Gunnar Ungers minne, som tillkommit efter ett insamlingsupprop på initiativ av två av dennes närmaste vänner, Gunnar Biörck och Arvid Fredborg. Stipendiet kommer att kunna utdelas under flera år framöver. Det innebär att initiativtagarnas förhoppningar klart överträffades av minnesgodheten bland Gunnar Ungers många beundrare. En proportionsvis mycket stor del av bidragen till den av Svenska Dagbladet förvaltade stipendiefonden kom från Svensk Tidskrifts läsare, vilket här må noteras med tacksamhet men utan överraskning. l insamlingsuppropet talades om ett stipendium "för framstående publicistisk gärning i Gunnar Ungers anda". Själv var han oefterhärm lig. Men visst finns det i dessa dagar både behov av sådana som kan fylla luckan med sin egen profil och gott hopp om att de skall framträda - och stå kvar i bräschen. Utlandssvenskarna Vid 1976 års val tillämpades de på våren av riksdagen beslutade nya bestämmelserna för utlandssvenskarnas rösträtt. Till grund för den dåvarande regeringens proposition låg det förslag, som 1965 års valtekniska utredning framlagt ett år tidigare. Utredningen föreslog att svenska medborgare, som inte är kyrkobokförda i Sverige men som varit det någon gång och som efter ansökan upptagits i röstlängd, skulle vara röstberättigade. Tidigare gällde att utlandssvenskarna skulle ha varit kyrkobokförda i Sverige någon gång under de senaste fem åren. Två socialdemokratiska ledamöter i utredningen reserverade sig mot femårsgränsens slopande. Regeringen Palme gick emellertid emot utredningens förslag. I propositionen slopades ej tidsgränsen. Den utvidgades endast till sju år. Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionen, men samtliga borgerliga ledamöter reserverade sig för att tidsgränsen skulle bort. Då frågan behandlades i riksdagen avgavs lika många röster för propositionen som för den borgerliga reservationen. De borgerliga förlorade emellertid lottningen och sjuårsgränsen fastställdes. I regeringsförklaringen i höstas togs frå- gan om en utvidgad rösträtt för utlandssvenskar åter upp. Det är glädjande att den nya regeringen ägnar den här frågan så stort intresse. Det står i bjärt kontrast mot den förras förhalning av frågan. Justitiedepartementet låg då i sju och en halv månad på utredningens betänkande innan man ens sände det på remiss. Man fick onekligen intrycket , att man var rädd för att de maximalt 15 000 röstberättigade utlandssvenskarna skulle rösta på något annat parti än socialdemokraterna. Man kan ju jämföra med snabbbehandlingen av de ca 225 000 invandrarna rätt att rösta i kommunvaL Hur många utlandssvenskar röstade då i 1976 års riksdagsval? Några statistiska uppgifter finns ännu ej, men en uppskattning kan dock ske. Man vet nämligen att 6 991 personer registrerades i särskild röstlängd. Vid I973 års val var motsvarande siffra 3 875 och I970 var antalet l 721. 1973 röstade sedan över 88 % av de registrerade. Man kan säkert utgå från att ca 90% av de i fjol registrerade även deltog i valet, vilket skulle innebära att ca 6 300 utnyttjade sin rösträtt. T iden är mogen att tiilerkänna alla svenska medborgare rösträtt var de än bor. Tidsspärren som socialdemokraterna så envist höll fast vid, var förnedrande. Blir man en sämre svensk efter ett visst antal år? Utlandssvenskarnas Förening föreslog i sill remisssvar att man sk ulle slopa kravet alt vederbö- rande någon gång skall ha varit kyrkobokförd i Sverige. Man ansåg att rösträtten bör följa medborgarskapet i stället för folkbokfö- ringen. Svenska medborgare, som är födda utom riket och aldrig har haft hemvist i Sverige, förlorar ändå automatiskt sill svenska medborgarskap när de fyller 22 år. Nog borde man dessutom kunna La död på myten att utlandssvenskar är en skara kapitali tiska skattesmitare. Många arbetar Lex i svenska företag utomlands och är väl inte sämre svenskar för att de bor utanför landets gränser. Pensionärer borde dessutom kunna åberopa som en mänsklig räuighct att få bo där de trivs bäst. De danska väljarna Återigen visade sig de danska väljarna vara på vandring mellan de många partierna. På mindre än sex år har Danmark haft tre folketingsvaLOpinionsundersökarna hade korrekt förut~eu februarivalets tendenser men hade underdrdcrat utslaget av dessa. Finns det något annatland där väljarna byter parti i samma utslläckning? Anker Jergensens socialdemokratiska minoritetsregering klarade under två år den ena politiska uppgörelsen efter den andra, även om det rörde sig om kompromisser och halva lösningar. Under tiden steg underskottet i betalningsbalansen gentemot utlandet till alarmerande höjder. A•·betslösheten fortsalle att vara mycket stor: i februari i år var den 170 000. Regeringen hade fått stöd från Det radikale Venstre, från Centrumdemokraterna och från Kristeligt Folkeparti men måste också låna röster från Det konservative Folkeparti för att få igenom uppgörelsen 99 i augusti om inkomstpolitiken. Denna innebar att lönestegringarna skulle få gå upp till högst 6 procent per år. Därigenom skulle inflationen kunna hållas nere. Det var över huvud det mest positiva i regeringens politik, att inflationen i Danmark kröp ner under de flesta västeuropeiska lände•·s, dock ej under Västtysklands. Dansk industri har· på grund av höga löner och omkostnader fått allt svå- rare att konkurrera i utlandet, och exportsiffrorna har stagnerat eller gått ned. I början av 1977 bestämde Anker Jergensen, att man samtidigt måste få uppgörelser om inkomstpolitiken, om bostadspolitiken, om sysselsättningen och om försvaret. Han lyckades inte. Två av småpartierna i hans koalition stretade emot förslaget om energiavgifter, och Det radikale Venstre vägrade att gå med på en fyraårig försvarsuppgörelse med inflationssäkrade kostnadsramar. Formellt gällde emellertid valet oenigheten om bostadspolitiken och försöken att undgå en högre fastighetsbeskattning som följd av den vart fjärde år aktuella fastighetstaxeringen. Av allt att döma skulle denna medföra kraftigt höjda taxeringsvär-den. Både socialdemokraterna och de små koalitionspartierna lade i valkampanjen hela ansvaret på Venstre, som krävt en ännu stramare finanspolitik och en total neutralisering av fastighet taxeringens konsekvenser. Venstre kan sakligt ha haft rätt, men propagandan mot Venstre liksom dess isolering under de senaste månadernas politiska förhandlingar hade sin verkan. Venstre led ett förkrossande nederlag och fick sina mandat reducerade från 42 till 2 1. Härav skall man lära alt man skall använda sitt inflytande när sådant finns, skrev den ledande Venstretidningen Fredriksborg Amts Avis. Anker Jergensen blev valets store segerherre. Hans parti gick fram från 53 till 65 mandat, plus sannolikt en socialdemokrat från Färöarna. Valets två andra segrare var Det konservative Folkeparti, som äntligen 100 vänt sin nedåtgående tendens och nu ökade sina mandat från l Otill 15, och den förre socialdemokraten Erhard Jakobsens Centrumdemokrater, som fick Il mandat mot bara 4 vid valet 1975. Retsforbundet, som är antiEG, kom åter in i Folketinget, med 6 mandat. Folketinget har nu inte mindre än elva partier. För mindre än fyra år sedan hade det fem. För regeringens två andra koalitionspartier Det radikale Venstre och Kristeligt Folkeparti blev valet ett nederlag. Det förra gick ned från 13 mandat till6, samma som Kristeligt Folkeparti fick. Det bör noteras att kommunisterna med nöd och näppe klarade att behålla sina 7 mandat. Mogens Glistrups Fremskridtspani noterade en mindre framgång från 24 till 26 mandat. Viktigt är, att Venstres förluster tydligen inte i nämnvärd grad kom Glistrup tillgodo. Varje möjlighet till ett borgerligt alternativ i Danmark har tills vidare uteslutits. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som valet inte betydde någon vänstervridning, snarare en samling mot mitten eller, som någon tidning konstaterat, kanske en aning mer höger än så. Näven i bordet l den TV-duell, som i mitten av februa1·i ordnats mellan statsminister Fälldin och hr Palme, demonstrerade den senare återigen att han ännu inte kommit över sviterna av sitt valnederlag i höstas. Han bereddes tillfälle att taga avstånd från ett uttalande av sin för·re utbildningsminister hr Zachrisson, som med all den omdömeslöshet han är mäktig förklarat att med den borgerliga regeringen en återgång till "nävrätten" skett i Sverige. Hr Palme försatt sin chans. I ~tället insinuerade han - avsiktligt och medvetet, inte av en tillfällighet i stridens hetta - att moderaterna i regeringen bJi,it ekonomiskt bundna av valbidragen från en del fö1·etag. Naturligtvis tror han det inte sj~ilv. Vad han sade var en sorts politisk giftspridning, som troligen är mer skadlig för hans egen ställning ;in för motståndarna. Sådana försåtliga angrepp är "otroligt nedsättande för all anständig politisk debatt", konstate1·ade statsrådet Bohman (SvD 12 febr). Det är väl det minsta man bör säga. l va1je fall framstod hr Palme som förloraren i debatten. Att LM-koncernens beslut om Olofström kom överraskande och opsykologiskt är en sak för sig. Men hr PaJmes påstående att han skulle ändrat utvecklingen genom all slå näven i bordet gick inte hem. Han är ofta olycklig med sitt bildspråk. Man fick genast i tankarna att han framför sig skulle haft sitt dukade b01·d all dunka i. Man kom också att tänka på salig Chrustjov, som dunkade i ett annat bord men som, trots det, inte kunde avsätta generalsekl-eteraren i FN. Hr Palme fick emellertid, ej oväntat, stöd från sina vänner i TV. l Rapport i TV 2, alltså på bästa lyssnanid, förekom någon dag senaJ·e från Olofström s k gatuintervjuer gjorda av en TV-reporter. Ordet "gjorda" kan också ersättas med "arrangerade". Den stackars mannen hade inte lyckats finna någon som inte litade på hr Palme o< h som trodde på statsministern . En dam. som höll på att försäga sig. fick snabbt sitt uttalande förbättrat och först ~irkt med hjälp av 1eportern. Ingen som såg programpunkten kunde betvivla att elen var tillrättalagd. Den var förmodligen också beställd , som hjälp till hr Palme och hans trängda parti och som ett angrepp mot regeringen. Att sådant fortsätter i Sveriges Radio vore otänkban om företaget hade en chef - som en gång vågade slå nä- ven i bordet. En plump i protokollet l floden av deklarationsblanketter hade i å1 tillkommit en ny. Sådant är inte ovanligt och vån tåliga folk är vant att bära dylika påfrestningar med fattning. Men nog skulle det förvåna om inte de som berörts av blankett nr 10 med tillhörande anvisningar reagerat med häpnad och förbittring. Ty i denna blankett utgår riksskatteverket utan vidare från att de I00 000-tals människor, som arbetar i s k fåmansföretag eller är· nära släkt med sådana, samt och synnerligen är presumtiva skattefuskare. Fjärde sidan på blanketten upptar sålunda följande taktfulla fråga: "l) Har fåmansföretaget anskaffat lös egendom för Ert eller någon er närståendes privata bruk?" Det upplyses välvilligt att frå- gan endast skall besvaras av företagsledare. Vad skall en hederlig människa svara på det? Och tror skattemyndigheterna alt de som ägnar sig åt sådana transaktioner svarar ja? En annan fråga lyder: "5) Har Ni förvärvat fastighet eller lösegendom från företaget tilllägre pris än marknadsvärdet?" Hade det inte möjligen räckt att fråga om förvärv över huvud taget ägt rum. Som frågan nu är ställd är den insinuant på gränsen till förolämpning av medborgarna. Det är inte lätt för den deklarerande att inför dylika frågor följa den välvilliga uppmaning, som chefen för riksskatteverket ställde till årets skattskyldiga, nämligen "försök att bli god vän med er deklaration". Parollen har för mycket bismak av husbondens klassiska krav till slaven att kyssa piskan. Hela beskattningssystemet beträffande få- mansföretagen är en plump i protokollet för den nya regeringen. Det hade varit möjligt att göra om detta system i höstas - utredningsmaterialet fanns till hands. Men man nöjde sig med alt rätta några absurditeter. Tydligen har man sedan inte följt ärendets vidare \'andring ut i verkligheten. Eljest hade det väl funnits någon vettig jurist i regeringens närhet som kunnat säga ifrån. Ty hela systemet är onaturligt och odug- 101 Iigt. Det betraktar beskattningen av f;'unansföretagen helt ur fiskal synpunkt och nonchalerar fullkomligt deras livsviktiga ekonomiska funktioner i samhället. Redan tekniken att sätta upp en kategorisk 400-timmarsgräns för det arbete, som en medhjälpande make har utfört, för au inkomsten från förctaget inte skall läggas på den andra maken är rena galenskapen. Det får lätt den effekten , att värdefull spetialutbildad arbetskraft hellre avstår från att utnyttja sin kapacitet än att se inkomsten till 78-83 Yc försvinna genom att den lagts på toppen av makens ink.omst. Nu för tiden behöver verkligen inte den av makarna, som är företagsledare, nå så högt i inkomst för att marginalskatter av den storleksordningen skall bli en bister realitet. Det räcker att han tjänar något litet mer än en stuveriarbetare. Alltihop det här är naturligtvis socialdemokraternas fel. Men regeringen får se till att den inte får bära det ansvaret också. Ola Ullstens biståndspolitik En tidningsnotis har meddelat . att statsrådet Ola Ullsten besökt Afrika för att se hur det svenska biståndet till u-länder fungerar. Samtidigt har han utvalt en motståndsrörelse mot Rhodesia, som skall åtnjuta hjälp från Sverige. I Mozambique förekommer nämligen flera grupper som utbildas militärt för att seelan gå över gränsen. Man skall dock inte tro att hr Ullsten har någon särskild fältherreblick - ingen har anledning att misstänka något sådant - som gjort det möjligt för honom att förutse vilken av de sins emellan stridande grupperna som har fiirutsältning att döda de flesta vita i Rhodesia. Han har gått samma enkla väg som hans fön::trä- dare gjorde. Den mest kommuniststödda och därmed bäst organiserade gruppen. den s k Patriotiska fronten, skall få svenskt eko- 102 nomiskt stöd under förebärande av att detta är humanitärt. Det är obegripligt hur mycket begreppet neutralitetspolitik får tåla. Ingen ifrågasätter våra moraliska förpliktelser att hjälpa uländer. Men när vi ger bort skattemedel till utlandet borde vi inte låtsas att vi inte begriper vart pengarna kan ta vägen. Ett krig är ett krig, även om det bryter ut mellan u-länder. Vi har i fallet Rhodesia vissa förpliktelser: de är oss ålagda av FN. Men i FN :s fredsbevarande uppgifter ingår inte att understödja krig. Gör vi detta, är det en självvald politisk manifestation. Regeringen Palme införde understöd till revolutionära rörelser från biståndsanslagen. Tanken kunde ha varit kläckt i Moskva: man stödde dem som grep till vapen för socialismen, som då högtidligt kallades demokratin. MPLA i Angola är ett typfall. Sovjetunionen, andra öststater, Kuba och Sverige betalade på olika sätt dess framgångar. Hr Ullsten vandrar blåögt vidare på hr Palmes väg. Han anses ju vara den särskilt radikale bland statsråden. Ett verkligt radikalt grepp hade varit om han tagit itu med en omfördelning av vissa hjälpprogram och sagt ifrån att medlen inte kan få användas i politiska och militära konflikter. Det skulle ha haft effekt både i vissa mottagarländer och för hans egen prestige. Nu är han den som vid årets riksdag begärt bidrag för flera år framåttill Kuba. Som framhållits i förra numret av Svensk Tidskrift innebär detta utan tvivel fortsatt hjälp till Kubas militära engagemang i Afrika, som dessutom ökar. Det senaste man fått veta är nämligen att pt·esident Idi Amin i Uganda. inte precis något mönster som demokrat eller ens som socialist, börjat införskriva kubanska militära instruktörer - indirekt alltså betalda med svenska u-landsbidrag.